I ett anonymt kommentarsfält kan misshandlade kvinnor lätta sitt hjärta, anställda som har synpunkter på sin arbetsplats dela med sig av sina erfarenheter och diskutera med andra i samma situation. Människor som blivit kränkta i mötet med Försäkringskassan, skolan, polisen och fastighetsägaren kan få berätta sin version ... att vara anonym är ett skydd." Så försvarar Aftonbladets Martin Aagård (Aftonbladet 29/8) tanken att alla ska ha fritt att anonymt få skriva kommentarer i tidningarnas kommentarsfält.

Nu ser jag framför mig att du som läser det här skakar klentroget på huvudet. Har du någon gång öppnat ett kommentarsfält i Aagårds tidning så har du förmodligen läst spaltmeter med inlägg om mångkulturalismen, massinvandringen och hotet från islam (det som numer benämns en "islamkritisk inställning".) Däremot tror jag få av oss har hittat whistleblowers från Landstinget eller ett cri de coeur från Försäkringskassan. Sådant kan man hitta på andra ställen, kanske framför allt i bloggosfären, men om det över huvud taget förekommer i tidningskommentarerna så tenderar det att försvinna bland inlägg med ett annat tonfall.

Kommentarsfältsfriheten behövs, menar Aagård, för de som "inte har tips som är intressanta för massmedier, men som får en möjlighet att diskutera med en annan anonym människa som har samma sjukdom, samma idé eller älskar samma tv-program." Andemeningen är tydlig. Vi journalister tänker inte lyssna på dina historier - trots att de förtjänar att höras. Vi kommer inte låta dig komma till tals i vårt hus. Däremot låter vi dig klottra dina anteckningar på tidningens toalettvägg, bredvid hatet och smutsen.

Pekoral om hur den misshandlade kvinnan finner tröst i kvällstidningarnas kommentarsfält och liknande berättelser hittar man symptomatiskt nog hos de som inte behöver ta något ansvar för det som skrivs. Bland de ansvariga utgivarna har de senaste dagarna en annan insikt vaknat till liv. Insikten är att det skrivs en massa saker i deras tidningar, hatiska och kränkande eller bara ovidkommande saker, som de inte vill ta ansvar för.

Insikten har nu fått Expressen, DN och Aftonbladet att se över sina kommentarsfunktioner. Med undantag för DN så innebär inte den nya inställningen att kommentarsfunktionen stängs av - DN inför tillfälligtvis ett totalt kommentarsembargo - men att möjligheterna att skriva hatiska, kränkande och ovidkommande inlägg begränsas.

Den diskussion som nu uppstått om kommentarernas funktion och position på etablerade tidningars sajter som nu uppstått bland de stora tidningarnas utgivare kan framstå som något nytt. Utgivarna själva verkar något yrvakna. "Oj, sker det här i min tidning!" Men besluten att strama upp kommentarsfälten återspeglar inte några nya tankar. Tvärtom. Det är snarast ett återvändande till den svenska tryckfrihetens rötter.

Den svenska tryckfrihetstraditionen bygger på vissa grundbultar, som det uttrycks i Yttrandefrihetskommitténs betänkande från förra året: En långtgående meddelarfrihet och ett därtill knutet källskydd. En särskild processordning. Förbud mot censur. Grundlagarnas exklusivitet. Alla dessa förmånliga positioner förutsätter att någon tar ett särskilt ansvar för mediet - en ansvarig utgivare. En utgivare som har det fulla ansvaret för all information som sprids genom mediet, men som också har fullständig makt över innehållet.

Utgivarens starka position bygger på antagandet att hon också tar det ansvar som hon förtrotts med. Det är utgivaren som skall tillse att det inte publiceras uppgifter som kan vara brottsliga eller som på annat sätt är olämpliga.

Utgivaren för en tidning har ansvaret för allt från ledarsidans tyckande, till de stora reportagen, till insändarsidans tyckande. Hon håller kanske inte med det som skrivs i hennes tidning, men hon ställer sig som avsändare bakom det. Lyssnar man på några ansvariga utgivare i Sverige framstår det som att det är ett ansvar som de överlag betraktar som självklart, närmast som ett anförtrott hedersuppdrag, trots att det självklart innebär ansvarsrisker.

När tidningarna tog steget in i den digitala åldern - och framför allt när tidningarnas webbplatser öppnades upp för interaktivitet - var det som att dessa tankar glömdes bort. Hedersuppdraget förvandlades till ett hot mot yttrandefriheten.

Ansvarige utgivaren Kalle Ljungkvist skrev så här, efter att han dömts för hets mot folkgrupp, till följd av att Aftonbladet upplåtit sin webbplats åt xenofobisk propaganda: "Det har varit en otroligt bred, livfull och folklig debatt. Hundratusentals svenskar har mötts i en skriftlig diskussion om alla tänkbara ämnen. En dom i går mot mig som ansvarig utgivare för aftonbladet.se kan nu innebära att denna möjlighet till vidgad yttrandefrihet på ett dramatiskt sätt inskränks."

Det här är ur tryckfrihetshistorisk synvinkel en åsikt som är förbryllande. Särskilt när den kommer från utgivaren för en tidning som låtit sig användas som megafon för antisemitism. Utgivaransvaret är inte längre tryckfrihetens - eller yttrandefrihetens - vän, utan dess fiende. Temat känns igen från andra utgivare och aktualiseras i olika sammanhang, t.ex. rörande ansvaret för tidigare artiklar som fortfarande finns tillgängliga på webbplatserna. Ett sådant ansvar gör utgivarens möjlighet att utvärdera risken att dömas begränsad. Men samtidigt finns det inget egentligt alternativ. Utgivaransvaret, där hela ansvarsrisken allokeras till en för mediet omnipotent person, är en essentiell beståndsdel i den svenska tradition där medierna givits långtgående friheter.

Kommentarerna under Aftonbladet.se, för att ta ett exempel, är något annat än kommentarerna under en nynazistisk blogg eller ett forum för koordinering av AFA-attacker. Det är också något annat än inlägg på Facebook, Twitter eller Foursquare. Aftonbladet är en etablerad tidning, med en enorm spridning, och kommentarerna sker i anslutning till Aftonbladets artiklar och webbinslag. Kommentarerna har Aftonbladet som avsändare. På samma sätt som utgivaren har ett ansvar för insändare i tidningen bör hon ta ett ansvar för det som sker på tidningens webbplats. I realiteten så kan inte utgivaren hinna med att läsa allt som skrivs på webbplatsen, men i realiteten gäller det samma ofta för papperstidningen.

Det moderna utgivaransvaret handlar delvis om att hitta ett system, en modell, för att kunna kontrollera det som sägs inom publikationens ram. Samma ansvarstänkande borde rimligtvis genomsyra även förhållandet till kommentarerna. Den inställning som de senaste dagarnas beslut ger uttryck för tyder på en tillnyktring. Dagens utgivare inser det Kalle Ljungkvist inte tycktes inse, nämligen att ett system där pressen ges privilegier förutsätter ansvarstagande publicister.

Kursändringen i kommentarsfältsfrågan visar att det finns utgivare som inte bara är ansvariga, utan också ansvarstagande. Den visar också att den svenska tryckfrihetstraditionen har något viktigt att säga om mediernas roll även i informationssamhället. I retrospektiv tror jag, hoppas jag, att uppvaknandet i kommentarsfältsfrågan kommer att utgöra startpunkten för en renässans för en av tryckfrihetens fundamentala tankar. Den som driver ett medium har ett ansvar för de uppgifter som hon sprider. Denna tanke kan vi ta med oss även i diskussionen om ansvaret i andra digitala mötesplatser.