Justitiekanslern hade efter begäran beslutat ett ge den 61-årige mannen skadestånd för ideell skada med 40 000 kronor på grund av att hans rätt till rättegång inom skälig tid i Europakonventionen hade kränkts.
Mannen hade dock begärt 300 000 kronor och orsaken var att att det hade tagit tolv år och 11 månader från det att hans talan mot ett bolag hade väckts i tingsrätten till dess att hovrätten meddelade dom.
Mannen stämde staten vid Stockholms tingsrätt och begärde 110 000 kronor ytterligare i skadestånd.
Staten motsatte sig, genom justitiekanslern, hans krav.
Mannens uppfattning framgår av domen:
”Möjligheten för X att få sin skadeståndstalan prövad var av helt avgörande betydelse för honom och hans fortsatta yrkesverksamhet. När målets stora vikt för honom och tämligen okomplicerade karaktär kontrasteras mot perioderna av omotiverad passivitet i handläggningen och den sammantagna handläggningen på nära tretton år, framträder tydligt att det är fråga om en mycket allvarlig kränkning.”
Statens inställning:
”Justitiekanslern bestämmer normalt sett ersättningen för ideell skada vid långsam handläggning till mellan 10 000 kr och 50 000 kr. 10 000 kr har utgått i de fall handläggningstiden enligt Justitiekanslerns bedömning precis har nått över gränsen för att innefatta en konventionsöverträdelse och 50 000 kr för de särskilt graverande fallen. X tillerkändes ersättning för ideell skada med 40 000 kr. Det råder alltså inte någon tvekan om att det i detta fall har rört sig om en allvarlig konventionsöverträdelse och att detta har beaktats vid ersättningens bestämmande.”
Tingsrätten konstaterar att det är ostridigt att mannens rätt till rättegång inom skälig tid har kränkts och att han har rätt till ideellt skadestånd. Tingsrätten konstaterar också att den långsamma handläggningen delvis har berott på parternas processföring och att det inte har handlat om långa perioder av inaktivitet i domstolarna – förutom en två år lång period i Högsta domstolen.
Tingsrätten slår även fast att att den tvist som dragit ut på tiden gällde en affärsangelägenhet och att utgången hade betydelse för mannens fortsatta yrkesverksamhet.
Mot bakgrund av bland annat HD:s och Europadomstolens praxis kommer domstolen dock fram till att det saknas stöd för att mannen ska kunna få ytterligare ideellt skadestånd utöver det som han redan har fått.
Tingsrätten går därför på statens linje och mannen döms också att betala statens rättegångskostnader på 10 000 kronor.
