Arbetsdomstolens dom var inte grundad på uppenbart lagstridig rättstillämpning – trots att den gick i ”rakt motsatt riktning mot EU-domstolens förhandsavgörande.
Det slår Högsta domstolen fast och konstaterar att den avvikande bedömningen enbart rörde frågor som ligger inom nationell domstols exklusiva behörighet.
Det var under våren 2018 som Arbetsdomstolen avgjorde ett mål rörande tolkningen av EU:s överlåtelsedirektiv mellan fackförbundet Unionen och Almega Tjänsteförbunden och ISS Facility Services.
Domstolen hämtade under målet in ett förhandsavgörande från EU-domstolen i vilket man kom fram till att fyra arbetstagare som hade sagts upp, vid beräkning av uppsägningstiden hade rätt att tillgodoräkna sig anställningstid även hos en tidigare arbetsgivare.
Arbetsdomstolen gick rakt emot EU-domstolen
EU-domstolen påpekade dock att Arbetsdomstolen hade att kontrollera vissa sakförhållanden i samband med att målet avgjordes och kom senare fram till att arbetstagarna inte hade rätt att tillgodoräkna sig den tidigare anställningstiden – tvärt emot vad EU-domstolen kommit fram till.
Unionen ansökte därför senare om resning hos Högsta domstolen och yrkade, bland annat, att Arbetsdomstolens rättstillämpning ”uppenbart stred mot förhandsavgörandet” vilket innebar att den var uppenbart lagstridig och därmed resningsgrundande.
Inom domstolens exklusiva behörighet
Högsta domstolen slår nu fast att förhandsavgöranden från EU-domstolen visserligen är bindande för den nationella domstol i vars mål det inhämtats såvitt gäller den unionsrättsliga rättsfråga som EU-domstolen avgjort.
Däremot, konstaterar HD, ligger det inom den nationella domstolens exklusiva behörighet att bedöma de faktiska omständigheterna i målet och att tillämpa de gemenskapsrättsliga bestämmelserna på nationella åtgärder eller situationer. Den nationella domstolen är dessutom ensam behörig att tillämpa rent nationell rätt.
Avslår Unionens resningsansökan
I likhet med detta gäller, enligt HD, att om det det är ”klart och oemotsägligt” att den nationella domstolen vid tillämpningen av unionsrätten i det aktuella målet har bedömt den unionsrättsliga rättsfrågan i strid mot hur den avgjorts av EU-domstolen så är domstolens agerande att bedöma som uppenbart lagstridig rättstillämpning som kan leda till resning. Det är däremot inte resningsgrundande om den nationella domstolen kommit till en annan slutsats än EU-domstolen vad gäller de faktiska omständigheterna eller rörande rent nationell rätt.
Eftersom Arbetsdomstolens bedömning avsåg de faktiska förhållandena och uttolkningen av innebörden av dessa enligt nationell rätt var det inte fråga om en bedömning som stred mot förhandsavgörandet på ett sätt som kunde vara resningsgrundande. Inte heller i övrigt förelåg skäl för resning.
Högsta domstolen avslår därför resningsansökan.
