Skip to content

Skattetillägg och dubbelbestraffning: Enskilda får aldrig offras av systemskäl

Av Clarence Crafoord, chefsjurist vid Centrum för Rättvisa

Runt om i landet utmanas just nu Högsta domstolens auktoritet av uppstudsiga domstolar. Sakfrågan är om det svenska systemet med skattetillägg står i strid med Europakonventionens förbud mot dubbelbestraffning. Hovrätten i Göteborg skrev i en dom i somras att en hovrätt i normala fall bör betrakta Högsta domstolens avgöranden som ”en rättskälla av stor vikt” (jo tack!). Men man slog också fast att vid konflikt mellan Högsta domstolens och Europadomstolens praxis när det gäller konventionsrättigheternas riktiga innebörd så är det inte Högsta domstolens, utan Europadomstolens linje som gäller.

Andra domstolar har också utmanat Högsta domstolen. Nyligen har Haparanda tingsrätt meddelat att man tänker vända sig till EU-domstolen (ja, EU-domstolen, inte Europadomstolen) för ett förhandsavgörande. Tingsrätten menar att det är möjligt eftersom ett motsvarande förbud mot dubbelbestraffning finns i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.  I Hovrätten för Övre Norrland har liknande synpunkter förts fram.

Det beslut från Högsta domstolen om skattetillägg och dubbelbestraffning som ifrågasätts meddelades den 31 mars i år. Beslutet är intressant läsning inte bara för jurister som håller på med skatterätt, straffrätt eller Europakonventionen. Det finns gott om skiljaktiga meningar och tillägg där justitierådens personliga synpunkter kommer fram.

Enligt Högsta domstolens majoritet står det inte i strid med Europakonventionen att pröva eller bifalla åtal mot någon som redan tidigare påförts skattetillägg. Majoriteten motiverar sitt ställningstagande med att det handlar om en mer allmän fråga ”om svensk lagstiftnings förenlighet med konventionen”. I en sådan situation bör det enligt beslutet krävas ”klart stöd” i Europakonventionen eller Europadomstolens praxis för att ”underkänna den ordning som gäller enligt intern svensk reglering”.

Men för det första är Högsta domstolen ingen författningsdomstol som prövar lagstiftningen på ett abstrakt plan. Högsta domstolen fattade tvärtom sitt beslut i ett konkret fall som handlade om huruvida Europakonventionen medförde hinder mot att pröva eller bifalla åtalet för skattebrott mot två  individer, Lars W och Mikael J, i de fall där skattetillägg redan påförts just dessa två personer.

För det andra måste domar mot enskilda individer, precis som exempelvis journalistiska eller vetenskapliga arbeten, givetvis vara konsekvensneutrala. Det leder väldigt fel om Lars W och Mikael J ska få en annan bedömning för att det finns många andra som befinner sig i deras situation.

För det tredje är detta med ”klart stöd” ett gammalt rekvisit som Högsta domstolen tagit fasta på i detta avgörande men som Högsta domstolen inte använt i en lång rad domar angående Europakonventionen från 2004 och framåt. Det är alltså inte något särskilt välförankrat rekvisit överhuvudtaget.

 Dessutom är detta med ”klart stöd” i otakt med författningsutvecklingen och i strid med den normkontroll som svenska domstolar förväntas utföra i förhållande till Europakonventionen. Eller om man vill på ren svengelska: helt otajmat. I dagarna fattar riksdagen beslut om en ny version av regeringsformen, där uppenbarhetsrekvisitet försvinner. Och i förarbetena betonas att lagprövningsinstitutet ska tillämpas på ett sätt som gör det möjligt att uppfylla Sveriges internationella åtaganden – vilket får särskild betydelse för frågor rörande den inhemska rättens förenlighet med Europakonventionen (se SOU 2008:125 s 381, i sak bekräftat i prop. 2009/10:80 s 147). 

Avslutningsvis: Är ovan angivna exempel på kaxighet bland svenska domare ett helt nytt fenomen? Nej, det kan man inte säga. Men minst lika intressant som frågan om att våga utmana Högsta domstolen är domares integritet i förhållande till den politiska makten. Domare måste döma efter övertygelse om vad som är rätt. Oavsett vad politiker, inflytelserika organisationer eller för den delen andra domare tycker.  Domarens uppgift är att fatta opartiska beslut i rättstvister, även i mål där staten är part eller har särskilda intressen – och detta alltså oavsett vad ”staten” i övrigt tycker.

Clarence Crafoord

 

 

Clarence Crafoord, Centrum för rättvisa

Chefsjurist

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt