KRÖNIKA – av advokat Camilla Wikland, Hope Advokater.
Ännu en vecka börjar med tidningsrubriker som ”Tre misstänkta kvinnomord den senaste veckan”, ”Polisen självkritisk om våldsatta kvinnor” och ”Svantesson måste rädda fler kvinnors liv”. Ännu en gång finns, sorgligt nog, anledning att skriva en krönika på detta ämne.
Enligt Jämställdhetsmyndigheten har fler än 300 kvinnor i Sverige dödats av sina män de senaste tjugo åren och det är mer än i genomsnitt en kvinna i månaden. Morden har många gånger skett trots att kvinnorna tidigare hade varit i kontakt med polisen, socialtjänsten, vården eller psykiatrin.
Enligt Unizon anmäldes år 2021 totalt 38 300 misshandelsbrott och 8 600 våldtäkter. Och då ska man veta att mörkertalet är väldigt stort. Brottsförebyggande rådet uppskattar att omkring 80 procent av våldet mot kvinnor aldrig polisanmäls. Med ett enkelt räkneexempel skulle det alltså kunna röra sig om totalt 191 500 misshandelsfall och 43 000 våldtäkter per år i Sverige. Detta är 524 fall av misshandel mot kvinnor varje dag eller 22 per timme och 118 våldtäkter per dag eller fem per timme. Hissnande siffror!
I det här sammanhanget vill jag påminna om den väl etablerade våldspyramiden; kränkande bilder, blickar och sexistiska skämt kan leda till knuffar och muntliga påhopp som i sin tur kan leda till tafsande, slag, sparkar och hot. Nästa steg i pyramiden är misshandel, våldtäkter och andra allvarligare övergrepp. Längst upp i pyramiden finns mord. Man måste börja med de ”mindre allvarliga” brotten för att morden på kvinnor ska minska.
Mäns våld mot kvinnor är ett mycket allvarligt jämställdhetsproblem och innebär ett stort ansvar för många aktörer i samhället. Dessutom är ett av Sveriges sex jämställdhetspolitiska delmål att mäns våld mot kvinnor ska upphöra (ett mål som trots allt får ses som ett samhällsmisslyckande i sig).
Hur ser då vardagen ut för oss advokater som företräder kvinnor som har blivit misshandlade av sina män? Tar poliser, åklagare och domstolar tillräckligt stort ansvar? Ställs det rimliga krav i rättsprocessen för att bevisa övergrepp mot kvinnor som sker i relationer? Är vi på väg mot delmålet att mäns våld mot kvinnor ska upphöra?
Visst händer det att åklagaren väljer att väcka åtal och att vi ibland får fällande domar, men oftast möts den utsatta kvinnan av ett beslut om att förundersökningen läggs ned eller en friande dom. Det är alltid lika svårt att försöka förklara för den utsatta kvinnan att detta inte innebär att övergreppet inte ägt rum. Istället står ord mot ord och stödbevisningen räcker inte. Orden om att kvinnan gjort rätt som polisanmält ekar tomma.
För en tid sedan företrädde jag en kvinna som under en längre tid levt under fysisk och psykisk misshandel av sin man – en man i det övre samhällsskiktet. Åklagaren valde att väcka åtal avseende en händelse och lade ned förundersökningen rörande alla andra fall. Det som rubricerades som grov kvinnofridskränkning slutade som en misshandel. Mannen fälldes i tingsrätten men överklagade till hovrätten.
Efter en begäran om att förundersökningen skulle återupptas påbörjades utredningen igen avseende ytterligare en händelse. Efter totalt två års förundersökning – en film som visar hur mannen kraftigt knuffat kvinnan så hon faller i golvet, en ljudupptagning när mannen själv medger att han knuffat kvinnan, fotografier och journalanteckningar där skador orsakade av fallet framgår, grannar som hört skrik och vittnen som kvinnan berättat händelsen för i anslutning till när den ägde rum – kom ett nytt beslut från åklagaren. Och det var inte att väcka åtal. Förundersökningen lades återigen ned eftersom brott inte kunde styrkas.
Parallellt inleddes förhandlingen i hovrätten. Under hovrättens handläggning begärde mannens försvarare komplettering av förundersökningen i form av ett förhör med en god vän till mannen. Vännen, som är jurist, angav under sitt vittnesmål i hovrätten att kvinnan berättat för honom att hon inte blivit slagen av mannen. Enligt kvinnan var inte detta sant, men även om hon hade sagt detta till vännen så var det under en period när hon fortfarande var i en relation med sin förövare. Hovrätten ansåg att kvinnans berättelse om misshandeln som mannen utsatt henne för i sig var trovärdig, men det nya vittnesmålet innebar att det fanns ett rimligt tvivel om vad som hänt. Hovrätten frikände därför mannen.
Ytterligare ett samtal med en förkrossad och förvirrad kvinna. Ytterligare en man som ”kommit undan” eftersom inte bevisningen räckte och som kan fortsätta att fysiskt och psykiskt misshandla kvinnor som han har en relation med. Frågan är om hans våld en dag klättrar upp i våldsspiralen? Och hur många kvinnor, som vågar och har styrka nog att polisanmäla förövaren, som ska få möta samma sak?
Det stora mörkertalet av mäns fysiska, psykiska och sexuella våld mot kvinnor, de ständigt nedlagda förundersökningarna och de många friande domarna som innebär att män tillåts vandra uppåt i våldsspiralen, kan inte tolkas på annat sätt än att vi inte är på väg mot Sveriges fina jämställdhetspolitiska delmål – att mäns våld mot kvinnor ska upphöra.
