Den 14-årig pojken hade sedan flera år tillbaka vårdats enligt LVU, men blev i mars i år omplacerad från sitt dåvarande HVB-hem till ett så kallat SiS-hem.
Beslutet innebar ett omedelbart omhändertagande enligt LVU, och gjordes av sociala myndighetsnämnden i Kungälvs kommun.
Vid Förvaltningsrätten i Göteborg yrkade nämnden senare på att beslutet skulle fastställas.
Hade tre till fyra utbrott i veckan
Förvaltningsrätten konstaterade att pojkens dåvarande HVB-hem sade upp hans plats med motiveringen att hemmet inte längre kunde erbjuda pojken den vård han var i behov av.
Det framgick av utlåtande från hemmet att pojken hade ett utåtagerande beteende med tre till fyra utbrott per vecka där han bland annat hotat och slagit personal, kastat föremål omkring sig samt vid ett tillfälle dessutom slagit en annan elev i ansiktet.
De anställda vid HVB-hemmet ansåg att pojken själv medgett att han agerar med dessa utbrott för att kontrollera andra och få som han vill. Enligt personalen hade pojkens ageranden eskalerat, vilket gjorde att en öppenvårdsplacering innebar en stor säkerhetsrisk.
Mamman hävdade motsatsen
Pojkens mamma, som hördes i målet, menade dock att hon blev förvånad när hans plats på hemmet sades upp – eftersom hon inte tidigare fått information om att det skulle finnas några problem med pojkens placering.
Hon påpekade även att pojken, som har en ADHD-diagnos, nyligen fått en ny medicin – samt att han inte varit utåtagerande dessförinnan. Hon ifrågasatte därmed varför ingen utredningen kring medicinens påverkan hade gjorts.
Resultatet av omplaceringen blev att pojken blev inlåst, inte ville umgås med andra och slutade att äta.
Förvaltningsrätten valde dock att gå på nämndens linje, och ansåg att pojkens ”socialt nedbrytande beteende” innebar att han behövde beredas vård på det sätt som skett. Beslutet om omedelbart omhändertagande och omplacering fastställdes därmed.
Kammarrätten gjorde annan bedömning
Kammarrätten i Göteborg gör dock en annan bedömning av läget och anser att det som kommit fram i utredningen tyder på att pojkens beteende i allt väsentligt är att betrakta som symptom på hans ADHD-diagnos – och inte ett sådant socialt nedbrytande beteende som avses i LVU.
Det anses därmed inte sannolikt att han behöver beredas vård enligt den bestämmelse som nämnden anfört – och beslutet om omedelbart omhändertagande upphävs.
