DEBATT – av Helena Kumblad, Processchef, senior jurist, Verahill Familjejuridik och Anna Kallay, Jurist Göteborg, Verahill Familjejuridik.
Under 2018 hade omkring 30 000 barn i Sverige en förälder i fängelse eller inom frivård. Hade hänsyn tagits även till de föräldrar som satt frihetsberövade i häkte, hade siffran varit högre. Iakttagelser från involverade aktörer tyder på att antalet barn fortsatt är mycket stort. Trots att barnets bästa som begrepp diskuteras flitigt inom såväl det offentliga som det privata, lyser barnperspektivet med sin frånvaro när barn till frihetsberövade föräldrar förs på tal. Vem är det egentligen som fångar upp denna grupp av barn som så uppenbart försummas och vad krävs för att förändra den verklighet och vardag som barnen befinner sig i?
Ett frihetsberövande av en förälder kan föranleda dramatiska förändringar av barnets liv. Föräldern grips och anhålls som bekant av Polisen och kommer sedan i kontakt med Kriminalvården när ett beslut om häktning fattas. Trots att Kriminalvården genom åren har arbetat för att stärka barnperspektivet har myndigheten kritiserats för att inte uppmärksamma det i tillräcklig omfattning och det har särskilt noterats att Kriminalvården inte säkerställer ett fullgott samarbete med socialtjänsten. Fundamentet för detta samarbete utgörs primärt av det anmälningsansvar som åligger Kriminalvården i egenskap av myndighet, om de i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa. Det nämnda innebär att socialtjänsten inte per automatik får vetskap om att en förälder frihetsberövats, vilket i sin tur innebär att socialtjänstens involvering blir beroende av att Kriminalvården fullgör sitt ansvar.
Inte bara frihetsberövandet som sådant, utan också de tvister om vårdnad, boende och umgänge avseende barnet som kan följa därav, är att betrakta som problematiska utifrån ett barnperspektiv. Den tidskrävande tvisten som sådan och utfallet av densamma tenderar att bli särskilt ansträngande för barnet när en förälder är frihetsberövad. Barnets rätt till kontakt och umgänge med båda sina föräldrar gäller oaktat den ena förälderns frihetsberövande, om det bedöms vara förenlig med barnets bästa. När kontakt och umgänge framstår som olämpligt kvarstår barnets behov av att erhålla dels anpassad information om förälderns situation, dels stöd från det offentliga i hur barnet ska hantera sin verklighet och vardag när föräldern frihetsberövats. Barnet är givetvis i behov av stöd även i situationer då det anses vara i enlighet med barnets bästa och barnets egen vilja att kontakt etableras med den frihetsberövade föräldern.
Tillhandahållandet av det stöd som barnet så uppenbart är i behov av, omöjliggörs dock om socialtjänsten inte får kännedom om barnets situation. I avsaknad av tillräckliga skyddsmekanismer för barnet upplever vi det som än mer angeläget att det enskilda ombudet tillvaratar barnets rättigheter. När barnets bästa konsekvent placeras i främsta rummet dämpas allt som oftast konflikten mellan föräldrarna, vilket skapar ökade förutsättningar för att tidigt nå en samförståndslösning. Denna form av processföring möjliggör enligt vår mening ett tillvaratagande av såväl klientens intressen som barnets rättigheter.
Det framstår som synnerligen problematiskt att välbefinnandet hos denna stora grupp av barn först blir avhängigt Kriminalvårdens anmälningsansvar och sedan kan komma att påverkas av det enskilda ombudets eventuellt bristfälliga tillvaratagande av barnets intressen. I brist på stöd och uppföljning från kommun och myndigheter är den verksamhet som idag bedrivs av privata aktörer att betrakta som oerhört värdefull särskilt i det avseende att barnperspektivet ges ett betydande genomslag. Insatser från olika privata aktörer, såsom samtalsstöd till barnet och den frihetsberövade föräldern, är enligt vår mening helt avgörande i främjandet av barnets rättigheter. Även det tillvägagångssätt som tillämpas av ombuden på Verahill i tvister om vårdnad, boende och umgänge har stor betydelse i tillvaratagandet av barnperspektivet.
Genom att kontinuerligt arbeta för ett stärkt barnperspektiv i frågor som denna och implementera en tydligare anmälningsskyldighet som garanterar barnen information och stöd från socialtjänsten, finns goda förutsättningar för att skapa en trygg och säker vardag för alla barn.
