KRÖNIKA – av Sven Cavallin, f d rådman i bland annat Blekinge tingsrätt
Genom åren i mitt domarvärv har jag naturligtvis gjort mig skyldig till en och annan groda. Förvisso är det så – det vore ju egentligen märkligt annars. En av dessa faller mig i minnet och härstammar från 1990-talet.
Det handlade om adoption av en vuxen man, numera bosatt i England. Ett sambopar hade ett flertal år haft hos sig och uppfostrat denne pojke, som var biologisk son till kvinnan i förhållandet men hade en annan pappa.
Mannen ville nu befästa samhörigheten med denne pojke som alltså nu blivit man men liksom tillhörde familjen. Allt var frid och fröjd – alla godkände den tilltänkta adoptionen, det vill säga adoptanten, det tilltänkta ”adoptivbarnet” och modern. Den biologiske fadern var avliden.
Jag skrev, utan att tänka mig för, under ett protokoll med slutligt beslut om tillstånd till den här adoptionen och missade alltså att adoptanten var sambo med den biologiska modern, inte gift med henne.
Beslutet innebar alltså att släktbanden med modern rättsligt sett helt klipptes av. Endast om en make adopterar den andra makans barn består dessa band. Naturligtvis var detta inte avsikten från de inblandades sida.
Hjärnsläpp hos rådmannen härvidlag eller kanske rättare sagt – rent slarv vid genomgången av det mig förelagda protokollet.
Beslutet vann laga kraft innan detta fatala misstag stod klart för mig! Jag var – som det idag heter – tvungen att göra en pudel, men hur?
Möjligheten fanns ju möjligheten att via extraordinära rättsmedel få adoptionsbeslutet undanröjt såsom tillkommet på felaktiga premisser men jag valde att föreslå en annan lösning. Den köptes – dock med viss tvekan från mannens sida.
Jag vigde personligen samboparet och hade författat ett adoptionsbeslut avseende barnamoderns egen biologiske son. Undertecknat och klart. Avgiften för denna ytterligare adoptionsansökan, 375 kr, hämtade jag helt ur egen ficka.
Nu var alltså den faktiska familjesituationen även juridiskt befäst. Mannen var som sagt inte helt och hållet tillfreds med det där giftermålet men barnamodern syntes desto mer nöjd. Den numera dubblerade adoptivsonen var förmodligen nöjd även han….
Att jag inte varit ensam om att begå just detta misstag är klart. Från mera modern tid kan hänvisas till artiklar i Dagens Juridik 2013-04-17 och 2014-01-23. De behandlar efterspelet till att en rådman i Gävle gjort samma fel. Denne hade emellertid i efterhand ”rättat” sitt adoptionsbeslut så att barnamodern angavs i strid mot föräldrabalken kvarstå som förälder jämte sin adopterande sambo.
JK kritiserade rådmannen både för bristande materiell processledning och för ”rättelsebeslutet”, som därtill ansågs strida mot den så kallde orubblighetsprincipen. JK förde saken till Statens Personalansvarsnämnd, som inte fann anledning att utdöma någon disciplinpåföljd. JK instämde då rådmannen till Arbetsdomstolen men AD bedömde de begångna felen vara ringa och icke motivera disciplinpåföljd.
Rådmannen försvarade sig vad gällde sitt mot svensk lag stridande beslut med att han tillämpat EU-rätten, vilket JK något surt menade knappast framgick av beslutet… Om denna palaver och AD:s ställningstagande kan läsas i den sistnämnda artikeln.
Nå – mitt sätt att försöka reparera den där fadäsen kom ju att innefatta en vigsel och genom åren har man ju såsom domare förrättat en hel del sådana.
Dessvärre blev jag lite rädd inför den här prästrollen i ett tidigt skede, nämligen någon gång på 1970-talet då jag hade en av mina första vigslar som ung tingsfiskal. Vigselakten skulle förrättas i lagmansrummet i Ronneby tingsrätt som ju då i anledning av lagmannens bortovaro var tomt och paret hade inte några egna vittnen med sig utan två domstolssekreterare fick ställa upp.
Framför mig i lagmansrummet alltså de kära tu och bakom dem stod de två domstolssekreterarna. Till en början gick det bra men en bit in i den korta ceremonin började domstolssekreterarna i bakgrunden – och alltså bakom ryggen på brudparet – att göra miner åt mig och jag kände mig inte väl till mods. Jag började tappa såväl fattning som röst. Avslutningen på formuläret viskade jag nästan fram – alltmedan jag invärtes svor åt mina arbetskollegor.
Efter det var jag inte sådär helförtjust åt att hantera vigslar. Numera är ju för övrigt den där rollen sedan några år avlastad ordinarie domare i underrätt vilket från min sida alltså inte innebar någon större saknad.
Till sist. I vigselakten ingår ju att man ställer frågor till de berörda och normalt sett får man svaret ”ja”, men jag har faktiskt varit med om att så inte blivit fallet.
En tämligen så envis kvinna hade släpat sin tilltänkte ”inför rätta” för att knyta hymens band med honom. Det var måhända en hyvens karl men vid det första tillfället var han definitivt inte nykter och jag inställde vigseln av det skälet.
Vid det andra tillfället var han hjälpligt sober men på den obligatoriska frågan svarade han helt sonika ”nä”. Det blev alltså inte något av vigseln då heller.
Vid det tredje tillfället svarade han ja och jag vigde de båda. (Några veckor senare kom en gemensam ansökan om skilsmässa in…)
