KRÖNIKA – av advokat Camilla Wikland, Hope Advokater.
I slutet av förra året fick jag ett uppdrag som offentlig försvarare för en ungdom som nyligen fyllt 17 år – alltså ett barn. Ungdomen var misstänkt för grov misshandel. I och för sig avsåg misstanken ett allvarligt brott, men det fanns inte kopplingar till någon organiserad brottslighet och min klient var heller inte sedan tidigare dömd för något allvarligt brott. Snarare var det fråga om en konflikt mellan några ungdomar om en banal sak som spårat ur och som ledde till ett slagsmål.
Min klient blev anhållen och senare häktad några veckor innan jul. Åklagaren fick tillstånd att meddela restriktioner som innebar att ungdomen inte fick träffa någon annan än mig i min egenskap av advokat och offentliga försvarare.
Ungdomar – eller rättare sagt barn – som ännu inte fyllt 18 år får bara häktas om det är uppenbart att betryggande övervakning (i praktiken på ett ungdomshem) inte kan ordnas på annat sätt och om det dessutom föreligger synnerliga skäl för häktning. Enligt artikel 37 i Barnkonventionen ska beslut om häktning av ett barn vara en sista rättslig utväg och då för kortast möjliga tid. Eftersom Barnkonventionen är svensk laga ska Sverige göra det som krävs för att garantera det enskilda barnets rättigheter enligt Barnkonventionen. Alla aktörer inom vårt rättssystem ska sätta barnets bästa i främsta rummet vid all form av beslutsfattande som rör ett barn, för att barnets behov och intressen ska kunna tillgodoses.
Kriminalvården har 2023 i skriften ”Kort om häktade barn” bland annat behandlat hur barn påverkas av att vara häktade. Vi vet väldigt lite om de barn som häktas i Sverige förutom deras ålder, kön och vad de är misstänkta för. Men utgångspunkten är att en häktning och andra tvångsmedel måste anpassas för barn i förhållande till deras brist på mognad, begränsade erfarenheter och särskilda förhållanden (Kort om häktade barn s. 1; Estrada & Flyghed, 2017). Barn behöver i det här sammanhanget särbehandlas även eftersom de bedöms ha svårare att förstå konsekvenser av sitt handlande och är mer känsliga för olika sanktioner.
Om man gör bedömningen att det finns risk för att det misstänkta barnet undanröjer bevis eller på annat sätt förstör brottsutredningen anses det vara alltför lätt att hålla kontakt med omvärlden på ett ungdomshem. Därför häktas barn med restriktioner trots de strikta reglerna som gäller. Restriktionerna består ofta av att barnet inte får träffa eller prata med någon annan än sin advokat.
Statistik från Åklagarmyndigheten från 2021 visar dessutom att barn oftare än vuxna beläggs med restriktioner. Detta innebär att barnen i stor utsträckning isoleras under tiden de är häktade. Det nya kravet att åklagarna tydligare ska motivera varje enskild restriktion har åtminstone inte hittills bidragit till att färre får beslut om restriktioner. Användningen av restriktioner vid häktning av barn i Sverige har istället ökat över tid (Barnombudsmannen, 2013; Brottsförebyggande rådet, 2017). Det här är något som uppmärksammats av människorättsförsvarare som riktat kritik mot hur restriktioner används vid häktning.
Det är uppenbart svårt för ett barn att vara häktad. Att vara isolerad, även om det rör sig om en kortare tid, kan skada barnets välbefinnande, hälsa och utveckling (Kort om häktade barn s. 3; Cesaroni & Peterson-Badali m.fl.). Och det är inte så konstigt att barn drabbas hårdare än vuxna vid en isolering. Barnen är mer sårbara och har ett större behov av kontakter med sin omvärld (inte minst sina föräldrar) och olika former av stöd. Barn kan ha svårt att uppfatta tid och har inte redskap för att hantera den stress, ångest och oro som en häktning innebär.
Kriminalvården konstaterar i sin rapport att för att motverka de här skadliga effekterna bör barn som är frihetsberövade vistas under så öppna former som möjligt och få möjlighet till besök från anhöriga och vänner. De Claire och Dixon (2015) har i studier visat att besök leder till minskade depressiva symtom och normbrytande beteenden hos frihetsberövade ungdomar. Andra studier har visat att besök från släkt och vänner kan minska stress och negativa känslor hos unga intagna (van der Laan & Eichelsheim, 2013).
Innan pandemin fick endast 30 procent av häktade barn besök från släkt eller vänner. Detta trots att Barnombudsmannen 2013 kommit fram till att ökade besök från familj och vänner är viktigt för en bättre hälsa i häkte. Och det är faktiskt inte bara viktigt för barnets mående, utan det skulle också, enligt Brottsförebyggande rådet, kunna öka säkerhet och minska misskötsamhet i häkte.
Enligt Kriminalvården är det viktigt att försöka motivera och stödja de häktade barnen att ansöka om besökslättnaden. Men besöksordningen för häktade barn skulle också enligt myndigheten behöva ses över för att underlätta och minska de praktiska hinder som finns när man ska arrangera besök. Det är viktigt att det finns ändamålsenliga lokaler men framförallt att det finns tillräckligt mycket personal som möjliggör besöken. Detta gäller särskilt eftersom besöken ofta kräver bevakning av häktespersonal eller en person som är involverad i den pågående förundersökningen.
Hur gick det då för min unga klient som häktades innan jul?
Jo, klienten blev väckt i sitt hem och hämtad av polis till ett förhör en morgon innan skolan. Självklart blev föräldrarna som var hemma mycket oroliga när detta hände. Väl på förhöret fick ungdomen veta att han blivit anhållen. Där och då upphörde min 17-åriga klients kontakt med omvärlden och därmed också med sina föräldrar. Föräldrarna fick information från polisen om att deras barn var anhållen.
På häktesförhandlingen argumenterade jag starkt för att det inte fanns synnerliga skäl för att häkta min klient. Men trots att det rimligen måste krävas väldigt mycket för att rättsligt nå upp till synnerliga skäl och att Barnkonventionen starkt begränsar möjligheten att frihetsberöva ett barn, finns det rättsfall från Högsta domstolen där det klargörs att häktning får ske när misstanken avser grov misshandel.
Jag argumenterade dessutom för att häktestiden inte skulle bestämmas till de två veckor som åklagaren yrkade, utan en vecka. Samtidigt framhöll jag inför domstolen hur otroligt viktigt det skulle vara att åklagaren vid en häktning omgående gav tillstånd för klienten att få träffa sina föräldrar. I det här fallet var klienten extra angelägen om att få träffa sin mamma som inte talade någon svenska.
I enlighet med Högsta domstolens praxis häktades min 17-årige klient och åklagaren fick tillstånd att meddela restriktioner. Häktningstiden bestämdes till två veckor. Efter det att beslutet meddelats framförde åklagaren i rätten att hen direkt skulle se till att meddela ett beslut så att klienten skulle få träffa sin mamma. Åklagaren höll sitt ord och ett beslut meddelades senare samma dag.
Därefter påbörjades en kamp från min och klientens sida att praktiskt få till stånd mötet mellan barnet och mamman. Redan efter några dagars isolering började min klient må mycket dåligt och längtan efter tryggheten i livet – mamma – var svår att övervinna. Problemet var att det inte praktiskt gick att verkställa åklagarens beslut. Skälen var flera men framförallt var det viktigt att en utredare från polisen närvarade vid besöket och det fanns helt enkelt inte resurser nog för att få till stånd ett möte mellan min klient och mamman. Dessutom såg man problem med att ordna med en tolk och därför var utgångspunkten i diskussionen med polisen och åklagaren att samtalet skulle behöva hållas på svenska och inte på hemspråket.
Skolorna slutade för julledigheten och det hade snart gått två veckor från häktningsbeslutet. Det var därför dags för en ny häktningsförhandling. Min klient hade vid den här tiden fortfarande inte fått träffa eller ens tala med sin mamma. Och givetvis är detta ett uppenbart brott mot både svensk rätt (inklusive Barnkonventionen) och Sveriges internationella åtaganden. Frustrationen från såväl ungdomen, föräldrarna och mig själv var stor. Jag uppfattade det även som att åklagaren hade samma känsla som oss andra.
Så slutligen sent på eftermiddagen den 22 december, två dagar innan julafton, beslutade åklagaren efter många samtal från min sida att häva häktningen och försätta min klient på fri fot. Min klient släpptes ur häktet, utan såväl telefon, pengar som kläder anpassade efter vintervädret, på en helt annan ort än där hans föräldrar befann sig. Flera åtgärder senare från min sida kunde familjen återförenas.
