KRÖNIKA – av Caroline Snellman, ägare och VD för LegalWorks Advisory, aktiv i bland annat Tjejzonen, Ownershift, Metoo-Uppropen och ICC.
Jämställdheten i Sverige trampar inte längre vatten. Inkomstgapet mellan könen ökar. 50 år av föräldraförsäkring tog oss, vadå, bakåt?
Något är på väg att etableras. En icke önskvärd form av idisslande när det gäller Sveriges resa mot lika villkor och möjligheter för kvinnor och män. Eller är det på sin höjd en fortsatt rörelse med ben och fötter för att hålla huvudet ovanför vattenytan?
”Jösses Amalia”. Snarare ett WHAT THE.. även om det omedelbart renderar noll poäng och språkpolisen efter sig. Jag saknar ord som med eftertryck förmedlar bestörtning utan förvåning. Och värre kommer kräftgången att bli, givet nuvarande rea på börsen.
Vi vet alltså en hel del om varför det ser ut såhär. Vi talar och gör desto mindre åt saken.
Att kvinnor har gått ut i full omfattning och kraft på arbetsmarknaden, utan att män i lika hög utsträckning har backat tillbaka in i hem- och omsorgsarbete, är exploatering.
Och då kan vi bortse från det faktum att det på samhällsnivå läggs resurser på att betalning från torskar också ska beskattas de kvinnor som utsätts för kommersiell sexuell exploatering.
Det totala skavet.
I tillägg köper kvinnor i högre grad mat och barnkläder (numera till ännu högre pris med relativt ännu mindre pengar, dubbelpisk for you), medan männen i högre utsträckning än kvinnor, står på bilen, äger aktier och odlar sina lågt beskattade kapitalinkomster, inte att förglömma bättre pension.
Gapet kommer att bli värre när börskurvorna pekar rakt upp igen och de som odlat money tree (som alltså inte shoppat mjölk och schampo utan fortsatt sparat pengar och därtill på börsen) ges utdelning. Det är inget simsalabim. Kapitalinkomster är vår tids kungamakt och feodalherre. Det är dyrt att vara utan ägande, givet bland annat skattepolitik i sammanhanget, även om alla begriper att vårt gemensamma pensionskapital också förvaltas på börsen.
Vi rör oss bakåt i fråga om ekonomisk autonomi i ett pågående maktspel där jämställdhet mer förknippas med ett kaotiskt Metoo-drama utspelat i media, än äkta politiska åtgärder. Alla är ju så att säga politiskt överens: jämställdhet ska vi ha. Inget tjafs om detta, ingen däremot. Ur detta, intet. Särskild ingen progressiv omläggning. Vem lägger ens förslagen?
50 år av föräldraförsäkring tog oss alltså…inte så långt. Den som fortfarande menar att jämställdhet genom socialpolitiska åtgärder för mammor och pappor gått för långt när föräldrajobbets dagar öronmärkts till viss del kan vänligen sätta sig ned.
Ingen synes heller ta ansvar för vuxenlegot som byggs med allt större skevhet utan gräns.
Kanske skrivs krönikor bara för de redan frälsta och lyckas endast göra alla andra mer förbannade, som det sägs. Undertecknad lyckas hundraprocent. Oredan är stor, förvirringen total. Ingen ändrar en åsikt. Istället skapas trådar på Flashback.
Hjälper det att sprida enkla budskap för att komma framåt i jämställdhetsfrågan? Eller ska rörelsen kanske fokusera på lobbying i det fördolda? Står här inga silver bullets att finna? (Tycker illa om krigsmetaforer men en ”enkel lösning på ett komplicerat problemen” är inte lika klatschigt).
Nej. Bygger någon en bro, visar någon dig en eld, som min gamla granne vevar om.
Jag letar svar. Och finner hopp i Harvard-professor Claudia Goldins forskning.
Ett helhetsgrepp om kvinnors inkomster och deltagande på arbetsmarknaden, har givit förklaringsmodeller som ”greedy jobs”. Påvisandet av stora lönegap i miljöer med incitament och förväntan att arbeta många och obekväma timmar, såsom advokatbranschen. Working hard not smart. Det här är jobb som ”kräver mycket tid (kvälls- och helgarbete) och uppmärksamhet och som vanligtvis betalar dubbelt så mycket som tidsbundet arbete”. Anledningen till att jobben är ”giriga” är ”oförmågan att byta ut anställda och de arbetsgivarledda strukturer som finns på plats (t.ex. att juridiska dokument ska vändas över en natt)”.
Goldins forskning har både värmt och närt fortsatt organisering. För egen del med injektion av kraft och ork när ett av diagrammen, tillsammans med Goldin i egen hög person, pedagogiskt förklarar varför organisering av kvinnor kommer med fler och större utmaningar än organisering av män. Kurvan sätter fingret på varför framåtrörelser har bakåtrörelser även inom egna led.
Bland annat lyfts realiteten för engagerade kvinnor att uppfattas som ”radikala”. Därför läggs vidare arbete för ökad jämställdhet ned av den enskilda kvinnan när just hennes föreställningen om att ”nu är det lika villkor” inträder medvetet eller undermedvetet. Hon har inte råd, eller intresse, av att vara radikal. Fortsatt gemensam strävan hade gynnat gruppen och saken. Och den egna saken är ju som vi alla vet, bara inbillat ”uppnådd”. Vidare avhandlas brist på tid och ork, även för den starkt övertygade som fortsätter trots radikalpredikamentet. Du har helt enkelt bara så många ”time units” och nödgas husera väl (pga. saker som kan tänkas bestå av tidigare eller nära förestående utmattning, obetalt arbete, känslomässigt ansvar, mindre pengar, krisande äktenskap, orättvisor och diskriminering, allt under din pågående exploatering). Lägg till polariseringen mellan en kvinnoroll som ”modern” och en som ”konservativ”, som brottas och tar ut varandra i en match utan vinnare när familjeorienterad spis-kramare ställs mot budandes bröstmjölk från kontoret. Vem vinner på megafoner som bekämpar varandra på botten i en rörig blandning av inspel från särartsfeminism (tankegångar, rätt eller fel, om män och kvinnor som biologiskt olika och därmed med olika kvalitéer vilket leder till att vissa uppgifter ses som mer lämpade utifrån kön, utan att för den delen acceptera nuvarande statusskillnader).
Det tampas om begränsat utrymme, med begränsade resurser, med hög risk för den egna identiteten. Det är inte konstigt att det kostar på. Eller att beslut tar slut.
Samtidigt cementeras föreställningen om att kvinnor (som grupp) minsann inte kan samarbeta eller hjälpa varandra. Förklaringsmodeller byggda utifrån egna upplevelser och erfarenheter (dvs. luft) tillåts blomstra framför modeller utifrån kunskap. Genusvetenskap förpassas (likt hållbarhet) till barnbordet ”i krigstider”. Arbetsmarknaden är fortsatt tydligt könssegregerad. Ägandet likaså.
Låt mig försöka göra mig begriplig. Det får inte vara lika lätt att göra fel i femtio år till. Det har vi inte råd med. Eller ork till.
Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne kanske kan kurera och accelerera den politik som gör att vi slutar idissla och tar oss snabbare i mål, såhär 50 år in i föräldraförsäkringen. Jämställdhet handlar om kunskap om de strukturer som gör att män och kvinnor behandlas olika.
Även om faktum kvarstår att kvinnor generellt sätt passerat män i utbildningsnivå och män fortsatt är överrepresenterade i STEM (science, technology, engineering, and mathematic), bygger bolag, med bättre förutsättningar att odla sitt money tree. Även om civilsamhället fortsätter att organisera för att jämställdheten ska sluta trampa vatten – helst då gå framåt och minst sluta gå bakåt – måste alla också orka mobilisera mot brutala övergrepp mot människor i rättslösa positioner.
Men det ämnet får vi lämna till nästa gång. Göra någon förbannad med, nästa gång.
Jag har en budget av ”time-units” att förvalta.
Tack professor Goldin.
Slut på förvirringen, för min del.
