I anslutning till den sittande grundlagsutredningens arbete diskuteras lämpligheten av att vidga lagrådets funktion eller inrätta en författningsdomstol.
Vad som framför allt nagelfars är frågan om grundlagarnas ställning kan stärkas så att Riksdagen inte kan stifta lagar som går på tvärs med grundläggande fri- och rättigheter. Huvudfrågan är således gränsdragningen mellan rätt och politik.
Att balansera dessa intressen är naturligtvis utomordentligt viktigt. En lagstiftning som präglas av kortsiktiga politiserade överväganden kan vara förenad med avsevärda legitimitetsproblem respektive utmana fundamentala rättsprinciper. Motsatsen – en alltför konservativ och formalistisk inställning, vilket många säkerligen förknippar med mer långtgående lagprövningar, kan samtidigt framstå som otidsenlig, byråkratisk och krånglig.
En kritisk fråga är dock i vilken utsträckning det är rationellt att hantera lagstiftningens brister med hjälp av olika former för lagprövning. Lagprövning är ju i huvudsak en efterhandskontroll av redan färdiga, eller nästan färdiga lagar.
Vore det inte klokare att försöka undvika förlöpningar i tidigare skeden? Eller, uttryckt på ett annat sätt, varför diskuteras inte i större utsträckning möjligheterna att stärka lagberedningsfasen och utveckla den praktiska lagstiftningstekniken? Att undvika misstag är vanligtvis en bättre strategi än att förlita sig på mekanismer att hantera redan realiserade förbiseenden. Möjlig tidsbesparing, utsikter till minskade kostnader och mindre dubbelarbete förefaller även i detta sammanhang vara goda skäl för ett bredare synsätt.
Synpunkten att lagberedningarna kan ges större uppmärksamhet går att motivera på flera sätt. Goda lagar kännetecknas inte bara av en rimlig gränsdragning mellan rätt och politik. Även andra aspekter måste beaktas. Lagar skall kunna verkställas och de skall accepteras i det samhälle de skall verka. Lagstiftningen får heller inte framstå som motsägelsefull eller ofullständig, och många av de vägval som leder fram till högkvalitativa lagar måste självklart ske under beredningsarbetet.
Frågan är dock om lagberedningsfasen får den uppmärksamhet den förtjänar.
Är inte kunskapen om hur man utformar verkningsfulla lagar anmärkningsvärt outvecklad? Finns preciserade anvisningar? Tar utredningarna rimlig hänsyn till utvecklingen av analytiska metoder? Följs effekterna av ny lagstiftning regelmässigt upp så att förståelsen för vad som är bra respektive dåliga lösningar förbättras? Är beredningsorganisationen optimalt utformad och tas upparbetad kompetens till vara på ett rimligt sätt? Sker inte rekryteringen till lagberedningar enligt rutiner etablerade då rättsväsendets förutsättningar var helt annorlunda? Är inte utbildningen i lagstiftningsteknik obefintlig? Varför är inte lagstiftningslära ett framträdande inslag i juristutbildningen?
Argumentet här är på inget sätt att gränsdragningen mellan rätt och politik bör förringas. Synpunkten är att också tidigare led i lagproduktionen förtjänar större omtanke. Att så pass centrala företeelser som lagstiftningsprocessen och lagstiftningstekniken relativt sätt ägnas så lite uppmärksamhet är förvånande. Diskussionen om lagarnas legitimitet och kvalitet kan avsevärt breddas.
