Sedan en vecka tillbaka pågår en av årets mest uppmärksammade rättegångar i Köpings tingsrätt. En tysk kvinna står åtalad för mord och mordförsök. Det var i mitten av mars i år som räddningspersonal och polis tillkallades till ett radhus i Arboga. Inne i huset påträffades en mamma och hennes två små barn – samtliga allvarligt skadade. De två små barnen avled senare på sjukhus. Mamman, som efter flera svåra operationer och en lång nedsövningsperiod överlevde attacken, sitter för närvarande med i Köpings tingsrätt som målsäganden. Rättssalen, som enligt uppgift saknar luftkonditionering, är fylld till bristningsgränsen. På åhörarbänkarna trängs framförallt massmedia och flera journalister bloggar direkt om vad som händer där inne. Eftersom åklagarsidan åberopat rekordmånga vittnen kommer huvudförhandlingen att pågå i ytterligare ett par veckor för att så småningom sammanfattas i en dom – med intressanta domskäl och ett inte helt okomplicerat domslut. Rättegången kommer med största sannolikhet att utmynna i åtskilliga ytterligare löpsedlar under tiden.
I flera veckor har dessutom massmedia spekulerat om vikten av att hitta DNA-bevis som binder den åtalade till brottsplatsen. Stora mängder bevismaterial skall ha skickats ned till Statens Kriminaltekniska Laboratorium (SKL) för analys. Enligt de senaste rapporterna i nyhetsflödet har inga DNA-spår av intresse påträffats vid dessa analyser. Till mångas förvåning kom analyssvaren från SKL så sent som samma dag som rättegången påbörjades i Köpings tingsrätt. Åklagaren hade således väckt åtal trots att analyssvaren inte var klara.
Under den gångna veckan har jag fått många frågor från journalister om varför åklagaren i Arboga-målet ”valde” att väcka åtal innan DNA-analyserna var färdiga. Ja, vad svarar man på den frågan? Utan att på något sätt vara insatt i detaljerna i det aktuella målet har mitt svar dock kretsat kring den omständigheten att åklagaren sannolikt inte ”valde” utan ”nödgades” väcka åtal utan att ha hunnit invänta SKL:s analyssvar. Tiden räckte helt enkelt inte till för att vänta på SKL:s resultat. Och detta är inte på något sätt en ovanlig situation för åklagare i dagens Sverige – särskilt inte när det finns frihetsberövade i ärendet.
För det är just uppmärksamheten kring Arboga-målet som har fått mig att börja fundera på relationen mellan ett åtals väckande, väntan på DNA-analyssvar och den häktade individens personliga rättigheter. Hur länge kan ett åtal dröja i avvaktan på analysresultat avseende teknisk bevisning? Eller omformulerat – hur länge kan en person häktas och därefter omhäktas i avvaktan på dylika resultat?
I rättegångsbalkens 24 kap. 1 § tredje stycket stadgas att en person får häktas ”endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse”. Om en person förklaras häktad skall således frihetsberövandet stå i proportion till det intrång i den personliga integriteten som häktningen rent faktiskt innebär – den s.k. proportionalitetsprincipen. Sistnämnda princip gäller således oavsett vilket häktningsskäl som åberopas.
I realiteten innebär en häktning arbetsro för förundersökningsledaren och polisen. I allmänhet förklarar tingsrätten en person häktad i fjorton dagar inom vilken period åklagaren skall väcka åtal. Om åklagaren inte hinner väcka åtal inom denna tvåveckorsperiod måste åklagaren göra en framställan till tingsrätten och begära förlängd åtalstid. Ofta innebär en sådan framställan att en omhäktningsförhandling äger rum, vid vilken tingsrätten åter igen skall pröva om skäl för fortsatt häktning föreligger. Kommer domstolen fram till att de skäl som åberopas från åklagarsidan för fortsatt häktning inte uppväger det intrång eller men i övrigt som den frihetsberövade utsätts för så skall personen omgående försättas på fri fot.
I allmänhet – och detta särskilt i komplicerade brottmål – tar en förundersökning längre tid än två veckor. Är det fråga om en så pass omfattande förundersökning som den i Arboga-målet kan det bli fråga om flera omhäktningsförhandlingar och långa perioder av frihetsberövande. Detta till trots så måste det vid varje omhäktningstillfälle fortfarande finnas skäl för en person att vara frihetsberövad. Att sitta häktad med restriktioner (dvs. att åklagaren har fått domstolens godkännande att reglera personens kontakter med omgivning i form av TV, radio, nyhetstidningar, telefonsamtal, brev eller besök) är en mycket ingripande och för de allra flesta en påfrestande situation.
Men en person kan inte sitta häktad hur länge som helst i avvaktan på en rättegång. Någon gång når förundersökningen den punkt där alla målsäganden och vittnen är hörda, där all utredning avseende skador och enskilda anspråk har inhämtats och alla traditionella förundersökningsåtgärder har vidtagits. I många fall har den häktade och dennes försvarare då också redan blivit slutdelgivna allt som finns i förundersökningen. I många fall når således förundersökningen denna slutpunkt – och det enda som saknas är hela eller delar av resultatet av kriminaltekniska undersökningar. När denna punkt har nåtts finns det således skäl att fundera på hur mycket ytterligare tid en person kan sitta häktad, dvs. när förundersökningen i övrigt faktiskt står still och är helt klar. När är smärtgränsen nådd?
Eftersom häktningstiden helt och hållet är beroende av att det fortfarande finns skäl för en person att sitta häktad, så är det domstolen som signalerar om att gränsen är nådd. Oftast sker detta genom att rättens ordförande rent faktiskt upplyser åklagaren om att nu kommer ytterligare häktningstid inte kunna beviljas. Vid denna punkt ”nödgas” således åklagaren att väcka åtal om han eller hon anser att det finns tillräckliga skäl och tillräckliga andra bevismedel för att fatta detta beslut.
Handläggningstiderna hos SKL är i dagsläget på tok för långa. Jag vill inte på något sätt lägga skulden på SKL:s personal eller påstå att de arbetar långsamt – snarare tvärtom. Jag vet att personalen där arbetar hårt och hängivet, men att arbetet med spårsäkring i de omfattande ärendena fortfarande är ett manuellt och tidskrävande hantverk. Ju mer omfattande en utredning är, desto mer material ankommer det på SKL att analysera. Och det tar lång tid. I många fall mycket längre tid än kanske framförallt massmedia verkar förstå. Ett analysresultat är inte färdigt på tio sekunder som i kriminalserierna på TV. Det är även mycket sällan som man i de omfattande förundersökningarna från SKL:s håll kan falla tillbaka på datoriserade processer, som ju är desto vanligare vid handläggningen av ärenden vid sökningar mellan salivprover från nytopsade misstänkta och spår- eller DNA-registret. Nej, i de allra mest omfattande mordmålen (som det i Arboga) sätts SKL:s personal verkligen på prov. I många fall skickar SKL även analyser på remiss till specialiserade laboratorier, t.ex. vid analys av mitokondrie-DNA och individbestämning av djur-DNA, vilket ytterligare kan försena slutresultatet. Och inte blir det mer arbetsro för SKL:s personal med massmedia ständigt hack i häl.
Min personliga uppfattning är att vårt svenska rättssystem faktiskt börjar få svårt att upprätthålla balansgången mellan proportionalitetsprincipen i häktningsfrågan och handläggningstiderna avseende framförallt DNA-analysresultat. Och detta är en mycket angelägen fråga inför framtiden, särskilt mot bakgrund av att den frihetsberövade under häktningstiden faktiskt endast är misstänkt för ett brott och inte dömd för detta. Så hur skall vi då lösa denna, enligt min mening, allvarliga problematik?
Naturligtvis måste SKL få mer resurser. Detta särskilt eftersom teknisk bevisning och särskilt DNA-analyser inte är någon övergående modefluga. Under de senaste åren har man visserligen från politiskt håll tillskjutit medel till SKL för utvidgningen av DNA-registret och det datoriserade analysarbetet avseende främst salivprover. I dessa ärenden har handläggningstiderna också förkortats väsentligt. Men så kommer vi till de mer udda och mer omfattande förundersökningarna – hur får vi ner handläggningstiderna i dessa? Maskiner kan inte ersätta människor i dessa fall, så fler personer måste därför arbeta med de omfattande fallen. Och det naturligtvis på bekostnad av övrig verksamhet. Behöver vi kanske fler laboratorier än bara ett enda nationellt? Hur som helst måste man från politiskt håll fundera på hur svenskt rättsväsende skall kunna tillvarata den fantastiska tillgång den tekniska bevisningen faktiskt är – utan att för den skull sätta den enskilde frihetsberövade personens rättigheter åt sidan.
För en sak är då säker – det är lika otillfredsställande för åklagaren som för försvarssidan att ta i beaktande ett analysresultat som återberättas av den sakkunnige från SKL under pågående förhör i en påbörjad huvudförhandling. Denna s.k. Perry Mason-effekt passar enligt min mening inte in i vårt rättssystem.
Johanna Björkman
