Den 17 juli kan vi fira att det är tio år sedan Romstadgan för den internationella brottmålsdomstolen antogs. Den är en permanent domstol som ska pröva de mest allvarliga brotten och den ska göra det onödigt att upprätta tillfälliga och geografiskt avgränsade tribunaler som skett i fallen f.d. Jugoslavien och Rwanda. Romstadgan ratificerades av 60 stater och trädde i kraft den 1 juli 2002, tidigare än vad många förväntat. Därefter har det gått trögare, mycket på grund av att domstolen har haft svårt att få misstänkta förbrytare utlämnade till dess säte i Haag.
Domstolens åklagare har egna utredare men även om stater är skyldiga att samarbeta med honom saknar åklagaren en egen polisstyrka som kan arrestera personer eller bruka andra tvångsmedel. Han och därmed domstolen är beroende av att de berörda staterna samarbetar och om detta inte är möjligt måste han förlita sig på världssamfundets stöd för att sätta kraft bakom orden. Åklagaren utreder för närvarande brott i fyra situationer som berör Darfurregionen i Sudan, norra Uganda, Centralafrikanska republiken och Demokratiska republiken Kongo.
I Darfurregionen pågår alltjämt oroligheter som lett till att uppskattningsvis 200 000 människor dött sedan 2003 och än fler är på flykt. FN:s säkerhetsråd har hänskjutit situationen till domstolen i Haag. Sudans regering vägrar att ge domstolens åklagare tillträde till landet för att utreda misstänkta förbrytelser. Istället för att utlämna den tidigare inrikesministern Ahmad Muhammad Harun, misstänkt för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, så har den samme anmärkningsvärt nog befordrats till minister med ansvar för humanitära frågor. Världssamfundet har genom FN:s säkerhetsråd utfärdat ett flertal resolutioner som framförallt syftar till att få slut på Darfurkonflikten, men som även har ändamålet att regimen i Khartoum ska samarbeta med domstolen. Tyvärr har inte världssamfundet förmått sätta kraft bakom besluten.
Sedan mer än ett decennium har ledaren för Herrens Befrielsearmé, Joseph Kony stridit mot den ugandiska regeringen och attackerat civilbefolkningen i den norra delen av landet. Ugandas regering har hänskjutit situationen till domstolen och arresteringsorder har utfärdats mot Kony, bl.a. beträffande krigsförbrytelserna mord, våldtäkt, sexuellt slaveri och rekrytering av barnsoldater. Trycket har därmed ökat på Kony som erbjudit fred i utbyte mot att domstolens arresteringsorder tas tillbaka och att delar av hans rörelse erbjuds åtalsimmunitet. Det handlar alltså om en intressekonflikt. Ska rättvisa – i bemärkelsen att förbrytare straffas – offras för att fred ska uppnås? Under tiden förhandlingar pågår står Konys cell i Haag tom.
Det finns dock ljuspunkter i åklagarens arbete. I maj grep den belgiska polisen Jean-Pierre Bemba när denne vistades i Bryssel. Han är ledare för en kongolesisk väpnad grupp inblandad i den konflikt som drabbade den centralafrikanska republiken 2002-2003. Bemba sitter numera i den internationella brottmålsdomstolens förvar och åklagaren gör gällande att Bembas brottslighet rör våldtäkter och plundring i en massiv skala.
Från 1998 till 2003 med efterdyningar därefter, har det dödligaste kriget sedan andra världskriget utspelat sig i Demokratiska republiken Kongo med otroliga 5,4 miljoner döda människor. Med anledning av våldets omfattning, att åtta Afrikanska stater och tjugofem väpnade grupper varit direkt inblandade kallas konflikten ibland för det afrikanska världskriget. I detta fall har den kongolesiska regeringen varit samarbetsvillig och tre personer sitter i den internationella brottmålsdomstolens förvar. Det första målet mot Thomas Lubanga Dyilo förväntas att börja den 23 juni 2008. En möjlig kritik är att samtliga stridande parter, inklusive den nuvarande regeringen, gjort sig skyldiga till övergrepp, men för närvarande är det endast rebelledare som ställs till svars i Haag. Återigen visar detta på svårigheterna för domstolen att på egen hand agera med kraft.
Som svenska skattebetalare och därmed finansiärer till den internationella brottmålsdomstolen är en berättigad fråga sex år efter domstolens upprättande om vi ska vara nöjda med fyra personer i förvar och en ännu ej påbörjad rättegång. Fakta är att tribunalen för före detta Jugoslavien en gång brottades med samma problem, dvs. bristande samarbete. När tribunalen upprättades 1993 var de berörda staterna på Balkan mycket ovilliga att lämna ut misstänkta förbrytare. Trots NATOs närvaro och hårt tryck från EU dröjde det tre år innan den första rättegången påbörjades. Det banbrytande första målet mot Dusko Tadić rörde ingen president eller general utan tribunalens åklagare tog det han fick tag på, en lokal partifunktionär verksam i en stad med 25 000 invånare. Han råkade bli igenkänd av tysk polis på en gata i München varefter han blev överförd till Haag. Därigenom blev namnet Tadić odödligt bland internationella straffrättsjurister som den första åtalade vid en internationell tribunal i modern tid, efter Nürnberg- och Tokyotribunalerna. Oaktat bortgången av Slobodan Milošević och den uteblivna domen beträffande honom, så bör arbetet utfört av tribunalen för f.d. Jugoslavien betraktas som en framgång. Den har avslutat rättegångar beträffande 113 åtalade och ytterligare 44 avvaktar slutlig dom. Lägg därtill utsikten att förekomsten av väpnade konflikter och mänskligt lidande förebyggs genom att politiska och militära ledare vet vad som kan vänta.
Snart förenar sig förhoppningsvis rebelledaren Kony och den sudanesiska ministern Harun till den föga illustra församlingen av dömda förbrytare. Under tiden kan vi glädja oss åt att internationella brottmålsdomstolen åtminstone har prövningen av fyra personer att arbeta med.
