En 48-årig man från Storbritannien arbetade för Volvo PV som inhyrd konsult via en förmedling med säte i Storbritannien. Lönen betalades dels till ett konto i en svensk bank och dels till ett konto i en utländsk bank. Han redovisade endast inkomsterna på det svenska kontot och de oriktiga uppgifterna gav upphov till fara för att skatt skulle undandras.
Mannen menade att åtalet skulle avvisas med hänsyn till ne bis in idem då han påförts skattetillägg. Till stöd för sitt yrkande åberopade han en hovrättsdom från juni 2010 samt praxis från Europadomstolen.
Åklagaren i sin tur åberopade Högsta domstolens avgöranden gällande skattetillägg och skattebrott från mars 2010, NJA 2010 s. 168 I och II.
Tingsrätten finner inledningsvis att avvisningsyrkandet kan prövas oavsett om besluten om skattetillägg vunnit laga kraft. Därefter konstaterar tingsrätten att Högsta domstolen i de av åklagaren åberopade målen funnit att det i förhållande till Europakonventionen saknas underlag att generellt underkänna det svenska systemet med dubbla sanktioner för oriktiga uppgifter i skatteförfarandet.
Tingsrätten beaktar därefter att den åberopade hovrättsdomen kom i juni 2010, samt att ytterligare två tingsrätter gått på samma linje. Det beaktas även att en av dessa tingsrätter även valt att inte avvisa åtal i motsvarande fall.
I B 256-10, ett av målen där tingsrätten avvisat åtal för skattebrott, beaktade tingsrätten att det av Högsta domstolen hävdade kravet på klart stöd varken återfanns i Europakonventionens egen lydelse eller i Europadomstolens praxis samt att det vid konflikt mellan Högsta domstolen och Europadomstolen är Europadomstolens tolkning som väger tyngst.
Tingsrättens majoritet avvisar åtalet med med samma resonemang.
Rådmannen och en nämndeman är skiljaktiga och menar att det inte går att dra slutsatsen att svenskt skattetillägg ska bedömas som en sådan straffrättslig påföljd som ska medföra att det svenska systemet ska underkännas.
