Skip to content

"Flera fel med förödande konsekvenser - att stämma staten är en utmaning men ingen omöjlighet"

DEBATT - av Anna Rogalska Hedlund, jurist specialiserad på fri- och rättighetsjuridik 

Genom en dom från år 2013 ändrade Högsta domstolen väsentligen förutsättningarna för att stämma det allmänna. Då gällde det ett felaktigt straff för 177 burkar fruktjuice utan pant. Nu gäller det Migrationsverkets fel som ledde till att en ung man tog sitt liv. Och nu begär hans lillebror Esmat skadestånd av staten.

Det mest slående felet från Migrationsverkets sida är att man inte tog hänsyn till storebroderns grava synnedsättning och självskadebeteende. Redan grundat på det hade han skyddsbehov i Sverige och följaktligen var det fel att utvisa storebrodern.

Dessutom kom Migrationsverket till den bisarra slutsatsen att lillebrodern, som var ett barn, i och för sig hade skyddsbehov i Sverige, men eftersom hans nästan blinda och psykiskt instabila storebror också skulle utvisas, hade han därmed ett ordnat omhändertagande i Afghanistan och kunde utvisas. Det hela blev för mycket för storebrodern.

Några dagar efter att storebrodern tog del av besluten, tog han sitt liv. Kort därefter konstaterade Migrationsverket att lillebrodern inte längre hade något "ordnat omhändertagande" och han beviljades därför permanent uppehållstillstånd.

Länge var den rådande uppfattningen bland jurister att tröskeln för att stämma staten låg väldig högt - man talade om att det allmännas skadeståndsansvar för felaktiga beslut enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen förutsatte en uppenbart oriktig rättstillämpning. Och "uppenbart" i juridikens värld betyder i praktiken att det är utsiktslöst att försöka utkräva statens ansvar för felaktig rättstillämpning och de flesta jurister skulle avråda från att inleda en sådan process.

Genom den praxis som utvecklats med avstamp i Lundgrendomen (NJA 2005 s. 462) och som år 2018 resulterade i en ny reglering i 3 kap. 4 § skadeståndslagen är det i och för sig inte lika hopplöst att stämma staten om man kan visa en överträdelse av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (1994:1219). Det är inte en enkel uppgift att visa att något innebär en överträdelse av Europakonventionen men om man lyckas med det är normalfallet att den som drabbats av överträdelsen har rätt till ersättning för både ekonomisk och ideell skada. 

Men genom NJA 2013 s. 842 spred Högsta domstolen nytt ljus i frågan. Högsta domstolen förklarade att det inte finns något generellt uppenbarhetsrekvisit i skadeståndslagen vid oriktig rättstillämpning utan samma aktsamhetskrav gäller för det allmänna som för enskilda. 

Vidare slår Högsta domstolen fast att en skadeståndstalan i första hand ska grunda sig på svenska skadeståndsregler. Så långt som möjligt ska regelverket tolkas på ett sätt som överensstämmer med Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen vilket kan medföra att redan etablerad rätt stramas upp eller modifieras. 

Det hela är egentligen inte så komplicerat. Högsta domstolen slår fast att man ska pröva:

  1. om det allmänna agerat felaktigt,
  2. om myndigheten i fråga hade kommit till ett annat beslut vid ett riktigt agerande och
  3. om det varit oaktsamt av myndigheten att begå felet eller felen.

Det är med utgångspunkt i detta som Esmat nu tar upp kampen för sin storebrors självmord. 

Att Migrationsverket agerat felaktig och fattade felaktiga beslut torde inte vara särskild laddade frågor. Migrationsverket har själva i en internrapport listat omkring tjugo felaktigheter vid handläggningen och beslutsfattandet i brödernas ärenden.

Bland annat har verket missat att utreda och beakta flera omständigheter såsom storebroderns synnedsättning och psykiska hälsa, verkets bedömning av hotet från talibaner är oklar, brödernas etniska tillhörighet missförstods, i ett avseende har fel lagrekvisit tillämpats och verket har inte hänvisat till relevant landinformation - för att nu nämna några av felen.

Därtill kan tilläggas att Migrationsverkets handläggning och beslut inte heller lever upp till de processuella krav som ställs enligt Europakonventionen. Handläggningen tog dessutom på tok för lång tid i strid med EU-direktiv på området.   

Verkets egen slutsats är att utredningen har sådana brister att det på tillgängligt material inte fanns tillräcklig grund för avslagslagsbeslut. Det föreligger dessutom enligt Högsta domstolen en presumtion att myndighetens begågna fel påverkat utgången.

Båda bröderna hade med andra ord fått uppehållstillstånd om felen inte begåtts.

Steget att konstatera att det var oaktsamt av Migrationsverket att begå dessa flertaliga fel med förödande konsekvenser är inte stort, särskilt som det ska göras en sammanvägd bedömning och det inte finns något krav på att felen ska vara uppenbara.

För att lillebrodern ska få ersättning för den ideella skadan, det vill säga det lidande som Migrationsverkets fel orsakat, förutsätter dock skadeståndslagen dessutom att agerande var brottsligt på ett sätt som allvarligt kränkt hans person, frihet eller ära enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen.  Vid den prövningen är det på sin plats att beakta Europadomstolens praxis kring positiva förpliktelser att skydda liv enligt artikel 2 och förbudet mot omänsklig och förnedrande behandling och bestraffning enligt artikel 3.

Europadomstolen har i flera mål slagit fast att om en myndighet visste eller borde vetat att det fanns en verklig och omedelbar risk att personen i fråga skulle försöka skada sig själv och myndigheten trots det inte har vidtagit de åtgärder som rimligen kunde förväntas av den för att förhindra förverkligandet av denna risk ska staten hållas ansvarig för att inte ha respekterat artikel 2 – rätten till liv.

Avsaknaden att agera kan också utgöra omänsklig och förnedrande behandling och bestraffning enligt artikel 3.

Europadomstolen har också slagit fast att statens skyldighet ska kopplas till en möjlighet för de anhöriga att begära skadestånd.

Av akten framgår tydligt att det förelåg en överhängande risk att storebrodern skulle skada sig själv och man kan på goda grunder argumentera för att Migrationsverkets agerande innebär överträdelser av artiklarna 2 och 3 i Europakonventionen. Med detta i bakhuvudet måste därför Migrationsverkets sammantagna agerande anses utgöra tjänstefel som allvarligt kränkt hans person, frihet eller ära även i skadeståndslagens mening.

Nu återstår att se om Justitiekanslern kommer att ge Esmat skadestånd som är den form av upprättelse som står till buds inom ramen för vårt rättssystem eller om tröskeln fortfarande ligger för högt. 

 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt