I egenskap av kvinnlig universitetslektor och regeringens ambassadör för kvinnligt företagande slås jag ofrivilligt av dystra siffror när det gäller förutsättningarna för kvinnor inom universitetet och högskolevärld samt av den låga andelen av kvinnliga företagerskor. Sverige uppfattas ofta som ett föregångsland när det gäller jämställdhet vid såväl universitet som på arbetsmarknaden i övrigt. Men sanningen är tyvärr den motsatta. Undersökningar och rapporter visar att vi har en könsuppdelad utbildning vid våra universitet och att även arbetsmarknaden i övrigt är könsuppdelad. Undersökningar visar också att män tjänar mer än kvinnor trots att de utför arbeten som är att betrakta som lika eller likvärdiga.
Högskoleverket,(HSV), är den myndighet i Sverige som bidrar med underlag som kan användas för att förändra, förbättra och förnya verksamheten inom högskolesektorn. Högskoleverkat har i sina senaste rapporter uppvisat bedrövliga resultat när det gäller kvinnor på landets universitet och högskolor. Men det börjar ganska bra. Av en rapport från HSV framgår att det i över trettio år har varit kvinnor i majoritet på högskolors grundutbildningar. Vidare så är det vanligare att kvinnor tar ut examen. Av Doktorandspegeln för år 2008 framgår att antalet kvinnliga doktorander i ämnet rättsvetenskap och juridik i hög grad varit föremål för sexuella trakasserier. Hela 35 % av kvinnorna hade under sin studietid på forskarutbildningen upplevt sig negativt särbehandlade på grund av könstillhörighet. Tittar man närmare på de frågor som ställts till doktoranderna uppgav 13 procent att de blivit negativt särbehandlade av andra forskarstuderande, 16 procent av lärare eller annan undervisande personal, 11 procent av handledare och 5 procent av administrativ personal. Märk då också att andelen kvinnliga forskarstuderande uppgår till 55 procent inom ämnet rättsvetenskap. Sifforna speglar en situation som måste tas på allvar!
Rapporter visar att andelen kvinnor som fortsätter inom akademin är lägre än antalet män. Desto högre upp vi kommer i den akademiska akademin blir könsfördelningen allt snävare. I toppen av den akademiska karriären, bland professorerna, är endast 18 procent kvinnor. Om andelen kvinnor bland nyanställda professorer fortsätter att öka i samma takt som under de endaste tio åren, skulle 31 procent av professurerna innehas av kvinnor år 2030.
Även inom advokatkåren uppvisas ett resultat som är mer eller mindre oacceptabelt. Trots att fler kvinnor än män går ut juristprogrammet så är 80 procent av landets advokater män. Det är dessutom mindre än 10 procent av byrådelägarna som är kvinnor.
Av mina egna erfarenheter inom såväl polisväsende i egenskap av polischef som inom domstolen på slutet av 1980-talet samt inom akademin nu i snart tjugo år har jag tyvärr erfarit att kvinnor inte alltid blir särskilt väl behandlade. Det var endast inom domstolsväsendet som kvinnorna togs på allvar. När jag valdes in i som första kvinna i polischefsföreningen bland männen blev min allra första uppgift att välja parfym till polischefernas fruar. De tyckte kanske att jag doftade gott. Min andra uppgift kom den andra dagen. Det blev att försöka uppdatera mig efter deras bastubad kvällen före vårt sammanträde. Jag satt i polischefsföreningen i tio år.
Numera, rik på erfarenhet och en gnutta luttrad, kan jag konstatera att strukturerna tyvärr nära nog är desamma som när jag startade min juristutbildning år 1983.
Den svenska jämställdheten inom utbildningsområdet är varken särskilt svensk eller särskilt jämställd. De ovan nu nämnda resultaten kan knappast vara ett utryck för den enskilda kvinnans och mannens fria val. Förklaringen torde vara en helt annan. Här finns det sega kultur- och maktstrukturer som vi alla medvetet eller omedvetet bidrar till att upprätthålla. Vad kan man göra åt dessa? Ja, svaret är inte enkelt. Men en god idé skulle kunna vara att bearbeta de nu rådande strukturerna samt att samla oss för diskussion mellan de olika yrkesområdena. Men frågan är om det är tillräckligt? En undersökning som genomförts av OECD-länderna visar att de könsmönster vi ser i Sverige är internationella. Problemet är alltså mycket större än vad vi tror i Sverige.
