Beslut om tvångsmedicinering i Sverige strider mot artikel 8 i Europakonventionen eftersom de inte kan överklagas, konstaterar tingsrätten. En man tillerkänns därför skadestånd.
Domstolen underkänner samtidigt statens argumentation om att tvångsmedicinering indirekt kan överklagas eftersom den enskilde kan påkalla prövning av vården i stort.
En 54-årig man är intagen på den Rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö sedan år 2002. Av mannens journal framgår att han vid åtminstone fem tillfällen under år 2020 tvångsinjicerades med läkemedlet Xeplion.
Mannen valde att stämma staten på 8 000 kronor i skadestånd. Som grund anförde han att hans rättigheter enligt artikel 8 i Europakonventionen kränkts eftersom han inte har kunnat överklaga besluten om tvångsmedicinering.
Sanktionssystemet för hälso‑ och sjukvårdspersonal – en översikt
Parallellt med att antalet tillsynsärenden mot legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal ligger på en hög nivå och anmälningar om behörighetsinskränkningar ökar, föreslås att Inspektionen för vård och omsorg, IVO, ska kunna fatta interimistiska beslut – i vissa fall med sänkta beviskrav. Vilka regler gäller nu, och har IVO förutsättningar för att hantera utökade befogenheter på ett rättssäkert sätt? Ebba Sverne Arvill och Leila Nedaei redogör för dagens sanktionssystem, och några aktuella frågor.
Staten bestred
Han stödde huvudsakligen sin talan på ett mål från Europadomstolen, X mot Finland. Enligt mannen följer det av avgörandet att beslut om tvångsmedicinering, som inte kan överklagas eller prövas, strider mot artikel 8 i Europakonventionen. Han påpekade att Inspektionen för vård och omsorg bara kan yttra sig över ett beslut om tvångsmedicinering medan Justitiekanslern och Justitieombudsmannen saknar jurisdiktion över frågan.
Staten, via Justitiekanslern, bestred käromålet. Det framhölls att en person som vårdas inom ramen för rättspsykiatrin har rätt att på eget initiativ påkalla prövning av om vården ska fortsätta och i vilken form. Staten menade att denna ordning skiljer sig från den som gällde i avgörandet X mot Finland, där patienten saknade en sådan rätt. En annan skillnad är att en oberoende läkare kan höras vid prövningen av tvångsvård i Sverige.
Sammantaget menade alltså staten att beslut om medicinering är en del av den rättspsykiatriska vården. Eftersom den enskilde kan påkalla prövning av vården i stort strider det inte mot Europakonventionen att enskilda beslut om tvångsmedicinering inte kan överklagas.
Kunde inte få till prövning
Växjö tingsrätt hänvisar inledningsvis till X mot Finland och framhåller att avgörandet bygger på slutsatsen att läkarnas beslutsfattande avseende tvångsmedicinering var fritt från omedelbar rättslig granskning och att patienten inte kunde få till stånd en prövning av lagenligheten av läkemedel.
Den avgörande frågan i det aktuella målet är därför om det är tillräckligt att patienter i Sverige har rätt att överklaga vården och därmed indirekt få tvångsmedicineringen prövad. Mot bakgrund av Europadomstolens resonemang i avgörandet anser tingsrätten att svaret är nej. Denna slutsats får stöd av att Finland har uppfattat domen som att det krävs att det finns en möjlighet till överprövning av beslut om tvångsmedicinering.
Det saknas därmed adekvata rättsmedel avseende beslut om tvångsmedicinering i Sverige, vilket är i strid med artikel 8 i Europakonventionen.
Får 8 000 kronor
Nästa fråga är om mannen har rätt till skadestånds på grund av kränkningen.
Tingsrätten hänvisar till 3 kap. 4 § andra stycket skadeståndslagen och NJA 2012 s. 211, där det framgår att skadestånd blir aktuellt först om andra effektiva rättsmedel saknas. Några sådan rättsmedel finns inte, varför skadestånd bedöms nödvändigt för att gottgöra överträdelsen.
Det yrkade beloppet anses rimligt och staten ska därför betala 8 000 kronor till mannen. (Blendow Lexnova)
