KRÖNIKA – av Sven Cavallin f d rådman i bl a Blekinge tingsrätt
För en tid sedan fanns i Dagens Juridik en artikel införd om kritik från JO mot flera domar i förvaltningsrätten i Linköping, där motiveringarna ansågs undermåliga (Dagens Juridik 2014-05-28). Jag blev inte särskilt förvånad över den kritiken.
Under ett par år i början på 2000-talet prövade jag mina vingar vid något knappt tiotal mål i länsrätten, som förvaltningsrätten hette då, som något slags självpåtagen utbytestjänstgöring. Jag utbad mig då, på grund av min bristande erfarenhet av denna typ av mål, om domsförslag från vederbörande länsrättsnotarie, som jag hade vid min sida som protokollförare, och när jag fick dessa slog mig omedelbart tanken att ”det var tusan vad stereotypt man skriver domar i länsrätterna”.
Det mesta av innehållet i domsförslagen utgjordes av redogörelser för lagtext i allmänna formuleringar – det vill säga precis det som JO Lars Lindström kritiserar enligt den ovan nämna artikeln.
Notarierna hade alltså i sina datorer inprogrammerade motiveringar bit för bit – anpassade till normalt förekommande mål – och de producerade sina domsförslag genom att klicka fram dessa förinställda skäl till en lämplig kompott, med aktuella namn angivna.
Den sortens domsformuleringar var jag inte vand till och jag förfasade mig en del – liksom nu också JO omsider gjort… Dock ”köpte” jag vid mina förflugna sejourer i länsrätten mestadels dessa domsförslag utan att vidtaga några större ändringar – det erkännes och medges.
Detta till trots dristar jag mig till att ha några få allmänna synpunkter på domsavfattande.
En brottmålsdom bör enligt min mening skrivas med klar och tydlig adress till de inblandade och vara förståelig för dem, helt enkelt. Genom åren har jag sett ett otal exempel på ytterst bristfälliga domskäl, såsom till exempel detta synnerligen lakoniska konstaterande efter ett mål som pågått ett antal dagar: ”I målet har hörts tre målsägande och tolv vittnen. Genom vad sålunda förekommit är åtalet styrkt.”
Föga bättre är den teknik jag som ung tingsnotarie fick lära mig. Den gick ut på att man i detalj redogjorde för bevisningen med alla utsagor återgivna sida upp och sida ner men sedan avslutade med samma intetsägande formulering – oftast då att åtalet fick anses styrkt.
Den här typen av så kallat ”rundsnack” benämndes ofta som en ”hatt” och om man ville snitsa till det talade man om en ”Borsalino”…
Med tiden utvecklade jag för egen del en teknik där jag försökte redogöra på ett begripligt sätt för hur domstolen resonerat för att komma fram till sitt avgörande. Det sättet att skriva domar är förvisso mer angripbart än om man bara liksom gömmer sig bakom paragrafer – men jag har uppfattat en sådan rättfram ärlighet vara en skyldighet för mig i min domargärning och med en dåres envishet i alla år framhärdat med att skriva mina domar på det sättet.
En hel del spott och spe har jag fått utstå därföre och jag kan ana mig till att mången domare i hovrätten stönat över mina formuleringar. Få av mina domar har ”fastställts blankt” – man har nästan alltid funnit anledning att formulera om domskälen – även om domslutet inte sällan fastställts…
Vidare menar jag att en god rättsskipning också innefattar att man i till exempel en brottmålsdom visst kan moralisera en del – ge lite granna pekpinnar så att säga från domaren till parterna.
Vad gäller den åsikten är jag nog ännu mera ensam (se till exempel advokaten Göran Rambergs artikel i Dagens Juridik 2014-06-09, som dock tar sikte på tvistemål), men jag har minsann – inte minst under senare år – framhärdat även i det hänseendet.
Den här sortens allmänna uttalanden brukar benämnas ”obiter dicta” och torde vara något man som domare anses skola avhålla sig ifrån – en slags förhatlig ”överarbetning” av domaruppgiften menar nog de flesta.
Det tycker inte jag och inte sällan har jag till domen tillfogat något sådant obiter dictum.
Många gånger kan ett sådant här obiter dictum syfta på de inblandade parterna och utgöra en ofta sorgesam anmaning till dem att ta sitt förnuft till fånga. Slikt anses det särskilt förhatligt att förfalla till men jag har med förtjusning gjort så i ett flertal mål. Till skillnad från de flesta anser jag nämligen det vara domstolens och en domares uppgift att i görlig mån söka gjuta olja på vågorna med den typen av anmaningar även i enskilda fall.
Vad som därvid faller mig i minnet är ett misshandelsmål för några år sedan från Hasslö, som hade sitt ursprung i en mycket infekterad granntvist, som pågått i ett flertal år. Jag skrev i just ett sådant här obiter dictum på slutet något om att såväl den tilltalade som målsäganden ju var något till åren komna och att det var mycket sorgligt om deras hatiska känslor skulle fortsätta att fördunkla tillvaron så att de sista åren skulle bli allt annat än ljuva för alla inblandade.
Domen, som jag vill minnas utmynnade i en villkorlig dom och dagsböter för misshandelsbrottet, blev i hovrätten i allt väsentligt fastställd – dock förbigick man naturligtvis det nyssnämnda tillägget med största möjliga tystnad.
Ibland har ett sådant uttalande i domen haft sin adress till någon av de processuella representanterna. Merendels har det handlat om att jag tyckt att en del advokaters kostnadsräkningar varit väl saftiga men trots allt inte funnit tillräckliga skäl att pruta på dessa ersättningskrav. I stället har jag då skrivit några mer eller mindre svavelosande rader på slutet och det har naturligtvis retat gallfeber på en del advokater.
Om man inte prutar på de begärda arvodena kan de nämligen inte överklaga domen – domskäl vinner inte rättskraft som det heter – och då får de gnissla tänderna utan att i ett överklagande kunna ge utlopp för sin vrede.
I något sådant fall gällde åtalet en allsvensk handbollsspelare och försvarsadvokaten fick sina pengar med yttersta tvekan. I just ett sådant här obiter dictum skrev jag att tingsrätten avstod från prutning men visade advokaten gult kort! Advokaten ifråga blev i det här fallet inte särskilt förbannad utan syntes tvärtom ganska road över formuleringen av den gliringen.
Mitt råd till blivande domare måste bli: Skriv klart och tydligt och tänk på vilka som berörs av domen. Var medveten om att just dessa personer måste kunna förstå det du skriver! Men raljera inte i domskälen och var försiktig med pekpinnar. Respekt för dina medmänniskor och ödmjukhet inför din domarsyssla bör prägla även det du skriver i domarna.
