Ett bolag företrädde två olika skattskyldiga bolag och upprättade deklarationer för bägge två. I samband med skatteinbetalning råkade det förvaltande bolaget ange samma organisationsnummer två gånger och båda inbetalningarna kom därför att gottskrivas det ena bolaget, som vid tidpunkten var under företagsrekonstruktion.
Bolaget som felaktigt gått miste om sin skatteinbetalning upptäckte felaktigheten och begärde att betalningen skulle omföras till rätt skattekonto. Skatteverket biföll begäran vad gällde överskottet på kontot, men hade redan överfört medel till Kronofogdemyndigheten för avräkning mot det andra bolagets restförda skatter och någon omskrivning av hela beloppet kunde därför inte göras.
Talan väcktes i tingsrätten där det förvaltande bolaget yrkade att staten skulle förpliktas utge ett kapitalbelopp om 135 000 kronor jämte ränta samt rättegångskostnader. Bolaget anförde i första hand att det var fråga om misstagsbetalning och att återbetalningsskyldighet förelåg för staten på grund av principen om condictio indebiti. Staten vitsordade att betalningen i fråga varit avsedd för ett annat bolags skattekonto, men invände att man tagit emot betalningen i god tro och inrättat sig efter den.
Tingsrätten fann att staten inte kunde anses ha inrättat sig efter betalningen på ett sätt som haft betydelse för möjligheten att få skatteskulden betald och att betalningen därför i enlighet med huvudregeln skulle gå åter även till den del som inte avsåg överskottet på skattekontot. Staten förpliktades Bolaget förpliktades betala tillbaka 135 000 kronor jämte ränta i enlighet med bolagets yrkande.
Hovrätten konstaterade att reglerna om condictio indebiti har tillämpats även utanför den typiska situationen då betalaren trott sig ha en skuld till mottagaren och att förutsättningar därför fanns för att pröva bolagets talan utifrån den sagda principen.
Domstolen konstaterade vidare att det trygghetskrav som i andra fall motiverar att en godtroende betalningsmottagare som inrättat sig efter en betalning ska få behålla pengarna inte gör sig gällande med samma styrka i fall där staten står som mottagare och att det i litteraturen rent av hävdats att staten mer sällan kan freda sig från återbetalning med hänvisning till att man i god tro inrättat sig efter betalningen.
Bolaget underrättade i det aktuella fallet Skatteverket om misstagsbetalningen inom en vecka efter att den skett och staten var även medveten om att det bolag som kom att gottskrivas den aktuella betalningen var under företagsrekonstruktion då betalningen utfördes. Mot denna bakgrund ansåg hovrätten inte att staten ägt inrätta sig efter betalningen på ett sådant sätt att den inte kunnat tillgodoräknas rätt betalningsavsändare. Beloppet skulle därför återbetalas till bolaget och Skatteverkets överklagande avslogs.
Verket överklagade på nytt och anförde bland annat att principerna om condictio indebiti inte var tillämpliga i det aktuella fallet utan att betalningen i fråga istället skulle ses som ett förklaringsmisstag enligt 32 § första stycket avtalslagen. Betalningen hade tagits emot i god tro, verket hade inrättat sig efter den och någon obehörig vinst hade heller inte uppkommit.
Högsta domstolen, HD, konstaterar inledningsvis att huvudregeln vid condicitio indebiti är att den betalande har rätt att kräva tillbaka det felaktigt betalda beloppet, men att avvägningen av de motstående intressena med tiden medfört åtskilliga modifikationer. Ju längre tid betalaren dröjer med återkrav, desto större skäl har mottagaren att tro att betalningen är definitiv. Frågorna om eventuell oaktsamhet samt om vilken part som har störst möjligheter att bedöma de förhållanden som inverkat på betalningen har även de betydelse, anmärker HD.
Om en betalning skett på grund av villfarelse, felskrivning eller om den skett i samband med betalningsuppdrag eller betalningsförmedling är inte av avgörande betydelse, utan det avgörande är enligt HD att den betalande frivilligt väljer att betala oavsett om betalningsskyldighet faktiskt föreligger.
I det aktuella fallet är det fråga om en betalning som utförts av en mellanhand för den betalandes räkning och som saknat rättsgrund. Det är därmed fråga om en sådan felaktig betalning på vilken principerna om condictio indebiti är tillämpliga, anser HD. Enligt 55 § andra stycket skattebetalningsförordningen ska Skatteverket visserligen efter en skattskyldigs felaktiga inbetalning endast återbetala beloppet till den del detta täcks av överskott på den skattskyldiges skattekonto. I det aktuella fallet är det dock inte den skattskyldige som har gjort den felaktiga betalningen, och bestämmelsen hindrar mot denna bakgrund inte en återbetalning enligt principerna om condicitio indebiti, anser HD.
Den avstämning av skattekonton som sker enligt skattebetalningslagen kan i allmänhet heller inte anses innebära att Skatteverket i god tro inrättar sig efter en felaktig betalning. Avstämningen kan därför inte medfört att återbetalningsskyldigheten upphört, oavsett vilken bedömning som kan göras i frågan om Skatteverkets eventuella goda tro vid betalningstillfället. Mot denna bakgrund, och då misstaget kort tid efter betalningen påpekats, ska Skatteverket betala tillbaka den felaktigt gjorda betalningen. Hovrättens domslut fastställs därmed.
