KRÖNIKA – av Christer Danielsson, advokat och delägare Advokatbyrån Frank
I sin intensifierade jakt på personer som uppehåller sig illegalt i Sverige har polisen som bekant börjat kontrollera plankare i tunnelbanan. ”Vi vet av erfarenhet att en del som plankar befinner sig här illegalt”, sade gränspolisens informationsansvarige till DN.
Samtidigt har polisen varit försiktig i sin beskrivning av det man gjort. Man har inte alltid velat medge att syftet med tunnelbaneaktionerna har varit att fånga papperslösa. ”Vi jagar inte papperslösa. Vi jobbar med ordningslagen”, som en polis uttryckte det för DN.
Hur man än ska etikettera det polisen har gjort så är det slut med det nu. Efter massiv kritik i media fattade polisen i början av mars beslut att inte längre kontrollera plankare.
Enligt min mening är det som polisen ägnat sig åt i tunnelbanan helt förkastligt. Det är uppenbart att man inte har varit på plats för att hjälpa SL att få bukt med plankningen. Det har bara varit svepskälet för att få fatt i papperslösa. Och svepskälet har behövts. Till skillnad mot hur det var i till exempel DDR så har polisen nämligen ingen rätt att i största allmänhet avkräva dig och mig identitetshandlingar när vi är ute på stan.
En aspekt som inte belysts särskilt mycket i debatten är om det polisen gjort ens är lagligt. Jag kom att intressera mig för frågan och har gjort en liten undersökning av saken.
I 1989 års utlänningslag föreskrevs att en utlänning är skyldig att på begäran av polisman visa upp handling som visar att han har rätt att uppehålla sig här. Den bestämmelsen hade funnits även i lagens föregångare. Men nu lades ett nytt stycke till: ”Kontrollåtgärder … får vidtas endast om det finns anledning att anta att utlänningen saknar rätt att upprätthålla sig här eller om det annars finns särskild anledning till kontroll.”
Tillägget hade tillkommit efter ett par JO-beslut på 80-talet där JO hade framhållit att ”enbart det förhållandet att en person har ett utseende som kan uppfattas som utländskt inte kan ge tillräcklig anledning att hejda vederbörande på gatan och inleda utlänningskontroll”. I förarbetena utvecklades i övrigt inte vad som menades med att det finns ”särskild anledning” till kontroll.
Inom ramen för införandet av Schengen-reglerna i Sverige föreslog den socialdemokratiska regeringen i en lagrådsremiss 1999 en ändring i bestämmelsen om när kontroll skulle få ske.
Istället för att kräva ”särskild anledning” för att genomföra en kontroll skulle en sådan få ske om det ”framstår som befogat” att kontrollera utlänningen.
Men ändringen genomfördes inte. Det berodde på att lagrådet i skarpa ordalag avstyrkte förslaget. Om ändringen genomfördes skulle kontroller kunna utföras ”tämligen rutinmässigt” och ”i stort sett utan restriktioner”. ”Vi skulle då”, skrev lagrådet, ”få ett system, liknande exempelvis det franska, där utlänningar tvingas gå med sina ’papper’ på sig, ständigt beredda att bli kontrollerade av polisen.”
Lagrådet menade att ändringen inte var väl förenlig med regeringsformens förbud mot diskriminering eftersom kontrollerna skulle komma att leda till ”racial profiling” – ett ord som lagrådet förstås inte använde men som väl fångar in vad man menade.
Regeringen såg sig nödgad att följa lagrådet men ville ändå förklara hur man tänkt: ”Grunden för regeringens förslag var att om den inre utlänningskontrollen framdeles skulle ske i samband med rutinkontroller, vilka primärt utförs i andra syften än att genomföra utlänningskontroll, borde kontrollen som sådan komma att uppfattas som mindre integritetskränkande av den utlänning som är föremål för kontrollen. Regeringen har dock förståelse för Lagrådets inställning.”
Det blev alltså ingen lagändring och den aktuella bestämmelsen överfördes sedermera oförändrad till 2005 års utlänningslag där den återfinns i 9 kap 9 §. Det krävs alltså alltjämt att det finns ”särskild anledning” till kontroll.
I juni 2011 utfärdade Rikspolisstyrelsen så kallade föreskrifter och allmänna råd om polisens inre utlänningskontroll. Där sägs det: ”Rekvisitet ’…annars finns särskild anledning till kontroll…’ bör kunna tillämpas när det finns anledning att kontrollera identiteten på en utlänning i samband med till exempel ett frihetsberövande eller en brottsutredning.”
De här allmänna råden kom ut innan det tagit hus i helvete. Och när det gjorde det – ja, då fann polisen behov av ett förtydligande.
I ett pressmeddelande skrev man: ”Att stoppa en person som gör sig skyldig till ordningsbrott, vilket till exempel att beträda tunnelbaneområdet utan biljett är, ingår i begreppet [brottsutredning]”. Det som åsyftas är nog bestämmelsen i 4 kapitlet ordningslagen där det står att det är ”förbjudet att skaffa sig tillträde till område innanför ingångsspärren till tunnelbanan utan att kunna uppvisa giltigt färdbevis”.
Det vill säga: Plankning = ordningsbrott= brottsutredning = OK för inre utlänningskontroll!
Men hallå! Som min tolvåriga dotter skulle säga. Vad är detta om inte precis det som lagrådet med skarpa ordvändningar satte stopp för 1999.
Läsaren erinrar sig vad regeringen skrev när den böjde sig för lagrådet men ändå ville tala om hur den tänkt: ”… om den inre utlänningskontrollen framdeles skulle ske i samband med rutinkontroller, vilka primärt utförs i andra syften än att genomföra utlänningskontroll, borde kontrollen som sådan komma att uppfattas som mindre integritetskränkande av den utlänning som är föremål för kontrollen.”
Det som har skett i tunnelbanan är väl just ”rutinkontroller” som (i alla fall påstås ha) ”primärt utförts i andra syften”. Tvärtemot S-regeringens teori har de dock alls icke uppfattats som ”mindre integritetskränkande” av de kontrollerade av det enkla skälet att de som stoppas bara varit de icke-rågblonda och icke-blåögda.
Landets justitieminister har förklarat att hon inte planerar några särskilda åtgärder med anledning av – som hon uttrycker det – ”de här aktiviteterna”. Det är mycket illa. Själv håller jag med Fria Moderata Studentförbundet: ”Det är för oss liberaler en besvikelse att den borgerliga regeringen endast ser till hur man mest effektivt implementerar lagen, utan att reflektera över hur och med vilka metoder det sker.”
Christer Danielssons krönika har också publicerats i senaste numret av Dagens Juridiks systertidning Legally Yours.
