Bakgrunden till fallet är att överläkaren – den så kallade ”barnläkaren” som egentligen är narkosläkare – vid Astrid Lindgrens barnsjukhus anklagades för att ha orsakat en liten flickas död genom en överdos av läkemedel.
Flickan var för tidigt född och hade utvecklat en hjärnblödning, kanske till följd av att en sköterska av misstag gett henne en saltlösning med alldeles för hög koncentration. Vid tidpunkten då läkaren enligt åtalet skulle ha gett flickan en överdos läkemedel hade föräldrarna kommit överens med läkarna om att avsluta livsuppehållande behandling.
Den anklagade läkaren har riktat skarp kritik mot de poliser och åklagare som haft hand om fallet. Justitiekanslern uttalar sig nu om fallet och instämmer delvis i kritiken.
Från början har polisen inte gett läkaren den information som lagen kräver i samband med ett gripande, då hon inte fick veta vilket brott hon var misstänkt för förrän förhören inleddes.
JK skriver: ”Att de poliser som verkställde anhållningsbeslutet vid gripandet inte lämnade VL den information som lagen kräver har fått till följd att VL inte tillförsäkrats de rättssäkerhetsgarantier som lagen uppställer. Detta är givetvis allvarligt.”
Läkaren har också riktat kritik mot polisen för att anhållningsbeslutet verkställdes på sjukhuset genom att fyra polismän oanmälda dök upp på avdelningen där hon arbetade tillsammans med kollegor och där det också fanns patienter.
När det gäller hur gripandet gick till skriver JK ”att både platsen och sättet var olämpliga”.
JK fortsätter:
”Jag anser mig kunna konstatera att det sätt som anhållningsbeslutet verkställdes på kom att negativt påverka den fortsatta utredningen då det skapade en omedelbar motsättning mellan utredarna och VL men också torde ha bidragit till den negativa attityden från andra anställda på sjukhuset.”
Enligt den dråpmisstänkta läkaren ska polisens förhörsledare sedan vid det första förhöret ha försökt övertala henne att avstå från en offentlig försvarare. Något sådant framgår inte av förhörsprotokollet, men JK konstaterar samtidigt att förhöret inte spelats in.
Vid detta förhör fick läkaren också endast veta att hon misstänktes för mord alternativt dråp. På vilket sätt som läkaren skulle ha dödat flickan får hon inte veta, vilket JK anser att hon borde ha fått.
JK påpekar att det är en rättighet enligt Europakonventionen att den som anklagas för brott att utan dröjsmål och i detalj få veta innebörden av och grunden för anklagelsen. Underrättelsen ska vara så utförlig att den anklagade får möjlighet att förbereda sitt försvar på ett tillfredsställande sätt.
Det första förhöret pågick endast under ett par minuter innan det avbröts, enligt JK. Det andra förhöret ägde rum dagen efter och då fanns också läkarens försvarsadvokat på plats.
Detta förhör, som spelades in på band, inleds med att förhörsledaren konstaterar att läkaren dagen innan blivit delgiven misstanke om mord alternativt dråp i enlighet med den gärningsbeskrivning som angetts.
Både läkaren och hennes advokat ska då upprepade gånger ha begärt att få veta på vilket sätt detta mord alternativt dråp skulle ha gått till. Den biträdande förhörsledaren svarar enligt JK att ”vi kan väl vänta med det tills vi kan få en berättelse från X, hon kan svara på våra frågor till att börja med i alla fall”.
JK skriver att det inte finns antecknat att läkaren senare under förhöret fått veta hur hon skulle ha dödat flickan.
Läkaren har också riktat kritik mot häktespersonalen för hur hon behandlades under sin tid i arrest och mot polisen för att det tog tid innan hennes anhöriga underrättades. Läkaren har uppgett att hon vid flera tillfällen bad att få kontakta sina anhöriga och sin arbetsplats för att berätta att hon anhållits och fanns hos polisen, men att hon nekades detta.
JK instämmer i kritiken mot polisen, och menar att hanteringen av fallet innebär att polisen inte uppfyllt underrättelseskyldigheten.
Vad gäller kritiken mot åklagarna i fallet skriver JK inledningsvis:
”Som tingsrätten anger i sina domskäl byggde åklagarens gärningspåstående närmast i sin helhet på det analysresultat som hade tagits fram av Rättsmedicinalverket och enligt vilket det hade uppmätts en koncentration om 2 000µg tiopental per gram blod i det från LW tagna lårvensblodet. Analysresultatet har varit av synnerligen stor, för att inte säga avgörande betydelse i målet och därmed också för åklagarnas olika ställningstaganden.
Åklagarnas beslut och ställningstaganden i olika frågor måste ses mot den bakgrunden. Svaret på frågan om det finns skäl att kritisera åklagarnas handläggning, de bedömningar som gjordes och de beslut som fattades är i hög grad avhängigt hur man ser på frågan om det var fel av åklagarna att förlita sig på det av Rättsmedicinalverket framtagna analysresultatet och Rättsmedicinalverkets tolkning av detta.
Som riksåklagaren framhållit är ärendet unikt bland annat i den meningen att det såvitt känt är första gången som en domstol har ansett att en analys genomförd av Rättsmedicinalverket har varit förenad med sådana brister att den inte har kunnat läggas till grund för rättens bedömning.”
JK anser inte att finns skäl att kritisera beslutet att inleda förundersökning. Beslutet grundades på Rättsmedicinalverkets utlåtande och utgångspunkten är att dessa utlåtanden är korrekta och de ifrågasätts sällan.
I utlåtandet skriver verket bland annat att ”den sammantagna bilden visar att X (flickan) avlidit till följd av kraftig överdosering av tiopental i kombination med morfin” och att ”dödsfallet ur rättsmedicinsk synpunkt betraktas som onaturligt till följd av överdosering av annan person”.
JK konstaterar också att beslutet att sätta läkaren i häkte inte strider mot något regelverk. Däremot menar JK att beslutet kan ifrågasättas, bland annat eftersom risken för att hon skulle störa utredningen var liten. Dessutom grundades beslutet till viss del på uppgifter från anhöriga som getts i förhör flera månader efter händelsen.
JK påpekar också att misstanken gällde ett så kallat ”barmhärtighetsmord”, då läkaren misstänktes för att ha påskyndat en oundviklig död för ett mycket sjukt litet barn med högst några timmar.
JK anser därför att det kan ”ifrågasättas om det var ändamålsenligt och nödvändigt att frihetsberöva X och om åklagaren på ett rimligt sätt beaktat proportionalitetshänsyn”.
Läkaren har också på ett flertal punkter kritiserat åklagarna för att de inte iakttagit sin objektivitetsplikt. Läkaren också kritiserat hur förundersökningen har bedrivits, då hon blanda annat anser att åklagarna och poliserna inte arbetat fördomsfritt.
I samband med utredningen uttalade sig tre kolleger till åklagaren i fallet om målet i en debattartikel som publicerades i Dagens Nyheter. Bland de tre fanns en kammarchef som skulle komma att ta över som förundersökningsledare.
Läkaren och hennes advokat har flera gånger kritiserat detta och menar att det är tydligt att dessa tre var övertygade om att hon var ansvarig för flickans död. JK håller med och skriver att artikeln innehöll ”uttalanden av vilka man måste dra slutsatsen att det inte fanns någon tvekan om den misstänktes skuld”.
Enligt JK stred dock inte heller beslutet att väcka åtal eller att vidhålla åtalet mot gällande bestämmelser. Samtidigt menar JK att det är ”anmärkningsvärt” att åklagaren vidhöll åtalet trots att den fortsatta utredning som genomförts efter att åtal hade väckts ”måste anses ha medfört att åklagarens bevisläge försvagades”.
Å andra sidan påpekar JK att rättegången innebar att misstankarna mot läkarna helt undanröjdes i och med att tingsrätten ”gav ett tydligt svar på flera frågor som inte skulle ha fått något svar om åklagaren valt att lägga ner åtalet”.
JK instämmer också i kritiken om att förundersökningen tagit allt för lång tid. Enligt JK har detta dock sin förklaring i flera olika omständigheter.
JK anser inte att förundersökningen inte har bedrivits i enlighet med skyndsamhetskraven i rättegångsbalken eller att läkarens rätt till rättegång inom skälig tid enligt Europakonventionen har åsidosatts.
Läkaren har också riktat kritik mot Rättsmedicinalverket, men JK konstaterar att hon inte har den kompetens som krävs för att kunna uttala sig om verket hanterat ärendet i enlighet med rättsmedicinsk vetenskap och beprövad metod.
Avslutningsvis skriver JK:
”…När det gäller polisens utredare finns det givetvis skäl att betona vikten av att de som anförtros att hantera ärenden inom olika specialområden har tillräckliga kunskaper för att kunna ställa relevanta frågor och förstå den miljö där det aktuella brottet misstänks ha skett. Samtidigt är det min uppfattning att det måste finnas en grundläggande metodik i polisarbetet som gör att utredare kan hantera också ärenden som ligger inom för henne eller honom okända sakområden. Jag förstår att X (läkaren) fann det både frustrerande och skrämmande när hon upplevde att de personer som förhörde henne föreföll vara okunniga både om sjukhusrutiner och om relativt vanliga medicinska termer. Ännu allvarligare är det kanske om man, som VL synes ha uppfattat saken, inte förstod att man inte förstod. Om det förhöll sig så saknade utredarna förutsättningar att genomföra en förutsättningslös, grundlig och objektiv utredning. Jag konstaterar även att det är högst förvånande och givetvis oacceptabelt att de personer som hade anförtrotts uppgiften att hålla förhör med X inte kunde ge besked om skillnaden mellan brotten mord och dråp.”
Läkaren har begärt skadestånd från staten om nästan tre miljoner kronor, varav cirka hälften avser förmögenhetsskada i form av förlorad arbetsförtjänst och resten personskada i form av psykiskt lidande.
Som grund för skadeståndet har läkaren bland annat hävdat att åklagaren som övertog ansvaret som förundersökningsledare var jävig eftersom han var en av författarna till debattartikeln; att Rättsmedicinalverket begått flera fel vid provtagning och analys av flickans blod; att åklagarna inte kritiskt ifrågasatt denna analys; och att polisen inte undersökte mer noggrant om flickan hade fått tiopental tidigare under vårdtiden.
JK avslår dock skadeståndsanspråket med motiveringen att det inte går att styrka att det var på grund av frihetsberövandet som hon blev omplacerad i sitt arbete eller förlorade sitt uppdrag i en etikprövningskommitté vid Karolinska institutet. Enligt JK ”måste istället antas att dessa beslut hade sin grund i brottsmisstanken som sådan”.
Läkaren tillerkänns inte heller skadestånd för psykiskt lidande. JK skriver att ”vid en samlad bedömning av samtliga de omständigheter hänförliga till polisens, åklagarens och RMV:s agerande som X åberopat anser Justitiekanslern inte heller att dessa, vare sig enskilt eller tillsammans, utgör sådana fel eller försummelser som kan grunda skadeståndsansvar för staten enligt skadeståndslagen.”
Läkaren får dock ersättning för lidande med 20 000 kronor enligt lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder.
Foto: TT
