Hovrättspresidenten Fredrik Wersäll har själv har varit justitieråd i Högsta domstolen och riksåklagare. I Svensk Juristtidning skriver han:
”Vi är nog många som under senare år uppfattat att Högsta domstolen intagit en alltmer ’offensiv’ position i sin praxisbildning. Det upplevda handlingsutrymmet förefaller ha ökat. Domstolen andas ett större självförtroende.”
Han understryker att detta har sina positiva sidor men att det också finns all anledning att vara på sin vakt.
”På straffrättens område förefaller normgivningsambitionerna ha ökat. I vissa avseenden förefaller dessa ambitioner gå längre än vad som i och för sig är nödvändigt för att lösa de normkonflikter som kan uppstå och för att fylla ut de luckor som lagstiftaren lämnat.”
Hovrättspresidenten pekar på att HD – historiskt och av tradition – har intagit en försiktig roll som normgivare och att domstolen själv har påpekat att vissa utvidgningar som i och för sig kunde ha gjorts inom ramen för rättstillämpningen i stället bör ske genom lagstiftning.
”Men attityden förefaller i viss mån ha förändrats. En grundläggande orsak torde vara den internationalisering som den svenska rätten med allt större tydlighet genomgår… EU sveper in oss i ett allt mer finmaskigt nät av regler. Inkorporeringen i svensk lag av Europakonventionen om mänskliga rättigheter är också en vattendelare.”
Inom straffrätten lyfter Fredrik Wersäll fram ett antal mål där Högsta domstolen enligt hans uppfattning har gått för långt. Det handlar om de uppmärksammade målen om straffmätning vid narkotikabrott, det så kallade Mangamålet där frågan om tecknade barnpornografiska bilder stod i fokus och avgörandena om skattebrott och skattetilägg.
Fredrik Wersäll skriver:
”I det s.k. Mangamålet har HD, som det får förstås, underkänt riksdagens kriminalisering av icke verklighetstrogen tecknad barnpornografi… Det är samtidigt uppenbart, även genom HD:s egna hänvisningar, att riksdagen tagit ställning till den eventuella konflikt med RF som kriminaliseringen innebar och som HD nu ger avgörande betydelse.”
”Skrivningarna i HD:s dom är också påtagligt subjektivt präglade och allmänt hållna. Att det var fråga om just mangateckningar synes ha haft viss betydelse, men underkännandet av kriminaliseringen är generellt utformat… Någon egentlig analys av eller hänvisning till källor av direkt relevans för målet görs inte heller. Resonemangen har närmast naturrättsliga inslag.”
När det gäller narkotikamålen skriver han:
”Avsikten med HD:s avgöranden förefaller i första hand ha varit att skapa en mer nyanserad bedömning av straffvärdet för grövre narkotikabrott. Effekten har dock i praktiken blivit att straffen drastiskt sänkts, i vissa fall halverats… Det som kan diskuteras är om det varit HD:s uppgift att göra denna justering. HD har ju i princip godtagit den praxisutveckling som skett.”
Fredrik Wersälls tredje exempel handlar om HD:s avgöranden om det svenska systemet med både skattetillägg och straff för skattebrott – alltså principen ”ne bis in idem”:
”Dessa fall utgör knappast några flagranta exempel på kränkning av mänskliga rättigheter. Men det ligger väl mycket i kritiken att lagstiftaren här abdikerat från sitt ansvar. Resningsbeslutet från juli 2013, där resning beviljades av ett år 2012 utdömt ansvar avseende skattebrott eftersom den dömde tidigare påförts skattetillägg för samma gärning, måste dock sägas vara såväl oväntat som långtgående. Det var, såvitt jag förstår, inte heller nödvändigt.”
Han fortsätter:
”Att införa en ny resningsgrund är djärvt. Sådant brukar föregås av ingående utredningsarbete, remissbehandling och en lagstiftningsprocess som innefattar bl.a. en konsekvensanalys. Det kan förutses att denna nya resningsgrund kan bli ett populärt sätt att angripa lagakraftvunna domar, inte minst eftersom bara fantasin sätter gränser för hur Europakonventionen kan åberopas… Att via rättspraxis utvidga resningsinstitutet med de mycket svårbedömda konsekvenser som det innebär bör enligt min mening ske med stor försiktighet.”
Fredrik Wersäll avslutar med att peka på att några av demokratins grundbultar i förhållande till domstolarna:
”I den ökade makt som tillkommit domstolarna ligger att vi domare måste ta ställning till och döma av frågor som traditionellt ankommit på lagstiftaren. Med en sådan makt följer ansvar. Domare har inget politiskt mandat. Det är självklart att våra personliga värderingar aldrig får påverka dömandet. Vi vill inte ha politiserade domstolar. Rättssäkerhet i dömandet bygger på förutsebarhet, likabehandling, konsekvens och uthållighet. Tvära kast är olyckliga. Domstolarna ska följa utvecklingen men inte leda den.”
Fredrik Wersälls artikel kan läsas i sin helhet här – i senaste utgåvan av Svensk Juristtidning.
Foto: TT
