DEBATT – av Nils Friberg, tingsfiskal
En av demokratins grundbultar är principen om domstolarnas självständighet. Principen syftar till att säkerställa att domstolarna vid varje tillfälle fattar rättssäkra beslut oberoende av hur den allmänna opinionen för tillfället ser ut och oberoende av eventuellt politiskt eller medialt tryck.
För att säkerställa domarnas oberoende har ordinarie domare i Sverige enligt regeringsformen en så kallad fullmaktsanställning. Detta innebär att domare utnämnda av regeringen kan skiljas från sin anställning endast om han eller hon genom brott eller grovt eller upprepat åsidosättande av skyldigheterna i anställningen har visat sig uppenbart olämplig att inneha anställningen.
Trots en sådan trygghet i anställningen kan det ändå inom en yrkesgrupp spridas en ängslighet och en rädsla för att sticka ut inom kåren och ha en avvikande uppfattning. Det kan också spridas en rädsla för att bli alltför kritiserad och uthängd i medierna.
Anders Alenskär, ordföranden för fackförbundet Juseks domstolssektion som fackligt organiserar landets domare, gick för en tid sedan, i anledning av justitierådet Göran Lambertz deltagande i den s.k. Quick-debatten, ut och krävde att Göran Lambertz skulle avgå. Alenskär menade att Lambertz innehade ett ämbete som krävde ”ett omdöme och ett utövande som skapar förtroende hos allmänheten” och att Lambertz agerat både ”oseriöst och okunnigt”.
Med anledning av att Lambertz kritiserat de åklagare som valt att lägga ned förundersökningarna mot Sture Bergwall på grund av bristande bevisning efter att den senare beviljats resning sade Alenskär: ”I Sverige har vi ju poliser och åklagare som driver brottsutredningar, och det är upp till dem att avgöra om materialet räcker till åtal. Sedan är det upp till domstolen att pröva om åtalet räcker. Och i de här fallen är det utrett att det material som finns inte räcker för ett åtal. Då är det bara att acceptera det. Det är inte för oss domare att stå i media och bedriva någon slags privatspaning.”
Alenskär menade vidare att Lambertz hade fel uppfattning om vad en ”rättsskandal” innebär. Alenskär sade i Sveriges Radio att ”[u]ppenbarligen har Thomas Quick dömts för åtta mord som han egentligen inte borde ha dömts för, för att det varit felaktigheter i utredningsarbetet. Det är för mig en rättsskandal. Vi måste ju acceptera det som har hänt, och vad som gick fel.”
I TV4-nyheterna sade Alenskär att Lambertz är en skam för svenska domare, att det ”inte är första gången Lambertz är med och skämmer ut sig” och att Lambertz agerande ”sänker förtroendet för Sveriges domarkår”.
Anders Alenskärs uttalanden i medierna kan inte tolkas på annat sätt än att Göran Lambertz bör avgå eftersom Lambertz har en avvikande uppfattning än den gängse och eftersom Lambertz uttrycker denna i medierna. Alenskärs egen uppfattning, som uppenbart står i överensstämmelse med den gängse, har han själv inga problem att uttrycka. Alenskär tycks således inte mena att det är fel att som domare uttala sig offentligt, han tycks mena att det är fel att som domare uttrycka en avvikande uppfattning.
Anders Alenskärs inställning att domaren inte får säga ”obekväma” saker i medierna och att domare som gör detta agerar omdömeslöst och bör skiljas från sitt ämbete är en farlig inställning. Hans uttalanden och avgångskrav ger uttryck för att det ska finnas ett tryck inifrån domarkåren på att inte sticka ut genom att ha en avvikande uppfattning. I förlängningen kan en sådan inställning leda till bristande integritet och rädda domare som inte vågar stå emot tillfälliga opinioner. Det kan också leda till domare som inte kritiskt vågar granska det material som läggs framför dem i en rättegång eller delta i viktiga rättsliga debatter i det offentliga.
I själva verket kan det kanske vara så att det var just en sådan bristande integritet från domarhåll som gjorde att tingsrätterna i Quick-rättegångarna på 90-talet och början av 00-talet inte klarade stå emot det mediala tryck som då fanns på att ”skapa” massmördaren Thomas Quick genom att fälla Quick till ansvar på till synes svaga grunder.
Såsom Anders Alenskärs uttalanden vidare måste tolkas var anledningen till att han själv inte kritiserade dessa tidigare domar att Sture Bergwall, innan han beviljades resning, var dömd i enlighet med lagakraftvunna tingsrättsdomar och att detta var något som måste ”accepteras” och inte ifrågasättas offentligt, oavsett på vilka grunder domarna vilade.
Vad som gör Anders Alenskärs uttalande ännu allvarligare är att Alenskär gör detta till en facklig fråga genom att uttala sig i egenskap av facklig företrädare. Den signal som då sänds är att domarfackets inställning är att domare inte ska delta i samhällsdebatten såvida domaren inte ställer sig lojal med lagakraftvunna domar eller beslut av åklagarmyndigheten eller i övrigt har en åsikt som stämmer överens med den gängse.
Mot bakgrund av Anders Alenskärs avgångskrav betyder detta att facket inte ställer sig bakom domare som gått utanför dessa sociala regler och som arbetsgivaren på grund härav vill säga upp. Eftersom facket i ett sådant fall anser att domaren ska skiljas från sin anställning skulle inte facket ifrågasätta ett eventuellt påstående om att domaren genom uttalandena grovt åsidosatt sina skyldigheter i anställningen och visat sig uppenbart olämplig att inneha anställningen.
Göran Lambertz kommer inte Anders Alenskär åt med sina avgångskrav eftersom endast JO och JK kan driva en uppsägningsprocess mot en domare i Högsta domstolen och dessa instanser har naturligtvis uppgett att de inte kommer att agera mot Lambertz rätt att fritt uttrycka sin åsikt. När det däremot gäller domare som inte har kommit lika långt i karriären och som inte åtnjuter samma starka anställningsskydd som ordinarie domare inställer sig frågan vilket stöd en sådan domare har från sina fackliga företrädare. Är facket – som bland annat ska verka för att ta tillvara sina egna medlemmars intressen – ett organ som skulle skydda en sådan domare när det blåser som hårdast?
Den slutsats som närmast ligger till hands utifrån vad Anders Alenskär uttalat i medierna är att en ung domare, som jag själv, som vill behålla sitt arbete ska vara mycket försiktig med att uttrycka åsikter i medierna som inte delas av arbetsgivaren eller facket. Detta är inte en bra kultur inom en domarkår som ska vara självständig och våga ta svåra och ibland kontroversiella beslut.
För det är just detta det handlar om. I domstolar behandlas många svåra frågor som ofta kräver svåra beslut. En av de svåraste frågorna är att värdera bevisning, vilket är centralt i de flesta rättegångar och som den s.k. Quick-debatten handlar om. När det gäller denna enskilda fråga är domarkåren den yrkesgrupp som har störst praktisk erfarenhet och sitter på makten att värdera bevis i landets domstolar.
Vi domare har därför ett ansvar att för allmänheten förklara hur detta bör gå till och våga ta kritik mot våra beslut. Andra domare är också de som är bäst skickade att framföra denna kritik och åskådliggöra och poängtera när man menar att det blivit fel i kollegors, åklagares och polismäns bedömningar. Eftersom bevisvärderingen ofta fäller avgörandet i uppmärksammade brottmål, och eftersom det finns ett stort samhällsintresse att ha en förståelse för hur denna verksamhet går till, måste denna debatt också kunna föras i det offentliga. Detta gäller egentligen alla frågor som behandlas i domstolarna.
Vi domare måste i en sådan debatt öppet kunna kritisera varandras och åklagares ståndpunkter och slutsatser utan att falla till föga för de avgångskrav som ständigt uppkommer i medierna så snart någon tänker annorlunda och har en uppfattning som inte stämmer överens med den gängse. Det är en sådan öppen, fri och orädd debatt som skapar förtroende för Sveriges domarkår – inte att en åsiktspiska, kombinerat med avgångskrav, viner från fackligt håll så snart någon uttrycker en kontroversiell ståndpunkt.
