Den 20-årige mannen åtalades vid Borås tingsrätt för mord och rån medan två andra personer åtalades för medhjälp till samma brott.
Enligt åtalet hade 20-åringen tillsammans med de båda andra personerna gått från en lägenhet till en industritomt i Borås. Enligt åklagaren hade 20-åringen där rånat och dödat en 26-årig man genom upprepade knivhugg mot bålen och halsen. Offret hade totalt 22 knivhugg i kroppen.
20-åringen nekade helt till anklagelserna och hävdade att han inte ens hade befunnit sig på brottsplatsen.
”Diskussion om skuld”
En av de medtilltalade uppgav dock att våldet hade sin grund i en diskussion om en skuld mellan 20-åringen och 26-åringen.
Tingsrätten konstaterade att de båda medtilltalade i både förhör vid rättegången och i de filmade rekonstruktionerna samstämmigt hade pekat ut 20-åringen som gärningsman. Enligt tingsrätten krävdes det dock att uppgifterna fick tydligt stöd av annan bevisning.
Åklagaren hade åberopat utredning om telefonpositionering men enligt tingsrätten var denna alltför osäker. Någon teknisk bevisning från själva brottet fanns inte heller.
Tingsrätten skrev i sina domskäl:
”För att en fällande dom ska kunna grundas på medtilltalades uppgifter krävs allmänt att dessa uppgifter får tydligt stöd av annan bevisning. När det som i detta fall handlar om att fyra personer befunnit sig på platsen och en av dem dödas av någon eller några av de övriga och det endast är de överlevande som vet vad som hänt, finns det givetvis alla skäl för var och en av de överlevande att så långt det är möjligt förringa sin egen roll.”
”För att en av dem ska kunna fällas på grund av de andras uppgifter måste det i denna situation krävas att dessa uppgifter får synnerligen starkt stöd av annan bevisning. Sådant stöd finns inte i detta fall. Vid bedömningen av om det finns tänkbara alternativa händelseförlopp är de alternativ som ligger närmast till hands att rollfördelningen mellan de tilltalade var en annan än den som åklagaren och Y och Z (de medåtalade) beskrivit.”
Tingsrätten friade därför alla åtalade.
Åklagaren överklagade till Hovrätten för Västra Sverige där han justerade gärningsbeskrivning och begärde att 20-åringen skulle dömas för mord och de medåtalade för rån.
Hovrätten slår nu fast att det är bevisat att 20-åringen har befunnit sig på brottsplatsen. Det finns dock ingen teknisk bevisning eller några oberoende vittnesuppgifter om vad som verkligen hände där.
Stödbevisning räcker inte
Hovrätten konstaterar att uppgifter från medtilltalade normalt inte kan läggas till grund för en fällande dom om de inte ”i väsentlig omfattning” stöds av övrig utredning - i synnerhet inte när någon av dem skulle kunna vara mördaren.
De medåtalade har i och för sig, enligt hovrätten, framstått som trovärdiga och deras uppgifter får stöd av annan utredning. Detta gäller dock inte vad som verkligen har hänt på brottsplatsen och utredningen kan därför inte sägas ge tillräckligt stöd för deras uppgifter.
Det kan inte anses styrkt att det är 20-åringen som verkligen har begått mordet och han frias därför.
När det gäller rånet finns det besvärande omständigheter men inte heller här kan åtalet anses styrkt, anser hovrätten.
Tingsrättens friande domslut fastställs därför.
