”Den som gapar över mycket, mister ofta hela stycket” sa alltid min mormor till mig när jag ”tagit till det lite extra”, såsom det minsta barnet ofta gör för att minsann vara lika ”duktig” som de äldre syskonen. Det kunde gälla allt från att äta efterrätt till att prestera en gymnastiskt speciellt komplicerad kullerbytta.
Jag kom att tänka på detta när jag bevistade ett seminarium där Rebecca Stern presenterade sin för alla i migrationsrätt insatta mycket intressanta granskningsrapport: Ny utlänningslag under lupp. En av deltagarna i seminariet tog nämligen upp, som en kritisk punkt, det faktum att Migrationsöverdomstolen (MIÖD) i sitt allra första prejudikat, MIG 2006:1, begått – ur strikt folkrättslig synvinkel – fadäsen, att upphöja UNHCR:s handbok till rättskälla enligt svensk rätt. Ur strikt folkrättslig synvinkel utgör nämligen Handboken ingen rättskälla, men väl de konventioner på vilka handboken uppbyggts. Förvisso en korrekt invändning – men utgör detta verkligen, i realiteten, i det faktiska, praktiska rättslivet, ett hinder för den svenska Migrationsdomstolen att för sin del använda handboken som en källa ur vilken den hämtar kunskap för att lösa internrättsliga frågor?
Spörsmålet blir då en fråga om vilken rättskällelära man som rättstillämpare omfattar – en mer pragmatisk Stockholmsk, eller en mer principiell och ortodox Lundensisk – om nu de anser att det ovan sagda diskvalificerar ”rättskällan de facto” som ”rättskälla enligt den lokala rättskälleläran”. Ur mina, med åren allt mer pragmatiska Stockholmska ögon, agerade MIÖD exemplariskt! Domstolen använde sig av handboken som rättskälla och satte upp lite regler för uttolkningen av utredningsansvaret enligt FPL 8 §, vilket krävdes i målet ifråga!
Det är ju faktiskt ointressant vad folkrätten säger härom, då frågan som skall lösas är tolkning av inhemska regler och dessas anpassning till ett internationellt regelverk – ett regelverk som tyvärr allt färre aktörer på den internationella arenan verkar beakta efter 09-11-2001!
Skulle vi således av principiella, folkrättsligt korrekta hänsyn, avstå från denna källa, UNHCR:s handbok, kanske vi förlorar ”hela stycket”, eftersom MIÖD i så fall kanske inte vågat tycka till i den omfattning som man trots allt gör i detta prejudikat.
I målet poängteras, genom direkta citat av olika artiklar i handboken, att utredningsbördan för myndigheter och domstolar i denna typ av ärenden – asyl- och skyddsärenden – kan komma att omfatta ”alla till buds stående medel för att få fram erforderlig bevisning till stöd för den sökande”. Något att stilla kontmplera över, lämpligen i kombination med den i domen härefter citerade artikeln av vilken framgår att ”Osanna påståenden är i sig inte själ nog att vägra en person flyktingstatus”.
De sista två citaten satt jag och funderade över när jag lyssnade på en intervju av Generaldirektören samt två handläggare vid Migrationsverket i radioprogrammet ”Konflikt” (SR P 1 den 2008-04-19) angående deras och verkets syn på möjligheterna att utvisa folk till olika stadsdelar i Bagdad i Irak och staden Kabul i Afghanistan.
Verkets GD ansåg att MIÖD:s enda kritik av verkets beslut bestod i att verket inte motiverat sina beslut tillräckligt, inte att verkets beslut i sak var felaktiga. Handläggarna förklarade sig tillfredsställda med de ställningstaganden man tagit i enskilda ärenden, t.ex. när man avslagit en ansökan från en tyghandlare, då man inte trodde på hans berättelse att han hade blivit hotad till livet av muslimsk milis, om han inte enrollerade sig i deras grupp alternativt köpte sig fri genom att stödja gruppen ekonomiskt. Handläggarna fann inte – enligt intervjun så som den återgavs i radion – berättelsen trovärdig, då man aldrig hört någon berätta en dylik historia förut.
Det är självklart lätt att sitta hemma vid köksbordet och tycka till, men personligen fann jag historien väldigt trolig – kanske för att jag har hört så många sådana historier berättas från andra delar av världen, t.ex. den klassiska historien i alla amerikanska Martin Scorsese-filmer, med rötterna i byn Corleone på Sicilien – gå med i Maffian, eller betala Din tribut!
Åtminstone vill jag i detta sista fall instämma i MIÖD:s kritik: Motiveringen är bristfällig och bör i så fall enligt anvisningarna i handboken, leda till fördjupade kunskaper om livets tråkigare realiteter – ett steg ut ur den svenska trygghetsidyllen? (Fastän även vi har förbrytargäng som vill ha ekonomiskt understöd understundom.)
