KRÖNIKA – av Sven Cavallin, f d rådman i bl a Blekinge tingsrätt
Johan Henric Kellgren var en svensk skald på slutet av 1700-talet. Han verkade i upplysningens anda och skrev en del satiriska dikter – bland annat då ”Dumboms leverne” 1791.
Udden däri kan möjligen ha varit särskilt riktad mot en med Kellgren samtida skald vid namn Per Ulric Enbom. Denne överlevde Kellgren, som var sjuklig och dog redan vid 43 års ålder 1795. Enbom levde till 1810.
Förmodligen utan att vi ens reflekterar över ursprunget säger vi till exempel ”ju enklare ju simplare” och ibland ondgör vi oss vad gäller de stackars kräftorna, som ju ”dö levande” . Båda dessa i svang än idag varande floskler är citat hämtade från just den här dikten, som faktiskt omfattar drygt 30 verser.
En av de första handlar om Dumboms spädbarnstid, som tydligen inte var utan problem:
”I vaggan hade han med nöd
en gammal käring, som såg om sig.
Vart därför illa sjuk – men kom sig,
och levde sen allt till sin död.”
Mycken visdom förmedlar förvisso inte Kellgren i denna dikt, men just det är tvivelsutan vitsen!
I någon mån berest vart ju denne Dumbom sedermera – och denna vers är för mången rätt så känd:
”På sina resor han förnam,
hur väl försynens nåd reglerat,
som floder överallt placerat
där stora städer stryka fram.”
Detta då apropos orsak och verkan – hönan eller ägget eller så där… Den av Kellgren häcklade aningslösheten synes mig idag dessvärre prägla styrningen av en del viktiga samhällsfunktioner.
Polisreformen 2015 skulle ju borga för en ökad närvaro av poliser och innebära ett närmande till de enskilda medborgarna. Man kan dystert konstatera att det nog istället blev precis tvärtom.
Med centralisering av polisresurserna har följt en pinsam frånvaro av poliser på gator och torg samt en påtagligt ökad distans mellan ordningsmakten och allmänheten. Fler nummer att ringa till har man ju fått – men det ger bara fler telefonköer att stå i…
Detta upplevs nog knappast av gemene man som någon ökad närhet till en alltmer avlägsen polismyndighet.
På distans kan man ju knappast bedriva en vettig polisiär verksamhet – det begrep förmodligen till och med salig Dumbom!
Det flyger för mig att man på sina håll – i departement och annorstädes – inbillar sig att så kan ske… Det ylas om fler poliser – javisst låter det ju bra! 2 000, 5 000 eller till och med 20 000 fler uniformerade poliser…
Partierna bjuder över varandra i någon slags auktion…. Jäkligt bra låter ju detta, men – vad kan då dessa högst eventuella nya poliser egentligen åstadkomma och hur länge kan flertalet av dessa tänkas stanna i polisorganisationen?
Nä, tyvärr! Vad som verkligen behövs är poliser – och domare också för delen – med omdöme och gedigen mänsklig erfarenhet och sådana tulipanarosor växer minsann inte på trän. Dom kan man inte trolla fram med knäna – och framför allt inte i flertal på beställning – som i någon välförsedd stormarknad.
Det krävs mångårig utbildning i goda arbetsteam med rätt inställning till polisarbetet respektive domarsyssla – det vill säga något som skapar modiga och självständiga individer, vilka kan bidra till att åstadkomma en i verklig mening god rättsskipning.
”Dystopi” kallas en negativ samhällsvision och den här episteln får dessvärre avslutas i sådan anda, nämligen med citerandet av den sista versen i ”Dumboms leverne”:
”Vår Dumbom lade sig en afton
helt frisk till själ och kropp,
men steg om morgon stendöd opp –
O vandringsman ”gnoti seauthon”! ”
För att förhindra att denna domedagsprofetia blir verklighet vad avser svensk polis krävs nog sjutton att pendeln svänger tillbaka och hyggligt sunt förnuft får råda. Man kan undra om och när så till äventyrs kan bli fallet…
