KRÖNIKA – av Gunnar Brolin, advokat och doktorand vid Uppsala universitet
Åter igen har nämndens vara eller icke vara kommit upp som en debatt. Åter igen, därför ser man på det i ett längre – historiskt – perspektiv kan man se att samma eller motsvarande debatt har förekommit sedan åtminstone slutet av 1800-talet. Det vill säga i minst 130-140 år.
Huvuddragen är desamma. Diskussionen kan beskrivas på följande sätt, varvid jag medvetet hårddrar partsargumenten.
Kritikerna, i huvudsak jurister, ifrågasätter om nämnden över huvud taget gör någon nytta, tycker att nämnden är en gammal relik som endast kostar pengar och ställer till oreda för de faktiska utövarna av domsmakten.
Försvararna, i huvudsak nämndemän, hävdar frågor om demokratiskt värde och insyn. Under senare år har tillkommit det i modern debatt smått klassiska argumentet ”bara lite mer utbildning så (…)”.
I princip, fortfarande hårddraget, är det ett påstående om effektivitet som står mot ett påstående om högre värden, som måste få kosta. Ett klassiskt motsatspar i frågor avseende utformningen av förvaltningsorganisationer.
Härvid kan man konstatera att båda argumentationslinjerna är tämligen ohistoriska. Kritikerna är det definitivt. De försöker inte ens göra en större överblick utan konstaterar rätt och slätt ”det fungerar inte”.
Försvararnas högre värden kanske har mer av historisk grund, men oftast verkar de vara ganska omedvetna om grunden utan argumenterar utifrån vad de uppfattar som självklarheter. Det vill säga försvararna förklarar aldrig varför det de anför skulle vara ett högre värde, vad man faktiskt vill uppnå med det högre värdet eller vilket syfte det har i den aktuella verksamheten. Sedan kan dessutom ifrågasättas om dessa höga värden verkligen hade någon betydelse ursprungligen.
Min fråga är om inte debatten borde kunna föras på ett annat sätt, med både annan utgångspunkt och annat mål. För detta kommer jag att göra en kort historisk exposé.
Nämnden var ursprungligen ett bevismedel. Parten skulle samla ihop ett antal karlar som var beredda att med ed intyga att partens uppgifter var korrekta (eller åtminstone att de fann honom trovärdig).
Redan under landskapslagarnas tid tycks detta ha gått över till att det mer centralt samlades ett antal karlar vid tinget som skulle uttala sig om de trodde på ena eller andra parten. Från att ha varit ett partsorgan, utsedd av parten, kom den först att utses av domaren och parterna tillsammans, därefter av domaren ensam och slutligen vald av menigheten (vanligt folk).
Att nämndemännen utsågs i indirekta val (det vill säga dagens system där de utses av politiska församlingar) tycks vara av ett förhållandevis sent datum.
Av Magnus Erikssons landslag framgår att nämnden hade att rannsaka, varefter domaren skulle döma. Innebörden av detta var att nämnden skulle undersöka sakförhållandena, varefter domaren skulle applicera lagen på det av nämnden fastställda sakförhållandena.
Nämndens uppdrag var i mångt och mycket densamma som den anglosaxiska juryns uppgifter. Dock tycks det ha varit frågan om ett aktivt uppträdande från nämnden. Det synes ha varit så att nämnden inte enbart skulle passivt lyssna på parternas framställningar utan skulle söka information genom att ställa frågor, och det inte enbart till parterna utan även till tingsmenigheten och övriga som kunde tänkas vara närvarande vid tinget.
Låt säga ett inkvisitoriskt förfarande där det ålåg nämnden att aktivt utsöka sanningen.
Därefter sker en utveckling under senmedeltiden och 1500-talet som innebar att nämnden även kom att göra uttalanden om dömandet, det vill säga hur lagen skulle appliceras på de fastställda sakförhållandena. Det torde framför allt vara frågan om två huvudorsaker till att så skedde.
För det första kom nämnderna att få en permanens som sannolikt inte var ursprunglig. Från att ha kallats (av parten) för ett enskilt mål, kom nämnden att sitta under alla mål under ett ting, för att slutligen vara utsedd tillsvidare varvid samma nämnd (eller åtminstone samma nämndemän) uppträdde på ting efter ting.
För det andra kom domaren att förlora permanens och status. Domarposten var ekonomiskt lukrativ, varför det kom allt oftare att bli så att adelsmän fick dem i förläning på politiska grunder, varefter den faktiska domarsysslan utfördes av en av adelsmännen anlitad person, en ”lagläsare”, som saknade självständighet och prestige för att kunna stå upp mot en erfaren nämnd.
Det som är intressant är att då nämnden på detta sätt fick ett utökat inflyttande medförde det en i allt högre grad sammanblandning mellan rannsakandet och dömandet. De två delarna kom att flyta upp i varandra.
När domaren, häradshövding, därefter under trycket av allt högra krav från statsmakten på ett effektivt och professionellt dömande, kom att återta sin forna position och prestige på bekostnad av nämnden, innebar det inte att man återgick till den gamla uppdelningen mellan rannsakning och dömande. Eftersom skillnaden mellan rannsakning och dömande hade, praktiskt sett, försvunnit, blev effekten av häradshövdingens ökande inflytande att han tog en större del i såväl rannsakning som dömande.
Från ett ursprung som mycket liknar det anglosaxiska jurysystemet, där juryn fastställer sakförhållandet och domaren utför lagtillämpningen, hamnade man således i en situation där såväl domaren som nämnden deltog både i fastställandet av sakförhållandet som utförandet av lagtillämpningen. Ingen av dem hade, i förhållande till den andra, någon självständighet, eftersom de var samma uppgifter som de båda skulle utföra.
Därmed uppstod en konkurrenssituation dem emellan. Kort sagt, vem skulle ha det slutgiltiga ordet eller, mer vardagligt, vem skulle kunna köra över den andra.
Med hänsyn till en ökad professionalisering av domarekåren och kraven på juridisk stringens i dömandet (tillämpandet av lag) torde svaret ha varit tämligen givet: häradshövdingen. Kritikernas förslag att avskaffa nämnden är helt enkelt sista fasen i denna konkurrens.
Vad är då orsaken till att nämnden ursprungligen, i likhet med en jury, hade att fastställa sakförhållandena under det att en rättsutbildad domare skulle applicera lagarna på de av nämnden fastställda förhållandena? En sådan uppdelning är inte ovanlig. I det klassiska Rom förekom en motsvarande uppdelning mellan en av ordinarie människor sammansatt jury (motsvarande) och en domare (praetorn). I många av de grekiska stadsstaterna tycks likartade system ha förekommit.
Docenten i processrätt, Roberth Nordh, skrev nyligen (Dagens Juridik 2013-09-02) att”[d]et mest betydelsefulla verktyget vid bevisvärdering är trots allt domarens intuition”.
Intuition är förmågan att bilda en omedelbar uppfattning eller göra en omedelbar bedömning utan att (medvetet) ha tillgång till alla fakta – magkänsla. Den bygger till stora delar på kunskap, erfarenhet och sunt förnuft. För att vara ha en intuitiv känsla för om ett påstått sakförhållande, till exempel om en viss händelsekedja är rimlig, behöver man inte vara jurist. Det är inget man lär sig under juristutbildningen.
Istället krävs en god portion sakkunskap, erfarenhet och sunt förnuft, gärna kombinerat en god inblick i hur människor i regel agerar (”fungerar”) – något alla kan få, oavsett utbildning. Om man då dessutom inte nöjer sig med en bedömare utan plockar ihop ett antal betrodda och insiktsfulla personer ökar chanserna att de, tillsammans och med intuitionens hjälp, kommer fram till det som troligast återspeglar det faktiska händelseförloppet.
Den juridiska specialisten, i form av den lagkunnige domaren, kan inte antas ha bättre sakkunskap om vardagliga förhållanden, eller icke-juridiska specialförhållanden, än menige man. Snarare tvärtom, då risken för ett ”elfenbenstornsbeteende” torde vara betydligt mindre bland menige man (särskilt om de är flera) än hos en juridisk specialist.
Ett antal vanliga människor kan antas ha större kunskap och förståelse för vanliga människors värderingar – och så vidare. Det är här vi har ursprunget till den anglo-amerikanska sentensen att personer har rätt att bli dömda av sina likar (”peers”).
Uppgiften för en jury, och för den ursprungliga nämnden, är att tillföra (ickejuridisk) kunskap, erfarenhet och sunt förnuft till den rättsliga processen för att kunna utvärdera ickejuridiska sakförhållanden. Juryn, och ursprungligen nämnden, skall alltså ha en egen uppgift inom rättegången med egna förutsättningar. Nämndens uppgift var således inte från början en dubblering eller förstärkning av domaren för att ge insyn eller garantera demokratiska värden eller något liknande.
Så länge inte denna bakgrund till lekmannadeltagande uppmärksammas blir diskussionen kring nämnden steril. Det begränsas till en fråga om nämndens vara eller icke vara. Antingen/eller utan funderingar på andra möjligheter, typ förändringar av nämndens uppgifter. Den ena parten är så inställd på att konstatera att vattnet är smutsigt så man tänker över huvud taget inte på om det finns ett barn inblandat eller ej. Den andra sidan är så rädd att kasta ut barnet att man vägrar ens fundera på om vattnet är smutsigt eller ej.
Syftet med den dömande verksamheten torde vara att försöka uppnå en i sak och lagtillämpning så korrekt dom som möjligt. Mycket talar för att nämnden i dagens utformning är ineffektivt och det kan finnas anledning att ifrågasätta om den tillför något till det ovan angivna syftet för dömandet. Det konstaterandet måste man ge kritikerna. Men det betyder inte att per automatik all form av lekmannadeltagande i den dömande verksamheten är ineffektiv och utan positiv verkan.
Kan det finnas möjlighet att förändra nämndens roll så att den får en självständig roll och inte enbart dagens dubblering av domaren och därmed en ökad betydelse i verksamheten – till exempel att låta nämnden återgå till en rannsakande uppgift där dess beslut begränsas till sakfrågorna men där nämndens beslut blir bindande för juristdomaren som skall applicera lagreglerna?
Eller kan det finnas en möjlighet att avskaffa nämnden, men ändå bevara ett lekmannadeltagande eller kanske till och med förstärka det – till exempel införande av lekmannadomare som i allt väsentligt har samma funktion, betydelse och tyngd som juristdomaren.
Oavsett vilket torde all anledning finnas att överväga rekryteringsfrågan?
Mycket av det som idag bärs fram som argument för lekmannadeltagande i dömandet – insyn, demokratisk legitimitet och så vidare – är ärligt talat en chimär. Relevansen av detta, vad avser domstolens uppgift att leverera så korrekta domar som möjligt, är ringa om ens någon. Istället är det frågan om vad lekmännen kan tillföra. Dock inte så mycket om specifik sakkunskap som om NN är en känd knöl eller om X-gatan normalt är hårt trafikerad, utan mer generellt i form av allmänna kunskaper, erfarenheter, sunt förnuft och känsla för vanliga människors agerande och värderingar.
Att låta ett litet antal, må vara högt utbildade men även högt specialiserade, personer handha något som har en sådan allomfattande implikation som dömandet är att inbjuda till ett risktagande vad avser det sakligt korrekta i utgången av dömandet. Risken för ett ”elfenbenstornsbeteende” torde vara uppenbar och är knappast eftersträvansvärd. Den som kan mycket om litet behöver kompletteras med dem som kan lite om mycket. Båda har en uppgift för att få en allsidig belysning och, förhoppningsvis, ett korrekt resultat.
Gunnar Brolin är advokat, med juristutbildning från både Sverige och USA, och doktorand vid Uppsala universitet.
