Skip to content

"Svenska forskares oberoende hotat - politiker vill driva igenom ideologiska agendor på högskolan"

DEBATT - Erik J Olsson, professor i teoretisk filosofi, Jens Stilhoff Sörensen, docent i globala studier och Magnus Zetterholm, docent och lektor i Nya testamentets exegetik. Styrelseledamöter i Academic Rights Watch

 

Den akademiska friheten är central för att vi som är lärare och forskare vid svenska högskolor ska kunna göra vårt jobb. Det betyder förenklat att forskare får forska om det som de anser är mest intressant och viktigt, även om det är kontroversiellt och politiskt inkorrekt, och att lärare får undervisa om det vi anser är viktigast för studenterna att kunna.

Om forskningen och undervisningen istället styrs på olika sätt av andra än de som kan forskning och undervisning bäst, till exempel av regeringen eller näringslivet, försämras förtroendet för vetenskapen. Samma sak om de forskare som får anställning på högskolan inte är de bästa och mest meriterade utan de som är trevligast, har de rätta kontakterna eller de rätta politiska åsikterna.

Risken är att folk börjar tro att vi inte söker sanningen utan har olika politiska agendor och andra lojaliteter än till vetenskapen själv.

I förlängningen finns faran att beslutsfattare och folk i allmänhet slutar tro på vetenskapliga resultat även om de är sanna och viktiga för samhället. ”Fake news” och ogrundade konspirationsteorier blir i så fall lika mycket värda som solida vetenskapliga studier.

Samtidigt är det tyvärr så att den akademiska friheten är utsatt och ifrågasatt i Sverige idag. Sverige är inte ensamt om detta men det finns vetenskapliga studier som indikerar att läget i Sverige är särskilt akut i ett europeiskt perspektiv.

En aktuell studie gjord av den brittiske utbildningsforskaren och professorn Terence Karran placerar Sverige i det europeiska bottenskiktet vad gäller skyddet för akademisk frihet. En annan studie gjord av European University Association rankar Sverige långt ner angående högskolans oberoende från olika påverkansfaktorer, främst staten.

I linje med dessa rön har vår organisation, stiftelsen Academic Rights Watch, på vår webbplats dokumenterat flera hundra överträdelser vid svenska lärosäten sedan starten år 2012. I stort sett alla akademiska rättigheter är i farozonen.

Många fall visar att det är viktigt att inte säga fel saker på högskolan idag, utan det gäller att ligga lågt och inte kritisera verksamheten eller cheferna. Rätt politisk uppfattning kan också avgöra om det blir en tjänst eller befordran.

Om forskare och lärare ska kunna försvara sin akademiska frihet måste de givetvis veta vad denna frihet innebär. En felaktig uppfattning som man ibland träffar på är att den akademiska friheten bara utgörs av det som står i svensk lag. Men man måste skilja mellan akademisk frihet som normativt begrepp eller ”värdegrund” och det rättsliga begreppet.

Det normativa begreppet, som är mycket mer långtgående än vad svensk rätt föreskriver, går tillbaka på det så kallade Humboldt-universitetet och skyddas i Unescos rekommendationer för personal inom den högre utbildningen (1997). Unescos rekommendationer är bindande i den meningen att Sverige och statliga svenska högskolor är förpliktigade att göra allt de kan för att principerna ska respekteras.

Det är dock fråga om en så kallade ”soft law” och inga sanktioner utdelas om överenskommelsen inte följs.

Internationella bedömare har konstaterat att Sverige och svenska högskolor bryter mot Unescos rekommendationer på en rad punkter, inte minst vad gäller kraven på akademisk majoritet i högskolestyrelserna och en verksamhet baserad på kollegialt självstyre. Men detta är det väldigt tyst om från våra politiker, som normalt inte ens vill kännas vid att dokumentet existerar. I bakgrunden finns givetvis ett intresse av att även i fortsättningen kunna genomdriva olika ideologiska agendor på högskolorna, där de senaste i raden är identitetspolitik och olika former av kvotering.

En allvarlig missuppfattning är att den akademiska friheten är begränsad till enbart det som anges i § 6 i högskolelagen: ”För forskningen skall som allmänna principer gälla att 1. forskningsproblem får fritt väljas, 2. forskningsmetoder får fritt utvecklas och 3. forskningsresultat får fritt publiceras.”

Slutsatsen blir i så fall att till exempel yttrandefrihet inte ingår. I själva verket framhåller experter ofta yttrandefriheten som den mest centrala delen av akademisk frihet. Missuppfattningen är ibland genuin men sprids också av högskoleledningar och politiker som kan ha ett strategiskt intresse i saken, därför att man vill tona ner yttrandefriheten och inte minst möjligheten att kritisera chefsbeslut.

Ytterligare ett missförstånd, även bland akademiker som denna gång själva har ett inte obetydligt egenintresse, är att akademisk frihet betyder att man är helt fri att göra som man vill utan några som helst förpliktelser, inklusive att inte forska alls på betald arbetstid. Så är inte fallet. Akademisk frihet är i själva verket en frihet under ansvar. Till exempel måste man som forskare och lärare hålla sig informerad om utvecklingen inom sitt eget ämne.

Den som systematiskt fuskar i sin forskning har också i grunden förverkat sin rätt till akademisk frihet.

Vi forskare och lärare är alltså troligen inte helt oskyldiga till det olyckliga läge som den svenska högskolan nu befinner sig i, utan vi måste i högre grad vinnlägga oss om att förtjäna våra rättigheter i allmänhetens och skattebetalarnas ögon. Annars har vi svårt att förklara för politiker och allmänhet varför vi behöver och är värda akademisk frihet och, framför allt, varför akademisk frihet inte är ett särintresse utan ett allmänintresse.

 

Erik J Olsson, professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet

Jens Stilhoff Sörensen, docent och lektor i globala studier vid Göteborgs universitet och forskare vid Institutet för Säkerhet och Utvecklingspolitik (ISDP)

Magnus Zetterholm, docent och lektor i Nya testamentets exegetik vid Lunds universitet

 

Författarna är styrelseledamöter i Academic Rights Watch, som bevakar den akademiska friheten i Sverige.

 

 


Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

11 comments

Kudos!

Jag håller helt med!

Det är av vikt att vi i dessa svåra tider håller det västerländska bildningsidealets låga flammande mot mörksens makter, som gnager på akademiska frihetens pelare.

Det är på tiden att denna fråga riktas upp ordentligt då det redan är på gräsen att man är tveksam till diverse forskare och akademiker då de tar fram material där man stödjer en politisk idé eller ett lagförslag! Det är måmnga som tror att många forskare och akademiker är köpta och anpassar sina resultat till en agenda! Dessvärre är vådan av massmigration ett sådant område!

Genustramset har fått för stort genomslag på bekostnad av den akademiska friheten.

Idén om den akademiska friheten har många goda skäl för sig, men är inte helt oproblematisk. Varför ska en statsanställd forskare, som ju avlönas av skattebetalarna, få välja forskningsinriktning helt fritt? Är det inte rimligt att finansiärerna ska ha något inflytande över vad det ska forskas om? Varje gång en ny professur ska inrättas, kan man väl tänka sig att ämnesinriktningen bestäms i förhandlingar mellan universiteten och skattebetalarna.

Jag kan känna sympati för en skattebetalare som frågar sig vilken valuta hen får för sina pengar genom att finansiera forskning i t.ex. Nya testamentets exegetik. Det är ett ämne som länge funnits vid de teologiska fakulteterna. Men vad finns det kvar att forska om i det ämnet, som kan tänkas ha hög prioritet för vanliga skattebetalare?

Det finns nog en hel del som är relevant inom NT-exegetik. Sant är att ämnet traditionellt varit i händerna på rent normativa teologiska intressen och är det till en viss del fortfarande. Vid de statliga universiteten bedrivs emellertid forskning från rent sekulära utgångspunkter för att t.ex. bidra till vår förståelse av hur västerlandet blivit som det blivit, hur kristendomen uppstod som en icke- och anti-judisk religion, hur den teologiska reflektionen bidragit till uppkomsten av det idéhistoriska klimat som möjliggjorde Förintelsen, hur man kan skilja mellan texternas ideologiska budskap och vad om verkligen hände. Bristande kunskap om de bibliska berättelserna gör också att man blir alienerad från stora delar av västerlandets kulturskatt, konst och litteratur. Per Lagerqvist blir liksom en smula svårgenomtränglig. Så ja, jag skulle nog hävda att ämnet har relevans, liksom historia och andra humanistiska ämnen.

De frågor du nämner kan givetvis ha stort intresse även för en sekulär skattebetalare. Men de går långt utöver exegetiken och kan mycket väl behandlas inom rent humanistiska ämnen. Hedenius förslag om att avskaffa de teologiska fakulteterna har ännu större tyngd nu sedan kyrkan skilts från staten. Ren exegetik, om sådan verkligen behövs för de troende, kan kristenheten själv ta hand om.

För egen skulle jag välkomna en debatt där idén om den akademiska friheten nagelfars. Redan under min ungdom som forskande matematiker såg jag det behovet.

Humboldt levde på en tid då demokratin nätt och jämnt var påtänkt. Då gällde det för universiteten att hävda sin självständighet mot furstar och kejsare. I vår tid, då demokratin har slagit igenom, är det hög tid att utreda hur universiteten ska interagera med demokratins institutioner.

Många av de organisatoriska strukturer som finns inom universiteten är ju resultat av historiska omständigheter och det gäller inte minst de teologiska fakulteterna av vilka det bara finns två kvar Sverige. Jag betraktar dem som historiska reliker med visst kulturhistoriskt värde, ungefär som kungahuset, som också kunde avskaffas. I Sverige definieras mitt ämne rätt snävt, med tonvikt på texttolkning. Internationellt är definitionen ofta bredare - New Testament Studies eller liknande. Jag är inte så nöjd med någon av dessa definitioner utan skulle gärna se andra ämneskombinationer - men åter här är det historiska omständigheter som styrt. Studiet av de i Nya testamentet ingående skrifterna skulle lämpligen studeras inom judaistik, medan Nya testamentet som textsamling borde föras till kyrkohistoria. Dock, jag håller inte med om att t.o.m. den rena exegetiken borde lämnas åt kyrkan. Det är lika intressant att veta vad Paulus menade i Romarbrevet som vad Homeros ville förmedla i Illiaden. Skillnaden ligger i att när det gäller Romarbrevet så finns en 2000-årig tradition som menar sig ha tolkningsföreträde. I en tid när olika religiösa aktörer vill göra gällande att de besitter den sanna tolkningen av dessa antika texter, så finns ett visst behov av forskare som kan ge en vetenskapligt trovärdig bild av vad dessa texter förmedlade i sin ursprunskontext. Själv försvarar jag alltså studiet av dessa texter som en subdisciplin av historia och idéhistoria väl medveten om att det finns aspekter av ämnet som liksom vissa former av litteraturvetenskap, vätter mot rent normativ eller konstnärlig verksamhet. Men också i det sammanhanget har ämnet relevans, nämligen som studiet av hur dessa texter har recipierats under historien och hur de på så sätt påverkar hur samhället förändrats. Varför tar Napoleon kronan från påven vid sin kröning? Det är i grunden en exegetisk fråga.

Jag tar tillfället i akt att gå in på frågor som väcks av din mening: "Dock, jag håller inte med om att t.o.m. den rena exegetiken borde lämnas åt kyrkan", och det du skriver därefter. Det ligger mig varmt om hjärtat, men har inte mycket med juridik att göra, varför jag ber dig att föreslå något forum som är mer lämpat för den diskussionen än DJ. Ett tänkbart forum vore Cogniter.se där jag skriver under signaturen Anders F. Men den som vill skriva där måste gå med som användare. (Det är som att göra en reCaptcha-verifiering en gång för alla.)

Du påvisar att det finns exegetiska frågor av vikt även i sekulärt perspektiv. Men det finns också exegetiska frågor som kyrkorna själva har anledning att ägna uppmärksamhet åt. Jag var kristen i min ungdom och ansåg då att ekumenik var en viktig angelägenhet. Kristenhetens splittring i tusentals riktningar och sekter, som bekämpar varandra, såg jag som ett ont, som det var alla kristnas ansvar att åtgärda. Det handlar just om att enas i viktiga exegetiska frågor.

Splittringen är i själva verket ett indicium på att det är något fundamentalt fel med den kristna tron. Om det kristna budskapet verkligen härrörde från Gud, så skulle han ha kunnat se till så att alla människor uppfattade budskapet på samma sätt. (När jag sedan lämnade kristendomen var det inte bara på grund av denna splittring.)

Ur din replik saxar jag: "... åter här är det historiska omständigheter som styrt." Frågan är om inte utvecklingen inom universitetsväsendet är för konservativt styrd. Vad jag minns från högskolelagen ska det beslutas om ämnesinnehållet på nytt varje gång en professor avgått. Det ger ju rika möjligheter att anpassa innehållet efter tidens krav, om beslutsfattarna inte är alltför traditionsbundna.

Märkligt! Min kommentar om att jag läst att det fanns 68000 forskare i landet försvann. Var det för att jag undrade över antalet och hur dessa finansierades eller stred det på annat sätt mot regel på DJ? Anser fortfarande att det verkar vara lite väl många...:)
PS Man kan ju jämföra med antalet poliser t ex. de är ju nästan alltid på tapeten. De är väl bara en tredjedel eller liknande. Sverige är ett märkligt land DS

Jag undrar också varför några inlägg försvann.
Är det buggar i systemet, eller har nya former av censur tillkommit?
Redaktören borde ge en förklaring.

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.