En iransk kvinnan tvingades betala en avgift för en prövning hon inte bett om vid den svenska ambassaden i Teheran.
Nu slår JO fast att ambassaden uppvisat ett flertal allvarliga brister i sin handläggning och en avsaknad av genuin vilja att hjälpa kvinnan med sin ansökan.
Den iranska kvinnan ansökte om en så kallad Schengenvisering vid den svenska ambassaden i Teheran och gjorde gällande att hon omfattades av rörlighetsdirektivet.
Genom detta skulle hon, bland annat, inte behöva betala någon avgift när hon gjorde sin ansökan. Vid flera tillfällen sökte hon senare vägledning från ambassaden om vilka handlingar hon behövde ge in för att visa att hon omfattades av direktivet, men ambassaden krävde ändå att hon skulle betala en avgift och prövade hennes ansökan enligt både rörlighetsdirektivet och de allmänna bestämmelserna i den så kallade viseringskodexen och ansökan avslogs.
När hon på nytt försökte ansöka om en Schengenvisering nekades hon att lämna in ansökan om hon inte betalade ansökningsavgiften.
Förstärkt tillsyn över skönhetsbranschen
Efter att länge ha beskrivits som ett slags regulatoriskt ”vilda västern” står den snabbt växande skönhetsbranschen inför allt större myndighetsgranskning och ökade rättsliga krav. I takt med rapporter om brännskador och ökande skadeanmälningar har nu striktare krav införts för estetiska behandlingar med laser och annan icke-joniserande strålning. Leila Nedaei analyserar Strålsäkerhetsmyndighetens nya föreskrifter och vad de innebär för tillsyn, ansvar och regelefterlevnad inom estetikbranschen.
Borde inte påtvingat kvinnan en extra prövning
Nu slår JO fast att ambassaden inte borde ha ”påtvingat” kvinnan en prövning som hon varken begärt eller åberopat i sin ansökan, ”särskilt inte om den prövningen förutsätter att sökanden betalar en avgift”.
JO konstaterar vidare att ambassaden saknade rättsligt stöd för att ta ut en avgift av kvinnan eftersom hon gjort gällande att hon skulle omfattas av rörlighetsdirektivet. Enligt JO har ambassaden ingen möjlighet att ta ut en avgift utan rättslig stöd för detta för att hänvisa någon att ansöka om återbetalning om avgiften inte skulle behövts betalas.
Ambassaden borde inte heller ha nekat att ta emot en ny ansökan med hänvisning till att ansökningsavgiften inte hade betalats.
”Ingen genuin vilja att hjälpa kvinnan”
Ambassaden har, enligt JO, brustit i sin handläggning och inte uppfyllt den upplysningsskyldighet man har enligt rörelsedirektivet.
Vid en sammantagen bedömning konstateras att ambassadens handläggning präglats av ”ett flertal allvarliga brister som ger intrycke av att ambassaden varken haft tillräcklig kunskap om regelverket eller en genuin vilja att hjälpa” kvinnan.
Ambassaden kritiseras därför för sina brister i handläggningen av ärendet.
