DEBATT – av advokat Lars Nydell
Mats Melin, ordförande för Högsta förvaltningsdomstolen, har i en artikel i Dagens Juridik lämnat stoff till en debatt om den styrande maktens roll i rättens utövning i domstolar och statliga myndigheter. Det finns skäl att göra invändningar mot Melins artikel – även om jag delar riktigheten av rubriceringen “den styrande maktens roll är betänklig”.
Tveklöst finns en diskrepans mellan människors uppfattning om maktens utövning som en strikt riktig ordning och dagens verklighet.
1974 års regeringsform markerar en skiljelinje mellan folksuveräniteten och de enskilda människornas intressen. Tidigare under lång tid har utvecklats en filosofisk rättsuppfattning, kallad rättspositivismen, som fortfarande är grundläggande för maktens utövning över rätten. Den skär genom humanismens tankar att det finns en överallt gällande rätt över människan, oavsett moraluppfattning och enskilda människors intressen.
I 1974 års regeringsform togs folksuveräniteten till utgångspunkt för maktens utövning. Detta i sin tur bildar grunden för motståndet mot en författningsdomstol som andra länder infört. Som Mats Melin påpekat i sin artikel har denna filosofi predikats i åratal på landets juridiska utbildningsanstalter och influerat dagens jurister i domstolarna.
Kännedom om denna rättskultur är föga spridd bland människor. Den har överhuvud taget inte diskuterats. Tron att maktens styrande inte kan ifrågasättas är spridd. De folkvalda som styr maktens utövning har mandat på fyra år.
Slopandet av uppenbarhetsrekvisitet sedan år 2010 i regeringsformens bestämmelser om lagprövning betyder egentligen inte mycket. Den styrande makten och dess utövare är fortfarande starkt influerade av rättspositivismens tankar där statens intressen och den politiska makten ställs i förgrunden med utbildade jurister i rättspositivismens tankar.
Det är knappast så som Mats Melin hävdar att ändringen 2010 i regeringsformen – slopandet av uppenbarhetskriteriet vid lagprövning – varit ett viktigt steg mot att stärka domstolarna så länge den styrande maktens utövare är så influerade av tankar om folksuveräniteten och rättspositivismen. Den var en eftergift till folkopinionen.
Den styrande makten över rättsutövningen är inte bara i domstolar, utan även i andra sammanhang, unik och betänklig. Särskilt mot bakgrunden av att landet saknar effektiva kontrollinstanser/JO och en författningsdomstol. I detta finns en motsägelse när landet 1995 har ratifierat Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.
Fall där domstolarna har inhämtat Europadomstolens mening är få. Denna domstol har också representanter hämtade från Sverige och den är säkert medveten om den förhärskande principen i Sverige om folksuveräniteten i rättens utövning. Vilket riskerar att skapa en försiktighet vid dömande av påstådda konventionsbrott av den styrande makten.
Folksuveränitetens tankar skapar en barriär mot en meningsfull diskussion om det är rätt att det finns en överallt gällande maktenens rätt för människan – oavsett teorier i rättsfilosofin om kontraktualism och humanism. Den styrande maktens roll i landet är gränsöverskridande och påverkar säkert även Europadomstolen i Strassbourg.
Att JK – regeringens ombud – är tillsynsorgan över domstolarna är ett mönster i denna utveckling mot att maktens styrande vill ha uppsikt över rättens utveckling i domstolarna. På samma sätt ingår den av regeringens utsedde riksåklagaren över åklagare i samma utveckling mot en sammanväxt att av rättens utövare med statsmakten.
Utvecklingen mot maktens sammanväxt med rättens utövare är långtgående och oroande. Den styrande maktens roll i rättens utövare i en sammanväxt har gått för långt.
Läs Mats Melins artikel här:
”Om domstolarnas långa resa mot en tredje statsmakt – den styrande maktens roll är betänklig”
