KRÖNIKA – av Thorulf Arwidson, tidigare advokat, som bevakat processen mot Bonnesen på plats i Högsta domstolen
Högsta domstolen kom fram till en helt annan bedömning än både Riksåklagaren och underinstanserna.
Tingsrätten frikände Bonnesen på samtliga punkter. Enligt tingsrätten var de uttalanden som hon hade gjort inte vilseledande på det sätt som krävs för ansvar för brotten grovt svindleri alternativt grov marknadsmanipulation. Dessutom ansåg tingsrätten att den information som hon lämnat vid ett ägarmöte varken var så konkret eller specifik att den utgjorde insiderinformation.
Hovrätten ändrade tingsrättens dom och dömde henne för grovt svindleri till fängelse i 15 månader. När det gällde åtalet för obehörigt röjande av insiderinformation instämde hovrätter i tingsrättens bedömning och frikände henne i den delen. Hovrätten fann dock att hon i intervjuer med Svenska Dagbladet och TT i samband med att banken släppte en kvartalsrapport förmedlat budskapet att det inte fanns misstankar om penningtvätt med kopplingar till Danske banks verksamhet i Estland. Enligt hovrätten var dessa uppgifter ägnade att påverka bedömningen av bankens ekonomiska ställning och medföra skada. Hovrätten fann att hon handlat med insiktsuppsåt. I övriga delar höll hovrätten med tingsrätten och hon frikändes alltså från åtalet i övriga delar.
Målet i HD gällde således endast om hennes uttalanden i två intervjuer kunde leda till straffansvar för grovt svindleri alternativt grov marknadsmanipulation. I målet aktualiserades frågor om tillämpning av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.
För straffansvar för de brott som åtalet avsåg krävs att någon agerar aktivt för att lämna vilseledande information. När det gäller s k företagsvindleri krävs inte att uppgifterna är positivt oriktig utan uppgiften kan vara vilseledande därför att någon väsentlig omständighet förtigs. De två brottstyperna svindleri och marknadsmanipulation överlappar delvis varandra och vid brottskonkurrens ska det endast dömas för svindleri.
Det krävs stöd i yttrandefrihetsgrundlagarna för att någon ska kunna åtalas eller dömas till ansvar eller skadestånd för missbruk av tryckfriheten eller yttrandefriheten eller medverkan till sådant missbruk. Detta brukar kallas exklusivitetprincipen. Exklusiviteten medför att sådana brott som finns angivna i tryckfrihetsförordningen, med hänvisning till yttrandefrihets-grundlagen, endast kan leda till ansvar för missbruk av tryckfriheten och yttrandefriheten enligt de särskilda processrättsliga regler som gäller för sådana brott, bland annat att utgivaren är ensam straffansvarig och att ansvarsfrågan ska prövas i en särskild form av rättegång.
Meddelarfriheten i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen innebär att den som lämnar uppgifter för publicering ska gå fri från straffansvar. Det finns dock vissa undantag från exklusivitetprincipen när det gäller vissa mycket allvarliga brott som uppror, högförräderi och spioneri.
Skyddet för yttrandefriheten anses dock inte gälla för uppgifter i tryckt skrift som inte förtjänar yttrandefrihetsskydd. En person kan alltså dömas för exempelvis bedrägeri och oredligt förfarande, även svindleri, genom uppgifter som sprids i exempelvis tidningsannonser.
Hur meddelarfriheten förhåller sig till exklusivitetsprincipen har under lång tid varit föremål för olika uppfattningar. En uppfattning är att meddelarfriheten ska undantas i samma utsträckning som det som publicerats. Det innebär att exklusivitetprincipen ska ges samma omfång båda när det gäller publiceringen och meddelarfriheten.
HD noterar att Bonnesen endast haft kort tid för eftertanke och det var journalisterna och redaktionerna som ansvarade för redigeringen av tidningsartiklarna. Det har inte framkommit att hennes syfte med intervjuerna var att använda dessa som medel för att sprida uppgifter som skulle kunna påverka bedömningen av banken i ekonomiskt hänseende.
HD kom fram till att det som hon svarat på journalisternas frågorna omfattas av meddelarfriheten och att åtalet redan på den grunden ska ogillas i sin helhet. Som domskälen är avfattade får man uppfattningen att det inte var någon svår bedömning för domstolens ledamöter. HD skriver förstås inte det, men det innebär att åtal aldrig skulle ha väckts mot Bonnesen och att åklagaren gjort en fel bedömning från börja. Det innebär också att både tingsrätten och hovrätten har dömt fel.
Justitierådet Dag Mattsson, som varit ledamot i domstolen i 14 år, har skrivit mycket intressanta skiljaktiga domskäl. Även han kom fram till att åtalet skulle ogillas på grund av meddelarfriheten. Mattsson konstaterar inledningsvis att tryckfrihetsförordningen är så utformad att meddelarfriheten ska utgöra en särskilt privilegium, som i och för sig har utvecklats från den tryckfrihetsrättsliga principen och utgivaransvaret, men som har en egen yttrandefrihetsrättslig innebörd.
Mattsson konstaterar att om uppgifter lämnas till en journalist för att uppgifterna ska offentliggöras i tryckt skrift kan en person dömas till ansvar bara om det rör sig om något av de särskilt angivna allvarliga meddelarbrotten.
Vidare konstaterar han att meddelarens ansvar inte alls ska prövas utifrån den yttrandefrihetsrättsliga betydelsen av uppgifterna, syftet och sammanhanget. Detta gäller för övrigt oavsett om uppgifterna, publiceras eller inte. Mattsson framhåller att det av legalitetsskäl inte går att låta ändamålsövervägande ta över de tydliga formuleringarna i grundlag.
Mattssons bedömning är av mycket stort intresse och det är värt att citera honom:
“Det skulle knappast heller framstå som en god och hanterbar ordning om åklagare och domstolar hade att – med en så ganska diffus utgångspunkt – pröva om det som någon har berättat för en journalist egentligen har att göra med yttrandefrihetens syften att främja opinionsbildning och nyhetsförmedling, ens om uppgifterna hade publicerats och därmed kanske lättare kunde bedömas. Frågan skulle då också kunna väckas igen om inte den sortens hänsyn till den yttrandefrihetsrättsliga relevansen även bör tas för censurförbudet i 1 kap. 8 § (TF)”.
Mattsson framhåller mycket tydligt att när det gäller ställningstagande i ett brottmål skall avgörande till slut ändå vara vad som bokstavligen står i grundlagstexten. Även om det skulle kunna få till följd att en ekonomisk bedrägliga annons som skickas till en redaktion möjligtvis inte skulle i kunna leda till straffansvar.
Matsson anför även (citat): “Tryckfrihetsförordningens ståndpunkt måste emellertid anses vara att det grundläggande samhällsintresset, att skydda medborgarnas fria kontakt med publicister, väger tyngre och att en sådan tillämpning får godtas i det större sammanhanget. Det är också så att det endast är själva uppgiftslämnandet till redaktionen som omfattas av meddelarfriheten, inte vad som annars förevarit kring det bedrägliga upplägget, och det kan dessutom finnas andra än meddelaren som kan straffas för bedrägeriet.”
Uppgifterna i målet har lämnats till journalister i syfte att de ska göras offentliga i TT och Svenska Dagbladet. Det är inte fråga om något meddelarbrott. Bonnesen ska därför – redan av detta skäl och utan någon ytterligare prövning – frikännas.
Man slås av att HD gör en helt annan bedömning än vad tingsrätt och hovrätt gjorde. Ingen av underinstanserna har velat, eller vågat, bedöma uppgiftslämnande som ett meddelande som har det skydd som grundlagarna ger. Det innebär också att Riksåklagare har har stämt i ett mål som aldrig borde ha inletts. Det innebär också att åklagaren har underlåtit att argumentera kring frågan om meddelarskyddet, vilket jag tycker är uppseendeväckande.
Bonnesens försvarare har dock argumenterat kring att meddelarskydd föreligger och att åtal därför inte kan föras mot en företagsledare som lämnar information på det sätt som skett i det aktuella fallet.
Återigen har vi ett avgörande i HD som utvisar att åklagarmyndigheten redan från början misstagit sig beträffande möjligheterna att få en fällande dom. Möjligen kan man säga att både tingsrätt och hovrätt gjorde samma misstag och att det endast är HD som har den ställningen att domstolen kan avgöra var gränsen för meddelarfriheten går. Men underinstanserna borde i varje fall utförligt ha uppehållit sig i frågan i sina domskäl, vilket de inte gjorde.
Det som kan vara intressant att spekulera över är, om HD inte funnit att Bonnesen hade meddelarskydd, om hon kunnat fällas på de uppgifter som hon påstås ha lämnat. Det var nämligen så att inte någon av parterna i målet hade full kännedom om vad hon verkligen sa till journalisterna. Försvararna drev hårt linjerna att det rörde sig om redigerad information som uppgiftslämnare inte kunde bära straffansvar för. Min gissning är att Bonnesen skulle ha frikänts av HD även om hon inte haft meddelarskydd, Intressant är också att uppmärksamma att Dag Mattsson inte fick gehör för sin mer långtgående och kategoriska bedömning av meddelarskyddets omfattning. Uppenbarligen har domstolens ledamöter utförligt diskuterat denna fråga. Matssons domskäl är egentligen intressantare än majoritetens domskäl.
Vidare kan man fundera över vilket ansvar som journalister och redaktioner har att både kontrollera och begära förtydliganden av uttalanden av företagsledare, vilka kan uppfattas som otydliga. Redaktionerna vet ju till att uttalanden kan påverka aktiemarknaden.
Det är min förhoppning att gränsen för meddelarskyddet nu, utifrån Matssons domskäl, bli föremål för fördjupad diskussion, bland jurister och publicister.
