”Kör! Götblad, kör!”
Kollegorna röt upphetsat bakifrån polisbilen. Kungsträdgården härjades av kravaller. En tonåring, gripen för stenkastning, skulle transporteras till Norrmalms polisstation. Och det måste gå snabbt. Allting försvårades av att Carin Götblad aldrig tidigare hade kört automatväxlat. Och att hennes körkort bara var något år gammalt.
Hon vred om nyckeln och gasade lätt. Bilen hoppade till – motorstopp!
– Det var bara att se iskall ut. Jag bet ihop.
Situationen var typisk för Carin Götblads första tid inom polisen. Samtidigt som hon gick polischefsutbildningen så hade hon ”tjatat sig till” en tjänst som extra polisassistent. Vid den här tiden var det enbart jurister som antogs till chefsutbildningen och chefsaspiranterna möttes inte enbart av värme ute i verksamheten. Carin Götblad minns några av kollegorna som ”motsträviga”. De ifrågasatte hennes fysiska styrka, ifrågasatte hur stor belastning hennes rygg klarade av. Allting förvärrades av att hon ständigt kom sist till helgpassen, när utsättningarna redan hade gjorts och stationen tömts på arbetskamrater:
– Han som planerade helgjobben satt regelmässigt upp mina pass ett par timmar efter alla andras. Jag tyckte det var konstigt att alla andra redan hade hunnit åka ut på jobb. Först i efterhand begrep jag vad det berodde på. Planeraren lurade mig.
Hur hanterade du det?
– När jag möter motstånd för att jag är annorlunda så skyndar jag mig alltid att ta ett steg framåt istället för att tveka eller ta ett steg tillbaka.
På andra försöket fick Carin Götblad igång motorn. Hon styrde mot stationen, noga med att lyda trafikreglerna. När hon avstod från att köra mot enkelriktat röt kollegorna på nytt:
– Ta snabbaste vägen till arresten!
Trots det stannade hon sedan vid ett övergångsställe för att släppa över en kvinna med barnvagn. Inte heller det initiativet uppskattades. Dagen efter blev hon uppkallad till chefen, för ”taktiksamtal”.
– Jag minns att han hade en affisch på dörren. Tre kvinnliga poliser på en skjutbana, ovanför stod det ”Polisattrapper”. Den attityden var helt okej för 16-17 år sen! Så är det verkligen inte längre.
Carin Götblad säger att hon var ”ett livligt barn”.
– Jag har alltid haft starka drivkrafter. Velat organisera saker och styra och ställa.
Som elvaåring lyckades hon till exempel övertyga sina föräldrar att byta familjens villa mot en bondgård.
– Jag var väldigt intresserad av djur och hade många hemma. Men jag var inte nöjd utan ville ha ännu fler. Därför ville jag flytta ut på landet.
Hon tog reda på villans taxeringsvärde, gjorde kalkyler och granskade bondgårdsannonserna i tidningen Land. Därefter inledde hon övertalningskampanjen.
– Till slut fick jag pappa att hålla med mig. Min mamma var inte helt med på noterna, men under motstånd så gick hon ändå med på att flytta.
För att skynda på affären bokade Carin Götblad själv mäklarvisningarna.
– Det blev en del pinsamma situationer när de sen fick se en elvaåring. De hade kanske trott att jag var lite äldre.
Som tonåring hoppade Carin Götblad av gymnasiet i samband med att hon blev ensamstående mamma. En erfarenhet som fortfarande präglar henne:
– Jag vet väldigt väl hur det är att vara utsatt. Hur det känns att inte ha utbildning eller pengar eller några vänner med makt. Om man upplevt det väldigt starkt när man är ung så sitter det kvar i ryggmärgen. Jag har inte svårt att leva mig in i hur människor som är utsatta på olika sätt kan känna det.
Carin Götblad började jobba extra som fritidsledare. Efter några år började hon fundera på högskolestudier.
– Jag hade engagerat mig i ungdomsfrågor och ville gärna jobba med barn. Först tänkte jag bli psykolog, men insåg att jag skulle kunna göra mer nytta som jurist.
Hon funderade på att bli advokat inriktad på humanjuridik, alternativt söka sig till domstolsvärlden.
– Sen gick jag en kurs i rättsmedicin som var väldigt intressant. Jag skrev min uppsats i det innan jag började jobba på Ungdomsstyrelsen.
”Mest av en slump” kom hon sedan in på polischefsutbildningen.
– Tidigare hade jag haft många fördomar om polisen. Men jag upptäckte snart att här fanns massor av människor som inte bara pratade utan också löste problem. Ringer du polisen och säger att du tänker slänga dig framför tåget så rycker vi ut. Ringer du till psykiatrin så säger de, om vi ska hårddra det, att du kan få en tid om två veckor.
Utanför Carin Götblads kontor hänger hennes föregångare sida vid sida. I drygt 200 år hade 26 män innehaft ämbetet. Carin Götblad är den första kvinnan. Det faktumet tror hon inte att någon i organisationen tänker på ”allra minst jag själv”.
Hon tillträdde i maj 2003, efter att bland annat ha varit chef över polisen i Värmland och på Gotland.
Sedan dess upplever hon att allmänhetens uppfattning om polisen dramatiskt har förändrats. Målet har varit att tvätta bort stämpeln som främlingsfientlig och könsdiskriminerande.
– Det bästa med polisen är att vi inte är så dumma att vi inbillar oss att vi skulle sakna fördomar. Men vi har ambitionen att hålla koll på dem. Vad gäller jämställdhetsarbetet finns det till exempel ingen chef i organisationen som inte vet vad som gäller. Alla är kanske inte fullt frälsta hela vägen, men de vet vad som inte accepteras.
Carin Götblad säger att Stockholmspolisen fungerat som inspiration för andra myndigheter och organisationer.
– Många har tagit kontakt med oss för att ta intryck av hur vi har jobbat med till exempel jämställdhet, HBT-frågor, handledning, mångfalds- och miljöarbete.
Hon är extra nöjd med att snabbt ha ökat andelen kvinnliga chefer.
– Jag har velat få kvinnor på så kallade machobefattningar, till exempel som insats- och kommenderingschefer. Men det är lika viktigt att få fler män till typiskt kvinnliga områden, som jämställdhet och mångfaldsfrågor, och det går lite trögare. Det är synd, det finns många viktiga jämställdhetsfrågor där männen släpar efter. De måste till exempel få ha rätt att vara rädda och inte behöva känna att de alltid måste gå före i svåra situationer.
Finns det liknande machokulturer i andra juristyrken?
– På vissa advokatbyråerna är det väldigt grabbigt. Här jobbar vi väldigt offensivt.. Cheferna har ett stort ansvar. Man måste diskutera igenom vilken människosyn de har på arbetsplatsen.
Hur ska de göra för att få fler kvinnliga delägare?
– Det är väldigt svårt. Det måste börja med ett samhälle där män och kvinnor delar på ansvaret för barnen. Det finns inga snabba lösningar. Här försöker vi uppmuntra män att vara barnlediga, och inte bara över sommarmånaderna.
Att få in fler medarbetare med annan etnisk bakgrund är högprioriterat inom polisen. För två år sedan lät Carin Götblad märka upp ”Aina” – rinkebysvenska för snut– på en polisbil. Tilltaget väckte stor uppmärksamhet – och intern kritik.
– Många var ganska sura, och då ska du ha klart för dig att min personal tål ganska mycket från mig. Vissa påstod att det till och med kunde betyda polisjävel. De var rädda för att inte bli bemötta med respekt. Jag förklarade att vi i 20 års tid sagt oss vilja ha medarbetare med annan bakgrund men att förändringen inte går särskilt fort. Då måste vi komma på nya sätt. Och som PR-grepp fungerade bilen jättebra. Det var fullt med ungdomar som ville fotas med den. Om folk ser att polisen kan bjuda på sig själv, att vi har glimten i ögat, så tappar de inte respekten för oss.
Ett halvår senare, när ansökningarna till polishögskolan hade sammanställts, kunde rekryteringskampanjen med Aina-bilen utvärderas:
– De sökande med utländsk bakgrund var 33 procent i Stockholms län, dubbelt så många som i övriga landet och en högre andel med utländsk bakgrund än vad som finns i länet.
Beslutet att låta Stockholms gaypoliser paradera i uniform i samband med Pride-festivalen väckte också kritik.
– Mörkerkrafterna kom upp till ytan. Det var ett bra tillfälle för mig att kliva fram som ledare. Medvetandenivån om HBT-gruppens situation lyftes, fler såg att det var viktigt för en minoritetsgrupp att synas lite extra.
Under Carin Götblads tid på Gotland var en polisinfiltratör inblandad i en stor heroinaffär på ön. Carin Götblads inblandning i ärende har utretts av riksåklagaren.
– Men jag var aldrig misstänkt för brott.
Generellt ser hon undercover-verksamhet som en nödvändig, oundviklig, arbetsmetod.
– Jag utesluter inte att vi kommer att behöva mer av det. Men det är otroligt viktigt att det är lagreglerat och förankrat i organisationen.
– Det finns starka progressiva krafter inom polisen. Gamla strukturer sitter i väggarna. Verksamheten är kringskuren av regler. För att få den fulla kreativitet som yrket kräver så måste man ta initiativ och personligt ansvar, samtidigt som det måste vara ordning och reda. Det gäller att hitta den rätta brytpunkten. Inom polisen har vi så komplexa problem att vi måste vara ännu mer kreativa än idag, men vi kan inte ta ut svängarna hur mycket som helst.
Vad tycker du är den största utmaningen som länspolismästare?
– I Stockholm finns väldigt starka politiska krafter. Vi har 200 lokalpolitiker som är engagerade i verksamheten. Vi har åtta polisnämnder och en polisstyrelse med 13 plus 13 ledamöter, alla suppleanter kommer nästan alltid. Vi har en facklig organisation som är väldigt tongivande. Allt detta måste man kunna hantera, både samarbeta med och samtidigt låta sig styras lagom av.
Vilken är den viktigaste framtidsfrågan för er?
– Jag jobbar mycket för att polisens arbete ska kroka i andra verksamheter, framförallt kommuner och landsting. Alla mina polischefer fick som att första uppdrag att skapa chefssamråd i sina distrikt, med de högsta cheferna på bland annat skolan och socialtjänsten, och göra en inventering av problemen och föreslå lösningar.
– En annan sak är den låga uppklarningsprocenten. Brottsutredningar har blivit mer komplicerade i och med att folk inte erkänner. Vi måste hejda inflödet och minska byråkratin, i dag drunknar vi i den. Det här gäller hela den svenska förvaltningen.
Carin Götblad tippades av många bli ny rikspolischef. Själv säger hon att hennes nuvarande jobb är ”det finaste man kan ha”. Hon har ett år kvar på det nuvarande förordnandet.
– Jag kan få förlängt med tre år till om jag sköter mig. Det skulle jag gärna vilja. Till exempel har vi startat många satsningar mot ungdomar i förorten som jag gärna skulle vilja fullfölja.
Sammanlagt kan det alltså bli nio år som länspolismästare. Hennes företrädare ute i korridoren stannade ofta längre tid än så. Rekordet har Olof Wannqvist, polismästare mellan 1802 och 1830.
– Jobbet var säkert lättare då, i det klassamhället. Då pekade man med hela handen. Om jag gjorde det idag skulle det nog inte hända så mycket.
Vad skulle du vilja göra sen?
– Jag vet inte. Det finns inget som känns lika roligt som att vara polis.
Fakta:
Namn: Carin Götblad
Ålder: 52
Familj: Sambo, son och barnbarn
Senaste film: Hitta Nemo med mitt barnbarn.
Senaste bok: Rats av Robert Sullivan. Han har studerat råttor i ett kvarter i New York. Jätteintressant.
Förebild: Nej. Jag gillar inte det där med förebilder. Jag vill att folk ska vara så olika som möjligt. Andra ska inte vara som jag, jag vill att de ska vara sig själva.
Favoritlag: Lagen om sluten ungdomsvård. Jag är mycket för pragmatiska lösningar. När jag var chefsjurist på Statens Institutionsstyrelse i slutet av 90-talet hade jag nytta av min polischefsbakgrund . Jag kopplade ihop den med Sis behandlingsverksamhet och gav ett förslag som senare resulterade i lagen.
Om nye rikspolischefen: Bengt Svenson är en mycket kunnig och sympatisk person. Vi ser fram mot att samarbeta mot varandra.
Råttfångaren i Vasaparken
Carin Götblad är mycket intresserad av smågnagare. Häromåret tillbringade hon flera nätter i Vasaparken, där hon försökte fånga en vildråtta. Ambitionen var att para ihop den med de egna tamråttorna.
Projektet misslyckades.
– Jag fick bara en hasselmus. Råttor är alldeles för intelligenta. De går inte på det där med råttfällor. I dag äger jag bara marsvin, men när jag jobbar lite mindre ska jag försöka igen. Råttor är underskattade husdjur, och roliga! De är lätta att få rumsren och man kan lära dem väldigt mycket. En råtta lärde jag till exempel att hämta min sambos snusportionerare och lämnade den vid hans säng, så att den låg där när han vaknade.
Ursprungligen publicerad i Legally yours 3/2008.
