DEBATT – av Olivia Björklund Dahlgren, ordförande Fatta och jurist, och Agnes Gustavsson, aktivist Fatta och juriststuderande.
Det är snart två år sedan den omdebatterade samtyckeslagen trädde i kraft. En lagändring som somliga ansåg både bristande och meningslös, men som många i Sverige såg som livsavgörande. Idag tycks den nya lagstiftningen vara en självklarhet för allt fler. Även internationellt växer intresset och nyligen har såväl Spanien som Danmark presenterat förslag till sexualbrottslagstifning med utgångspunkt i krav på samtycke. Det är nu viktigt att vi i Sverige inser att att vi inte är klara bara för att vi har en lag på plats.Det är av högsta prioritet att följa upp hur lagen tillämpas och implementeras, så att ändringen uppnår sitt syfte.
Syftet med samtyckeslagen var att säkerställa ett skydd för den sexuella självbestämmanderätten, allas ovillkorliga rätt till personlig och sexuell integritet. Det innebär att ingen ska kunna ta sig friheten att utsätta någon annan för samlag eller annan sexuell handling utan att denne vill. För att säkerställa detta skydd har den nya regleringen inneburit två större förändringar; en utvidgning av vilka handlingar som omfattas av våldtäkt respektive sexuella övergrepp, samt ett införandet av ett oaktsamhetsansvar.
För det första, ändrades lagtexten i 6 kap 1§ BrB. Tidigare ställdes krav på betvingande, det vill säga att handlandet skulle ske genom tvång eller utnyttjande på något sätt. Samtidigt har vi länge vetat att 70 % av de som utsätts för våldtäkt fryser till och är oförmögna till att göra motstånd, varför det i många fall inte krävs något betvingande för att utsätta annan för övergrepp. Genom att ändra lagen, till att istället säga att gränsen mellan sex och våldtäkt går vid samtycke, utvidgades det kriminaliserade området till att motsvara vad som i verkligheten utgör övergrepp.
Här tydliggörs en viktig del av införandet av samtyckeslagen, kanske det allra viktigaste, nämligen att lagen syftar till ett totalt skifte av fokus. Istället för att fråga hur någon uttryckt sin motvilja, bör vi fråga hur den andra läst av och försäkrat sig att någon vill. Med den nya lagen placeras fokus istället rätt: att det är vårt ansvar att säkerställa att den vi vill ha sex med också vill ha det med oss. Om någon inleder en sexuell handling eller samlag med någon som inte vill och inväntar ett nej, så har övergreppet redan påbörjats. I vilka andra brott förutsätts det att offret själv ska skydda sig mot ett övergrepp? I propositionen skrivs det tydligt att ”en person som mot sin vilja utsätts för en sexuell handling har inte något ansvar för att säga nej eller tydligt visa sin motvilja till en sexuell handling”. Istället skrivs att ”Om det uppstår osäkerhet får gärningsmannen förvissa sig om att deltagandet är frivilligt”.
Med detta skifte av ansvar kommer regleringens andra förändring in, nämligen införandet av ett oaktsamhetsansvar i 6 kap 1a§ BrB. Det går inte att frångå ansvar genom att bara säga att en inte fattat att den andra inte ville. Det är ens ansvar att säkerställa så en vet att den andra vill. Det är ens ansvar att fatta.
Frågan som nu uppstår är om dessa syften med lagen fått genomslag. Utifrån de domar som hittills kommit kan två slusatser dras, nämligen att vi ser att lagen inneburit att fler handlingar idag räknas som våldtäkt, men att det är otydligt i hur bedömningar görs för om det är en uppsåtlig eller oaktsam våldtäkt.
Många var oroliga för hur rekvisitet frivillighet skulle tolkas. Bland annat såg lagrådet en risk med att det var alldeles för oförutsebart när någon ansetts deltagit frivilligt. Detta är förståeligt, då det nästan är omöjligt att på förhand exakt säga hur en viss individ uttrycker sin frivillighet. Alla människor har olika uttryck för hur vi visar att vi vill något. Istället bör fokus ligga på hur vi ska öva oss på att läsa av varandra, hur vi blir bättre på att förstå andras signaler och själva uttrycka vårt samtycke och hur vi, vid osäkerhet, tar ansvar och frågar. Men att individer har olika uttryckssätt för frivillighet är inte detsamma som att rekvisitet frivilligt skulle anses otydligt. Tvärtom framgår det tydligt i både förarbeten och praxis hur det bör tolkas. Hittills har ett flertal rättsfall kommit vari domstolen gjort grundliga frivillighetsbedömningar och bekräftat att fokus numera ligger på huruvida det funnits samtycke eller inte. Oron över tolkningen av frivillighet tycks alltså vara obefogad. I juli 2019 kom första domen från HD, det s.k. övernattningsfallet. Där tydliggörs ytterligare det ovan sagda och att frivillighetsbedömningen ska grundas på situationen i dess helhet.5 Självklart bör fortsatt utredning ske när det gäller domstolars tolkning av var gränsen går för frivillighet, men hur själva bedömningen görs är ändå tydligt.
Vad som däremot har framstått som mer oklart är var gränsen går mellan uppsåts- respektive oaktsamhetsbrottet och hur den bedömningen ska göras. Att gränsen går vid likgiltighet är självklart, men vad som gör någon likgiltig är fortfarande oerhört otydligt. I Övernattningsfallet kom HD fram till att den tilltalade insett risken att målsägande inte deltog frivilligt, men avbröt samlaget när han märkte att det inte kändes bra. Om någon inser att den andra inte vill, men först efter ett tag avbryter samlaget, är denna inte likgiltig tiden där emellan? I ett fall från Stockholms tingsrätt dömdes den tilltalade till oaktsam våldtäkt efter att ha avbrutit samlaget först när målsäganden slutat göra motstånd, då den tilltalade trodde att motståndet var en del av akten. Där ansåg domstolen att det inte fanns tillräckligt mycket som talade för likgiltighet.6 I ett fall från Svea hovrätt gjorde domstolen tvärtom i sin bedömning och dömde tilltalad till uppsåtlig våldtäkt då det inte fanns något som talade emot att han var likgiltig.7 Det är således oklart hur bedömningen ska göras och var gränsen faktiskt går. Syftet med införandet av oaktsamhet var att utvidga området, inte att handlingar som bör falla inom uppsåtsbrottet istället slentrianmässigt hamnar i oaktsamhetsbrottet. Kanske beror detta på att det var medveten oaktsamhet som tillsist infördes och inte ansvar även vid omedveten, men det är av allmänhetens intresse att säkerställa att dessa bedömningar inte görs godtyckligt. Något annat är både rättsosäkert och rättsotryggt.
I december fick Brottsförebyggande rådet i uppdrag från regeringen att följa upp samtyckeslagen, något som Fatta välkomnar starkt. Det är viktigt att vi får kännedom om hur domstolar tillämpar lagen och hur bedömningar görs i enskilda fall. På samma sätt är det även viktigt att hela rättsväsendet får kännedom om samtycke och om vad som krävs för att utredningar ska bedrivas på bästa sätt. Bevissvårigheter vid sexualbrott är ett ständigt återkommande problem, men just därför behöver vi se till så att våldtäktsärenden börjar högprioriteras. Vi behöver se till så att alla aktörer delaktiga i processen, advokater, åklagare och poliser, utbildas i både samtyckeslagens innebörd och vad som menas med samtycke. Samtycke handlar om att skapa utrymme för någon att uttrycka sin vilja. Att det är vårt ansvar att säkerställa så att den andra också vill. Det handlar om samspel, respekt och lyhördhet eftersom samtycke är en färskvara – någon kan ändra sig från en stund till en annan.
Syftet med lagen var att införa ett skydd för allas sexuella självbestämmanderätt och integritet, ett syfte vi nu måste säkerställa och se ifall det uppnåtts Fatta var den organisation som tillsammans med professor emerita Madeleine Leijonhufvud till slut lyckades driva igenom samtyckeslagen, vars huvudsakliga och långsiktiga syfte är att få slut på det sexuella våldet. Vi är därför mer än villiga att bidra till fortsatt samhällsutveckling med vår hjälp och kunskap. För att tillsammans kunna skapa en norm av samtycke, både i rättssalen och utanför, så att vi tillslut kan skapa en samtyckeskultur och ett samhälle fritt från sexuellt våld.
Om Fatta:
Fatta är den organisation som tillsammans med professor emerita i straffrätt Madeleine Leijonhufvud lobbat för samtyckeslagen och som gjorde att vi sedan de 1 juli 2018 nu har en sexualbrottslagstiftning byggd på samtycke
