En person som hittar delar av ett fornfynd och därefter kontaktar myndigheterna som gräver fram resten av fyndet ska betraktas som ”upphittare” endast i förhållande till det initiala fyndet, slår kammarrätten fast.
En man som har hittat arabiska silvermynt från 900-talet på sin fastighet får därför nöja sig med ynka 2 700 kronor i ersättning.
Det var i september 2020 som en man påträffade fem arabiska silvermynt från 900-talet inom sin fastighet på Gotland intill ett kaninhål. Han anmälde omedelbart fyndet till Gotlands museum som kontaktade Länsstyrelsen i Gotlands län, som i sin tur beslutade om en arkeologisk undersökning av platsen. Vid utgrävningen fann man två depåer med totalt ytterligare 49 mynt och fem övriga fornfynd.
Riksantikvarieämbetet beslutade i juni 2022 att mannen hade rätt till inlösenersättning för de fem mynt som han själv hade hittat, motsvarande 2 700 kronor. Eftersom det var arkeologerna som hade hittat övriga mynt och fornfynd hade mannen inte rätt till ersättning i den delen. Att den arkeologiska undersökningen initierades efter mannens anmälan saknade betydelse.
”Orimliga konsekvenser”
Mannen överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Stockholm och anförde att Riksantikvarieämbetets tolkning av vem som ska betraktas som upphittare får orimliga konsekvenser. Det innebär att den som hittar delar av ett fornfynd och lämnar platsen orörd får en mindre belöning än den som i stället väljer att själv utforska fornplatsen. En sådan ordning skapar helt felaktiga incitament.
Riksantikvarieämbetet framhöll att en ordning där den ursprungliga upphittaren har rätt till ersättning kan innebära svårigheter gällande exempelvis vilken tid som får passera mellan sökandens anmälan och den arkeologiska undersökningen, vilka fornfynd som ska anses tillhöra en och samma skatt och storleken på det utpekade området. Ämbetet betonade dessutom att upphittaren inte gör staten ”en särskild tjänst” genom att anmäla fornfyndet, utan fullgör sin skyldighet enligt lag.
Fick rätt i Förvaltningsrätten
Förvaltningsrätten kunde sympatisera med Riksantikvarieämbetets argument, men ansåg att de saknade direkt betydelse för frågan i målet. Av utredningen framgick att den arkeologiska undersökningen påbörjades efter mannens anmälan och att de resterande fynden påträffades i ett avgränsat område i anslutningen till den av mannen anvisade fyndplatsen.
Med hänsyn till detta skulle mannen betraktas som upphittare av samtliga fornfynd som påträffades inom fastigheten. Målet skulle därför visas åter till Riksantikvarieämbetet.
Riksantikvarieämbetet har överklagat domen till Kammarrätten i Stockholm och där framfört att det inte går att tolka kulturmiljölagens bestämmelse om inlösenersättning på något annat sätt än att det endast är den egentlige upphittaren som har rätt till ersättning. Ämbetet har på nytt framhållit att det är upphittarens skyldighet att anmäla fornfynd och att lämna platsen orörd.
Saknas vägledning
Kammarrätten inleder med att konstatera att det saknas vägledning i lag, förarbeten och praxis kring frågan om den ursprungliga upphittaren kan anses vara upphittare även till fynd som någon annan gör efter det initiala fyndet.
Av utredningen framgår att de ytterligare fornfynd som hittades av arkeologerna hittades som en följd av mannens fynd. Trots detta anser kammarrätten att det saknas stöd för att tolka kulturmiljölagens bestämmelser så att en ursprunglig upphittare har rätt till senare fynd.
Överklagandet ska därför bifallas.
