Förvaltningsrätten gav en 54-årig man rätt till hel sjukpenning -men domstolen saknade behörighet.
Målet innehåller flera sådana bedömnings- och bevisfrågor som, enligt kammarrätten, innebär att det inte kan avgöras av en lagfaren domare ensam.
Nämndemännen borde alltså ha varit med.
Förvaltningsrätten i Malmö prövade prövade om 54-åringen hade rätt till sjukpenning under perioden den 1 juni–24 juni 2018. Försäkringskassan hade nekat honom sjukpenning, men han ville ha en ändring av beslutet då han ännu inte var färdigbehandlad och därtill hade några återbesök inbokade.
I läkarintyg från den 6 mars 2018 och den 17 april samma år anges att 54-åringen lider av kraftig smärta och ledvärk ibland annat fotleder, knän, höfter, ländrygg, handleder och fingrar. Vidare anges bland annat att mannen på grund av stelhet och smärta har svårigheter med att ändra kroppsställning och att hans förmåga att lyfta tunga föremål är kraftigt nedsatt. Det framgår även att han har svårigheter med att stå och gå, att han på grund av trötthet har svårt att koncentrera sig samt att han har minskad förmåga att utföra finmotoriskt arbete med händerna.
Av läkarutlåtande med undersökningsdatum den 20 mars 2018 framgår bland annat att han med svårighet kan plocka upp ett papper genom att gå ner på knäna eller sätta sig på huk. Han kan sitta i högst 15 minuter och måste därefter resa sig för att kunna röra på sig.
Inte möjligt att leva upp till arbetsgivarens krav
Förvaltningsrätten skrev att domstolen mot denna bakgrund inte kunde finna annat än att det medicinska underlaget i målet tillräckligt visar att det under aktuell period förelegat ”en sådan nedsättning av händernas finmotoriska funktion att det inte varit möjligt för [54-åringen] att i någon utsträckning leva upp till de krav som en arbetsgivare på den öppna arbetsmarknaden allmänt sett har när det gäller t.ex. arbetsprestationer och arbetstakt”.
Därför var han berättigat till hel sjukpenning och överklagandet bifölls.
Försäkringskassan överklagade dock på sammansättningen i förvaltningsrätten som endast bestått av en ensam lagfaren domare. Försäkringskassan hänvisade till praxis från HFD och ansåg att målet inte kunde anses vara av sådan enkel beskaffenhet att förvaltningsrätten var domför med endast en lagfaren domare.
Målet borde därför visas åter till förvaltningsrätten på grund av bristande domförhet.
Kammarrätten går på Försäkringskassans linje
Kammarrätten i Göteborg konstaterar att Högsta förvaltningsdomstolen i ett mål från 2019 uttalat att ett mål många gånger anses vara av enkel beskaffenhet när lagstiftning eller praxis lämnar ett begränsat utrymme för bedömningar, när underlaget entydigt talar i en viss riktning eller när det är fråga om upprepade prövningar av samma sak.
När det särskilt gäller socialförsäkringsmål kan det, enligt kammarrätten, vidare noteras att den målkategorin i förarbetena framhålls som ett exempel på mål som typiskt sett är av mycket stor betydelse för den enskilde. Även om en del sådana mål kan anses vara av enkel beskaffenhet förutsatte justitieutskottet att möjligheten att avgöra mål av det slaget med ensamdomare utnyttjas restriktivt.
Prövningen av 54-åringens rätt till sjukpenning innehåller, enligt kammarrätten, flera sådana bedömnings- och bevisfrågor som innebär att målet inte kan anses vara av sådan enkel beskaffenhet att förvaltningsrätten var domför med en lagfaren domare ensam.
Förvaltningsrättens dom ska därför upphävas och målet visas åter till förvaltningsrätten för ny behandling. (Blendow Lexnova)
