Västerås.
Sven-Erik Alhem är bekymrad – har han packat ned tillräckligt många skjortor? Arbogarättegången är på väg mot upploppet. Som ambulerande juridisk expert krävs flexibilitet. Malmös förre överåklagare vet inte när han kan vara tillbaka i hemstaden för att fylla på klädförrådet. Dagen är vikt åt att analysera slutpläderingarna. Sedan hade han ursprungligen tänkt köra tillbaka söderut. Men hemresan skjuts upp minst en dag, TV4 har bokat honom till morgondagens ”Nyhetsmorgon”. I sådana sammanhang bör man, anser Sven-Erik Alhem, helst vara hel och ren.
På ett flygplan häromveckan råkade flygvärdinnan spilla kaffe på honom. Många ursäkter senare fick Sven-Erik Alhem ett presentkort på kemtvätt för 200 kronor:
– Svenska, danska eller norska, det var valfritt, upplyser han. Men annars är kaffefläckar ganska lätta att tvätta bort i handfatet, om man inte lagt socker i kaffet.
– Min fru säger att jag har alldeles för många skjortor. Det ligger någonting i det. Ofta blir jag borta hemifrån någon dag längre än beräknat, därför måste jag köpa nya så ofta. Det är inte alltid man hinner tvätta.
Utanför de nyinvigda domstolslokalerna står TV-kanalernas OB-bussar parkerade. TV4-profilen Bo Holmström förbereder sig inför dagens sändningar. Målsägandebiträdet Kari Skönebrant hittar en parkeringsplats åt sin gråa BMW, registreringsnummer ”021 ADV”. Några minuter innan rättegången ska börja hinner en SVT-reporter ifatt Sven-Erik Alhem. Har han tid att bli intervjuad? Men tyvärr, han bevakar rättegången på uppdrag av Vestmanlands Läns Tidning, VLT.
– Det här med exklusiviteten har varit en liten hake. Utländska medier och morgonsofforna har fått dispens. Men morgonprogrammens nyhetssändningar får jag inte uttala mig för, av konkurrensskäl.
I somras slutade Sven-Erik Alhem, 66, som överåklagare i Malmö.
– Men jag kunde absolut inte tänka mig att bara sluta arbeta, inte så länge jag är frisk. Egentligen trodde jag att det skulle bli något av en hobbyverksamhet. En av mina kollegor sa ”Du kommer få helvetes mycket att göra!”. Det visade sig att han hade rätt, det är faktiskt mer jobb nu än när jag var åklagare.
Tidigare hade han ofta kommenterat olika rättsliga frågor i medierna. Som pensionär såg han chansen att börja en ny karriär. Sven-Erik Alhem startade en enskild firma med affärsidé att föreläsa om juridiska frågor och frilansa som rättslig kommentator.
– Jag tog kontakt med en duktig tekniker som hjälpte mig att bygga en hemsida och starta en blogg. Snart blev Expressen intresserade av den och nu ligger den på deras site.
Därutöver har han fasta åtaganden som krönikör i Jönköpings-Posten, Dagens Juridik (systertidning till Legally yours) och tidningen Proffs, som vänder sig till yrkesförare.
För Sven-Erik Alhem ha den nya mediekarriären drag av återkomst. Redan som gymnasist jobbade han extra på Skånska Dagbladet.
– Till exempel träffade jag Lill-Babs när hon kom till Granhyddan i Bedinge. Det var tidigt i hennes karriär. Sen åkte jag ner till Radio Luxemburg för att intervjua deras berömda discjockeys. Men allting var på ett riktigt amatörmässigt plan. Jag hade en klippbok, men den är borta nu. Det tror jag är mycket positivt. Om jag läste den i dag skulle jag rodna av skam.
Sedan dess säger han sig alltid ha haft en god relation med journalister.
– När jag började som notarie i Malmö tingsrätt blev jag rådd att hålla mig undan från journalister. ”Det leder bara till skit” sa man till mig. Det tyckte jag var en väldigt negativ attityd, så jag struntade i det rådet.
Egentligen hade Sven-Erik Alhem tänkt plugga till språklärare.
– Men sommaren 1963 började jag tvivla: ”Herregud ska det här bli mitt liv?”
Då sålde jag tyskaböckerna och började läsa juridik i stället. Jag umgicks med många jurister och tyckte att det verkade spännande.
Åklagarbanan var inte självklar.
– När jag var notarie i Malmö tingsrätt avråddes jag från att välja åklagarbanan. ”Du ska väl inte bli en sån där brumbjörn” sa de.
Vad menades med det?
– Att de var mindre väl ansedda. Åklagare och yrkesofficer var de val som fanns om man inte hade tillräcklig intellektuell kapacitet för att få ett mer statusbetonat yrke.
Du avskräcktes inte?
– Nej, jag har alltid varit lite rebellisk av mig. Det gjorde att jag fick än större anledning att välja den banan. Jag tyckte att det verkade intressant. Och advokat ville jag inte bli. Då måste man kunna ta betalt, det har jag alltid varit dålig på. Förr var det också vanligt att man bjöd sina huvudmän på cigaretter när man träffade dem. Det gillade jag inte heller.
Han betonar det statuslyft som åklagarkåren fått sedan dess.
– Det har varit en mycket bra utveckling, inte minst lönemässigt. Förre riksåklagaren Klas Bergenstrand ska ha en stor ära i det.
Åren som chefsåklagare i Stockholm under 90-talets första hälft beskriver
Sven-Erik Alhem som ”sin bästa tid”.
– Då varvade jag stora mål, som konstkuppen mot Moderna museet, med olovlig körning och småstölder. Det var omväxlande, jag trivdes oerhört bra.
Men den publika profilen har även baksidor. En man började ringa Sven-Erik Alhem och beskylla honom för att vara en bedragare. Mannen förklarade att det i själva verket var han som var överåklagare i Malmö, Alhem var egentligen bara vice överåklagare.
– Han sa att jag omedelbart skulle lämna över mitt kontor och min tjänstebil till honom. Jag trodde ju att han drev med mig, men han satt tydligen och ältade detta. Hans sambo ringde hem till mig och sa att jag måste ta det på stort allvar. I anslutning till detta sprängdes ett elskåp utanför min bostad. Det är bland det mest egendomliga jag har varit med om.
Frieda Gummesson, åklagare i Arbogamålet, inleder sin slutplädering med att visa ett porträtt av de två mördade barnen: ”Massmedia har konsekvent valt att lägga fokus på omständigheter som någon enstaka gång haft relevans – som om det skulle vara något slags fotbollsmatch med vinnare och förlorare.”
Från sin åhörarplats gör Sven-Erik Alhem några diskreta anteckningar. Frieda Gummesson fortsätter:
”Så är ju inte fallet. Det här målet handlar om Saga och Max. Saga som inte fick fylla två och Max som inte fick fylla fyra.”
Två timmar senare är slutpläderingen klar. Sven-Erik Alhem samlar intrycken utanför rättssalen:
– Charmant. Galant. Hon var mycket skicklig på att hantera minnesforskaren Sven-Åke Christianssons invändningar. Förutsättningarna för en fällande dom har ökat. Men det var onödigt att ge en släng åt medierna.
I pausen intervjuas han av VLT:s medarbetare. Inslagen läggs löpande ut på tidningens site. Han beskriver målet som ”extremt”:
– Det finns så ofantligt många omständigheter som pekar mot den åtalade kvinnan men som ändå inte leder fram till gärningsplatsen, om man bortser från mammans utpekande. Det blev ju söndersågat av Christiansson. Och det är extremt att det inte finns några DNA-spår.
Målet var riksdagen, men Sven-Erik Alhem nådde inte ända fram. Valrörelsen 2006 stod han som tredje namn på folkpartiets riksdagslista i Malmö. Nu har han inte längre några politiska uppdrag.
– Jag blev ersättare i riksdagen men är glad för att jag inte kom in. Jag hade inte passat där. I dag är jag fullt övertygad om att jag aldrig mer kommer att kandidera. Men att valtala var en väldigt stor upplevelse för mig, exceptionellt! Och jag fick ganska många personkryss, i storleksordningen 600.
Har du lämnat folkpartiet?
– Jag är fortfarande medlem, men väldigt passiv. Jag har en socialliberal grundsyn, men folkpartiet är kanske inte riktigt så socialliberalt som jag skulle önska.
Hur går det för regeringen?
– Fastighetsskatten är ett misslyckande. Man har infört en avgift som gynnar mycket rika personer men innebär status quo för alla andra. Och i FRA-frågan har både statsministern och försvarsministern gjort sig väldigt dumma. Behandlingen av den frågan är en jättedundertabbe.
I valrörelsen drev Sven-Erik Alhem kriminalpolitiska frågor. Hårdare straff för de grövsta våldsbrotten är fortfarande en hjärtefråga.
– För mig är det uppenbart att det finns behov av livsstidsstraff för ett mycket litet antal grova brottslingar. Därutöver tycker jag att gränsen för tidsbestämda straff bör höjas till 25 år. Och praxis går ju också mot högre straff för grova våldsbrott.
Trafiksäkerhet är ett annat ämne som han är djupt engagerad i . Sedan många år kämpar han för straffskärpningar för fortkörare.
– Med tiden har vi lyckats få ett socialt avståndstagande mot rattfylleri, ser man en misstänkt rattfylla i trafiken så ringer man 112. På samma sätt finns det en ökad medvetenhet om att man måste ha bilbälte, tidigare ansågs det vara förarens ensak. Men vad gäller fortkörning så finns det ingen sån förståelse. Ser vi någon som kör i flagrant hög fart, upp mot 180, då ringer vi inte polisen, utan vi accepterar det bara. Det råder anarki på vägarna och det tycker jag är väldigt trist.
Slutpläderingarna i Arbogarättegången är över. Per-Ingvar Ekblad, den åtalade kvinnans advokat, har under en timme vänt och vridit på omständigheterna kring målet. Och hans presentation har gjort stort intryck:
– Det är en av de absolut skickligaste pläderingarna jag har hört! utbrister Sven-Erik Alhem.
– På länge, lägger han till.
Han säger att framställningen omgavs av ”en lugn och sansad stämning”.
– Advokaten sådde tvivel beträffande varje omständighet i åklagarens framställning. Några retoriska fel, bara. Han upprepade sig flera gånger.
Själv har Sven-Erik Alhem haft svårt att bilda sig en uppfattning i skuldfrågan.
– Jag har svängt fram och tillbaka, under rättegången och under den här dagen.
Norsk och tysk TV söker sig fram till den förre överåklagaren. Med tydligt brittisk engelska redogör han för de kommande stegen i processen. Åklagaren Frieda Gummesson skyndar förbi, utan att stanna för mediefolket. Sven-Erik Alhem har medvetet inte haft någon kontakt med sina tidigare kollegor under rättegången.
– Det har varit högst medvetet från min sida. Det känns olämpligt när jag nu har en granskande roll. Men både försvararen och målsägandebiträdena har kommit fram och hälsat, det respekterar jag.
Förläggaren Gunnar Lundin hade ett förslag. Skulle Sven-Erik Alhem kunna tänka sig att skriva en bok? Fakta eller fiktion, det var fritt fram att välja.
– Det lät spännande, så jag tackade ja. Men jag bestämde mig tidigt för att kalla mig själv för försöksförfattare. Jag visste ju att många kulturjournalister skulle bli förbannade och sätta knivar i ryggen på mig.
Han bjöd in sig själv till häktet i Malmö, för att få göra research till boken. Samtidigt ringde förläggaren. ”Vad gör du? Skriver du?”
– Jag förklarade att jag satt på häktet och letade efter beskrivningar. ”Skit i det”, sa Gunnar, ”utnyttja författarfriheten.” Och att kunna göra det var ju en ganska skön känsla. Men jag fick dåligt samvete för häktespersonalen som hade släppt in mig.
”Nu tänkte jag gå hem och ljuga lite ” förklarade sig Sven-Erik Alhem för vakterna.
– Och det tyckte de lät helt okej.
”Advokaten & fru Justitia” gavs ut på försommaren. Intrigen kretsar kring en kvinnlig advokat som blandas in i en narkotikahärva. Författarens farhågor om dåliga recensioner infriades. Expressens Nils Schwartz slog fast: ” Han saknar varje känsla för berättelsens dramaturgi. Att man kan lägga in dialogscener för att bryta det monotona relaterandet verkar inte ha slagit honom.”
– Det där har jag tagit till mig av. I nästa bok tänker jag växla mer på det sättet. Och så ska jag ha en bättre handlingsplan och inte bara låta pennan glöda.
Mottagandet har nämligen inte enbart varit negativt.
– Jag har fått bra kritik, och brev från läsare som vill veta hur det går. Så det blir en bok till. Men det är ingen lukrativ sak det här. Att vara försöksförfattare ger inte många kulor i kassan.
För att samla tankarna slår sig Sven-Erik Alhem ner på en uteservering vid Stora torget i Västerås. Med svart kaffe och en napoleonbakelse gör han sig redo för kvällens skrivarbete.
– Vid en eventuell förhandling i hovrätten så vill VLT att jag ska bevaka den också. Det ser jag fram emot. Jag skulle gärna ta fler såna här uppdrag.
Hur mycket kostar det att anlita dig?
– Det vill jag inte gå in på. Den revisor jag brukar rådfråga tycker att jag är för billig. Men jag har som sagt svårt för att ta betalt. Nu är jag ju så lyckligt lottad att jag har min pension som grundplåt.
Han avslutar bakelsen. En av sommarens sista getingar flyger planlöst kring bordet. Legally yours fotograf Magnus Laupa viftar bort den med handen – och råkar samtidigt spilla kaffe över Sven-Erik Alhems skjorta. Fotografen blir förtvivlad. Ska den förre överåklagaren nu behöva sitta i solkig skjorta i TV-studion i morgon?
– Det gör absolut ingenting, bedyrar Sven-Erik Alhem. Jag använder inte socker. Och jag har hårtork på rummet.
På hotellrummet försöker han tvätta bort fläcken och ger skjortan en snabb avtorkning innan han slår sig ner vid datorn. Lämningen är om två timmar.
Morgonen därpå syns Sven-Erik Alhem i TV4:s morgonsoffa. Han har en ny skjorta på sig.
Namn: Sven-Erik Ahem
Ålder: 66 år
Familj: Fru, barn och barnbarn. ”Min fru Aino är också åklagare. Just nu är hon verksam i Norrland, det är långa avstånd.”
Favoritbok: ”Den gamle och havet” av Ernest Hemingway och ”Mig äger ingen” av Åsa Linderborg.
Favoritfilm: ”Some like it hot” av Billy Wilder. “Jag recenserade den när jag jobbade på Skånska Dagbladet. Än har jag inte sett en bättre film”.
Favoritlag: Grundlagarna
Ursprungligen publicerad i Legally yours 4/2008
