När min man drabbades av stroke drabbades han också av afasi. Han uppfattade vad vi sade men kunde inte svara. Han hittade inga ord. Att uppleva hur en människa som tidigare var en skicklig ordanvändare tappade sitt språk har fått mig att fundera mycket över betydelsen av orden och hur vi talar med varandra. Och att reflektera över hur svårt det kan vara också för oss som har orden i vår makt att förstå och nå fram till varandra. Jag läste någonstans att bara 10 procent av vår mänskliga kommunikation är ord medan resten är kroppsspråk som gester och miner. Det är sant att kroppsspråket är en viktig del när det gäller att förmedla ett budskap, och det är säkert sant att en blick ibland kan säga mer än 1000 ord. Men utan ord blir det ändå inte något samtal. Och med ett begränsat ordförråd och svårigheter att forma meningsfulla sammanhang med hjälp av språket blir budskapet förenklat eller inget budskap alls. Alla som någon gång hamnat i ett främmande land med ett främmande språk vet hur det känns.
För mig som domare är språket och orden mitt redskap. Det är med ord jag i domar och beslut på papper ska försöka förklara sammanhang och slutsatser så att det blir begripligt och i bästa fall godtas av mottagarna. I rättssalen är orden också i centrum. Där ska jag som ordförande med hjälp av mina ord skapa ordning och lugn. Samtidigt ska jag lyssna på de ord som parter och vittnen uttalar och göra mitt bästa för att på rätt sätt uppfatta och förstå det dom vill förmedla. Ibland är berättelsen enkel och självklar men ibland krävs det både uppmärksamhet, inlevelseförmåga och fantasi för att rätt kunna tolka det sagda. Ett ordhandikapp drabbar hårt vare sig det beror på sjukdom eller språksvårigheter och det är inte svårt att förstå att den som inte förmår att formulera sina tankar och inte känner sig lyssnad till kan ge upp eller bli aggressiv. Att ha orden är att ha makt.
Om mottagaren inte lyssnar eller inte vill lyssna eller inte förstår faller orden platt. Då hjälper det inte att budskapet är tydligt och logiken glasklar. Ett klassiskt exempel är det svåra läkarbeskedet som ofta inte uppfattas av patienten. Det kan naturligtvis bero på att doktorn talar som en bok. Men många gånger handlar det om att patienten stänger av och inte lyssnar. En naturlig reaktion på någonting man inte vill höra. Då gäller det att doktorn är lyhörd och vågar säga det svåra om igen tills patienten klarar att lyssna. Jag vet att situationen i en rättssal också kan vara sådan att den som kommer dit blir blockerad. Jag har själv varit inkallad som vittne och trots att jag så väl kände miljön och har lätt för att tala var rollen obekväm och gav nästan tunghäfta. En nyttig erfarenhet.
En yrkeskår som har det sanna ordet som ledstjärna är journalisterna. Men även dom är ju människor som kan missuppfatta. Som förra veckans nyhet om Rapportredaktionens redovisning av vad utrikesministern hade sagt. Fast han ju sedan inte hade sagt det. Var det en omedveten eller en medveten missuppfattning? Ibland hör man ju det man vill höra. Och vad är viktigare än att få till en spännande nyhet? Men om den skapar oro för något som inte finns? För att ta ett dagsaktuellt exempel. Jag har en otäck känsla av att rapporteringen om en galopperande ekonomisk kris i sig skapar en hysteri som skapar en galopperande ekonomisk kris.
Syftet med orden är kommunikation; att nå fram. Det är förstås en självklarhet men att verkligen kunna mötas i ett samtal är en gåva. Ett riktigt samtal kräver ärlighet. I rättssalen precis som i det privata samtalet kan lögnen vara både medveten och omedveten. Att tre olika vittnen berättar tre olika versioner av samma händelse betyder inte alltid att två av dom ljuger. Vi uppfattar verkligheten olika och vi har också olika bra förmåga att se och höra och att förmedla det vi sett och hört. Jag vill naturligtvis veta vad du verkligen menar, vad som verkligen hände. Men i domstolsprocessen precis som i livet i övrigt går det inte alltid att nå ända fram. I domstolen har domaren att följa processens regler för att kunna göra en juridiskt korrekt bedömning. Att värdera bevisning är en viktig och ibland svår del av domarens arbete. Utanför arbetet skapar jag min personliga världsbild enligt de regler jag själv bestämmer. En bra grundregel i båda fallen är att vara väl medveten om vad man inte vet. Något som är lättare sagt än gjort.
Det är viktigt att vi som har orden i vår makt tar ansvar för hur vi använder dom.
