Lisa Öhmans avhandling bygger på en serie av studier där närmare 1000 barn och vuxnas minne för en okänd gärningsmans röst har testats. Enligt Öhman är slutsatsen tydlig; både vuxna och barn har mycket svårt att känna igen en okänd röst som de har hört under realistiska förhållanden.
– Även om vi kanske är lite ovana att fundera kring ”öronvittnen” så sker många brott där vittnets eller offrets visuella intryck är kraftigt begränsade, men där personen ifråga istället kan göra viktiga auditiva iakttagelser. Exempel på sådana situationer är alla de brott som begås i mörker, över telefon eller av maskerade gärningsmän, säger Lisa Öhman i ett pressmeddelande.
Att det är svårt att känna igen en okänd röst som man bara har hört en gång, och för två veckor sedan, är kanske inte så förvånande, menar Öhman.
– Desto mer överraskande var att den svaga prestationen stod sig också för de vittnen som testades under klart mer gynnsamma omständigheter, till exempel omedelbart efter att de hört rösten, säger hon.
Att rent allmänt säga sig känna igen en röst är en sak. Att dessutom som vittne med säkerhet kunna peka ut en gärningsman på rösten är en annan. Också detta har Lisa Öhman studerat.
Vittnena själva trodde att de skulle ha goda möjligheter att lyckas identifiera den röst de precis hört om de fick höra den igen. Men när de väl sedan testades visade det sig enligt Öhman att detta inte stämde.
– En sådan omotiverad optimism kan få allvarliga konsekvenser eftersom den kan leda utredningsarbetet i fel riktning, säger Öhman.
Avhandlingen fastslår att rättsliga aktörer bör behandla information från öronvittnen med stor försiktighet och att det ligger ett stort värde i att fortsätta utveckla minnesunderlättande intervjumetoder anpassade för öronvittnen.
Foto: Göteborgs universitet
