Skip to content

"Ingen konspiration, ingen yrkesmördare - det är dags för ett avslut när det gäller Palmemordet"

KRÖNIKA - av Thomas Ahlstrand, vice chefsåklagare, Internationella åklagarkammaren i Göteborg

 

Trettioårsminnet av Olof Palmes död kom, och gick, och avsatte ännu en rad artiklar och radio-och TV-program med nya tankar och spekulationer om vem som begick mordet och kommer det någonsin att lösas, och var det poliserna i alla fall, eller irakierna, eller sydafrikaner, eller kurder - etc.

Yngre generationer måste tycka vi är knäppa; varför kan vi inte bara släppa det där, och konstatera att mordet är praktiskt taget uppklarat, men ingen gärningsmän är eller kommer att bli dömd för det.

För det är ju så det är. Ingen teori om mordet är värt någonting som inte beaktar vad som egentligen hände, vad de som var på platsen berättat, och hur deras utsagor ska värderas och sammanfogas.

Analyserar man det, förstår man ganska snart att alla yrkesmördare, alla hemliga agenter, alla konspirationer över huvud taget kan uteslutas som orimliga; inte för att det inte skulle kunna förekomma politiskt grundade och i förväg planerade attentat, men för att det är inte så de går till. Mordet kan helt enkelt inte varit planerat i mer än två timmar i förväg.

Makarna Palme hade alls inte tänkt gå ut den där fredagskvällen, utan det var ett förslag som kom samma kväll från en son att föräldrarna skulle följa med på bio. En professionell attentatsman står inte och vaktar utanför statsministerns port en råkall fredagskväll i februari i förhoppningen att ett par i övre medelåldern (som inte har hund) kanske ska gå ut i alla fall. Förutom att det är dålig ekonomi är det för farligt, man kan bli upptäckt.

Dessutom var det en tillfällighet att markarna Palme gav sig av utan livvakt.  De hade inte heller bestämt hur de skulle ta sig hem efter bion.

En professionell attentatsman hänger inte utanför en bio i centrala staden i någon timme i hopp om att hans offer inte ska ta en taxi eller slå följe med en större skara. Han följer inte heller efter sitt offer på en promenad genom staden i hopp om ett tillfälle att skjuta ska uppenbara sig. Istället lägger han sig i försåt, till exempel på morgonen när man vet att offret går till jobbet, eller på en plats där man vet att offret ska passera, och på en plats där man har goda chanser att lyckas.  

En professionell attentatsman skjuter inte sitt offer helt öppet med risken att bli nedslagen och gripen av vilken rådig person som helst som råkar passera, för att inte tala om en livvakt eller tillfällig polisman; inte heller låter man dådet, och sig själv, bevittnas av flera personer som senare kan ge ett signalement; dessutom är man klädd för uppgiften, och helst maskerad, och lufsar inte runt i lågskor en snötäckt februarinatt.

Slutligen har man en flyktväg klar som inte innefattar en språngmarsch uppför en brant och hal trappa. Tänk om mördaren hade halkat.

Allt det här vet, och har alltid vetat, kloka och professionella polismän och andra seriösa bedömare. Men istället kom utredningen av och diskussionen om mordet på Olof Palme att bli amatörerdetektivernas julafton; och främst bland dessa var naturligtvis länspolismästaren i Stockholm som satt i TV och visade upp revolvrar och fantombilder och kom med uttalanden om mordet som professionellt och iskallt, en bedömning som, om man värderar den försiktigt, var helt felaktig och gravt missvisande.

I hans värld var det kurder som var skyldiga, trots att inga vittnesmål från händelsen pekade på någonting i den riktningen. Det var kanske därför han till och med under en period aktivt förbjöd utredarna att arbeta vidare med själva händelsen. 

Efter länspolismästarens fall kunde Christer Pettersson snabbt identifieras och gripas. Att han kom att frias har flera orsaker; det är inte bara identifieringsparaden som kunde gjorts bättre, det handlar också om att andra vittnen från händelsen visade större tveksamhet i domstolen än de egentligen kände, och om en vittnesmålsexpert som ville göra karriär, och om en feltolkad engelsk rapport om vittnesidentifiering, och om en vittnes-eller minnespsykolog som uttalade sig försiktigare än han var.

På den tiden fanns det inte heller någon utredning om motivet till brottet. Det var först flera år senare som uppgifterna om Christer Petterssons bekantskap med personer som hatade Olof Palme blev kända. Ändå uttalade en finsk juridikprofessor ganska snart efter rättegångarna att en ”finsk domstol sannolikt dömt Christer Pettersson utan att darra på manschetterna”.

Det hade nog en svensk domstol också gjort några år tidigare, och kanske framförallt, om ingripandet mot Christer Pettersson skett så snart det var möjligt, alltså en eller ett par månader efter mordet, och inte, som det blev på grund av länspolismästarens idiosynkrasier, flera år senare.

Under tiden och därefter har amatörerna fortsatt. Informationssvindlare har uppträtt och, med eller utan betalning, och berättat för journalister och andra precis vad mottagarna velat höra.

Romaner, den ena mer orimlig än den andra, har skrivits. Bland de senare tyckarna återfinner vi en högt uppsatt jurist som tillsammans med en annars klok författare lite yrvaket uppmärksammat ett vittnesmål att makarna Palme skulle stått och diskuterat med mördaren några minuter före mordet; däremot bortsåg de båda från att ingen annan av dem som varit på platsen hade sett något sådant; och de visste väl inte, att det är en vanlig feltolkning, att en iakttagare uppfattar att företeelser som befinner sig nära varandra också hör ihop och har hört ihop. ”Tron på ett gemensamt öde”, kallas just det felet lite dramatiskt inom perceptionspsykologin.

Så, vad vet vi om mordet? Vi vet ganska mycket. Vi vet att det måste ha varit en stundens, eller kanske man ska säga en kvällens, ingivelse. Mördaren såg makarna Palme gå in på bio och väntade på dem utanför, efter filmens slut, och följde efter dem. Han fick ett tillfälle och sköt. Han hade enorm tur som kom undan.

Mordet kan beskrivas som desorganiserat, och mördaren var tillfällig, och ensam.  Han var en man som var impulsstyrd och oplanerad, som såg ut som en alkoholist, och som hade tillgång till vapen. Han var intill förväxling lik Christer Pettersson.

Det är dags för ett avslut. Visserligen kan ett mord inte preskriberas, men det betyder inte att det finns anledning att arbeta med saken mera. Kanske bör saken utredas igen, eller snarare bör den polisutredning som finns sammanfattas och offentliggöras av en kommission eller grupp av specialister; då kommer det att stå klart för de flesta, att vi faktiskt praktiskt taget vet, vem det var, som sköt Olof Palme.

 

 

Thomas Ahlstrand är åklagare på Internationella åklagarkammaren i Göteborg. Han har ingen egen insyn i utredningen om mordet på Olof Palme, utan allt han vet om det bygger på öppna källor och offentliga dokument.

Christer Pettersson åtalades och fälldes för mordet på Olof Palme av Stockholms tingsrätt 1989. Han friades senare av Svea hovrätt. År 1997 ansökte riksåklagaren om resning hos Högsta domstolen men fick avslag. Christer Pettersson dog år 2004.

 

 

 


Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt