KRÖNIKA – av Sven Cavallin, f d rådman i bl a Blekinge tingsrätt
Detta med att jag i mitt domarvärv sökt använda sunt förnuft innebär naturligtvis inte att jag gett blanka fasen i vad lagen säger och liksom dömt efter eget huvud! Nej, snarare handlar det om att jag försökt se till den djupare, verkliga meningen med olika lagstadganden, ”ratio legis” som det heter på latin.
Under min utbildning – som efter studierna på Juridicum i Lund förvisso fortsatte i form av praktisk skolning i bland annat hovrätten i Malmö 1973 – 1975 och sedermera Högsta Domstolen i Stockholm 1985 – 1986 – fick jag lära mig att verkligen läsa lagen. Hovrättspresidenten Björn Kjellin och flera justitieråd, bland dem Bertil Bengtsson och Lars Welamson, var goda läromästare i denna svåra konst.
Till förtydligande av vad jag här åsyftar kan jag ju ge ett par praktiska exempel från senare år.
Helt kort kan då omnämnas en dom hösten 2008 då en fiskare med mycket blygsam omsättning frikändes för någon förseelse mot de snåriga och detaljerade föreskrifterna om skyldigheter att inom mycket kort tid rapportera landad fångst. Där var det så att jag och nämndemännen helt enkelt fann att utgången annars skulle bli orimlig. Fiskaren ifråga hade formellt gjort sig skyldig till den åtalade gärningen men vi frikände honom – med just domarregeln om att en god domare är bättre än en god lag som uttrycklig motivering.
Domen ifråga överklagades inte – istället fick jag ett personligt brev från en mycket erfaren sjöpolis som livligt understödde domstolens avgörande. Han medsände någon kopia av en artikel i en tidskrift för yrkesfiskare, vari domen kommenterades mycket positivt.
På Fiskeriverket var man naturligtvis inte riktigt lika förtjusta, men det bekymrade mig alls intet. Det här avgörandet kan väl sägas ha stått i viss strid mot lagen men hade alltså en klar förankring i det sunda förnuftet. Man kan också säga att det här handlade om gränsdragningen vad gäller det subjektiva rekvisitet – vad är att anse som straffbar oaktsamhet och vad kan anses vara att bedöma som allmänmänskligt och ursäktligt tillkortakommande?
Ytterligare ett mål från 2008 kan här omnämnas – det handlade om älgjakt…
En mycket erfaren älgjägare – 30 års jakt och ett större antal fällda älgar under den tiden – hade licensjakttilldelning denna höstdag i Blekinge endast för nedläggande av älgkalv – det vill säga inte för vuxna djur. Han ser en älgko – en stor sådan – och med henne följer ett mindre djur, vilket han uppfattar som en kalv. Den finns vid kon och efter vad han berättade vid huvudförhandlingen beter den sig som en kalv – söker liksom skydd hos kon och så.
Kon får vittring på honom och drar sig undan varvid det mindre djuret blir kvar på skjutavstånd – cirka 75 meter. PANG!! Skjutlaget kommer ju dit och hans svåger kommer i närheten av det nedlagda djuret och konstaterar att det handlar om en fjolåring, det vill säga vad som ska anses vara ett vuxet djur. Djuret var dock ganska så litet, slaktvikten var 116 kilo – normalt för fjolåringar 140 – 150 kilo – och kanske kan förklaringen vara att kon inte hade fått någon kalv det året varför fjolåringen fortsatt att följa henne. Kanske var den också sent född, till exempel i augusti i stället för i maj efter att kon inte blivit betäckt i första vändan med normal nedkomst i maj.
Den här mannen hade själv anmält per telefon till polisen att han råkat nedlägga ett vuxet djur i tron att det var en kalv. Han visste vad han talte om, den mannen, och hade själv undervisat jägare i flera sammanhang. (Min tro är att de flesta jägare i en sådan här situation hade hållit tyst om det inträffade och ingenting hade väl då hänt, men denne hedersman anmälde alltså sig själv och blev därför sedermera åtalad av en nitisk åklagare….)
Vid huvudförhandlingen förtalte han oss ganska mycket om älgjakt och jag – liksom nämndemännen – fick minsann lära oss en hel del därom. (Det är förvisso något positivt med domarsysslan – att man får lära sig en hel del på de mest skiftande områden!) Han var ju exalterad och påtagligt illa berörd av att figurera som åtalad och jag var ju lite rädd att han skulle få en hjärtinfarkt eller något, varför jag talte lugnande till honom och sade – ta det lugnt, världen rasar inte ihopa för det här och jag tror inte ens åklagaren menar att du ska stoppas in i fängelse för det här misstaget…
Förhandlingen drog ut på tiden men vi fick ju som sagt lära oss en hel del. Av hänsyn till den tilltalade gav jag order om dom direkt efter enskild överläggning och den senare blev ganska så kort. Jag sa till nämndemännen vid denna att jag kan minsann inte får för mig att döma till ansvar i den här saken och är det någon i nämnden som menar sig vilja göra så ska jag personligen skära halsen av vederbörande med en slö brödkniv. (Det sista var dessbättre lögn, naturligtvis, och dessutom får man ju enligt sin avlagda domared icke förtälja vad som förekommit under enskild överläggning…)
Vi ogillade alltså åtalet ganska så eftertryckligt. Den något sensible och klart tagne jägaren grät igen när jag avkunnade domen och var så tacksam – han tackade varmt sin advokat – det var en rätt så ung advokat på en byrå i Karlskrona – och om han tordats skulle han, den tilltalade alltså, säkert ha stolpat fram till domarbordet och avtackat mig såväl som nämndemännen.
Emellertid var han alltför väluppfostrad för ett slikt beteende och hade han försökt hade jag nog upprepat de klassiska orden: Kyss inte mej – kyss Karlsson, eller Nilsson som försvararen i detta fallet hette…
Det uttrycket – ”kyss Karlsson” – lär härstamma från ett brottmål i början på 1910-talet med ett par kringströvande italienare som blev frikända för rånmord. De ville efter domens avkunnande bekyssa ordföranden men han hänvisade till försvarsadvokaten som hette Axel Carlsson. Denne var visst en häradshövding om jag minns rätt – men uppträdde ändock som försvarsadvokat. Hammarbymordet 1913 handlade den saken om – en apotekare i Uplands-Väsby som tagits av daga…
Det här älgmålet handlade som jag såg det om ett mänskligt misstag – inte om något brott. För straffansvar krävs ju grov oaktsamhet och oaktsamheten i det här fallet kom ju knappast i närheten därav. Avgörandet stod väl inte i strid mot lagen – huruvida domen gick emot rådande praxis vet jag minsann inte – men jag vet att domen för mig kändes helt rätt såsom stående i samklang med såväl lag som sunt förnuft. Åklagaren gick heller inte vidare med det ärendet utan den friande domen stod sig.
