Skip to content

Rasism och fördomar fällde Billy Butt

Av Advokat Björn Hurtig

I skrivandets stund avgörs den våldtäktsdömde f.d. skivbolagsdirektören William (Billy) Butts tionde resningsansökan.

Denna ansökan har upprättats av mig. När jag fick insyn i målets alla detaljer öppnades en ”Pandoras ask” fylld av såväl inkompetent polisiärt arbete under förundersökningen som smygrasism och obestridliga fördomar mot min klient.

Efter att nu ha arbetat med detta mål i ca två år är jag övertygad om att Billy Butts rättssäkerhet åsidosattes genom den kampanj som drevs i media och som kom att påverka utgången av målet. Det är min uppfattning att processen mot Billy Butt kan jämställas med ett slags ”1600 talets häxprocess i modern tappning”.

När Billy Butt kontaktade mig för två år sedan hade jag ungefär samma uppfattning om hans mål som de flesta av mina advokatkollegor tycktes ha; nämligen att allt inte stod rätt till med domen mot honom. Mer visste jag inte. Men när tiden gick lärde jag känna omständigheterna i Billy Butt-målet och inte minst personen Billy Butt. Han hade skrivit sina tidigare resningsansökningar på egen hand och gjort det så skickligt att en av ansökningarna ledde till att två av fem justitieråd ville medge hans ansökan.

Om lekmannen och invandraren Billy Butt, som aldrig gått någon kurs i svenska språket, med en egenhändigt upprättad inlaga kunde övertyga två av Sveriges högst uppsatta domare att gå emot majoriteten av sina kollegor och vilja bevilja honom resning ansåg jag att det var värt att göra ett seriöst försök att nå resning i målet. Det dröjde inte särskilt länge innan jag upptäckte varför Billy Butt har sökt resning så många gånger. För mig är detta nämligen ett av de grövsta rättsövergrepp jag iakttagit under mina år som jurist.
 
Man kan summera historien Billy Butt så här. Han var en av 80-talets största svenska nöjesproducenter vars enda överman var rivalen Bert Karlsson. Han var manager för några av Sveriges största artister och hade haft ett eget teveprogram. I egenskap av kändis i Sverige, liksom på grund av sitt kontroversiella rykte, hade han varit hett stoff för kvällstidningarna under flera år. En bisarr och minst sagt tvivelaktig mediebild av personen Billy Butt hade skapats och många var nog de journalister som trodde på den bild av Billy Butt som framställts av dem själva.

Billy Butt betraktades som en slags ”nöjesvärldens Refaat el Sayed”; gapig, skrytsam och en aning tjatig, och det gjorde honom till ett tacksamt offer för stora rubriker. Under sin tid som makthavare inom nöjesbranschen blev Billy Butt ständigt kontaktad av ungdomar, både män och kvinnor, som ville bli popstjärnor, modeller, skådespelare m.m. I deras strävan efter att få hans uppmärksamhet och hjälp var vissa yngre kvinnor beredda på att ha sex med honom á la Hollywood syndromet.

Billy Butt blev svag för detta och det är nog så att han, enligt vad han själv har uppgivit för mig, på ett moraliskt förkastligt sätt utnyttjade sin maktposition för att få sex genom att ibland ge löften som han visste att han inte hade för avsikt infria. Det blev ett slags sexualbedrägeri. När sedan kvinnorna upptäckte att de blivit lurade polisanmälde de Billy Butt för sexualbrott. De första anmälningarna gjordes också i anslutning till ett löfte från tidningen Expressens dåvarande redaktion att publicera detaljerna ”i fall det fanns en polisanmälan”.
 
Bortsett från den mediala aspekten finns, ur ett juridiskt perspektiv, en lång rad oacceptabla inslag i detta mål. En av de grövsta felaktigheterna är ett anmärkningsvärt förhör som utfördes av polisen alldeles i början av målet. I ett och samma rum fick fyra kvinnor, som hade träffat Billy Butt vid olika tillfällen, sitta och berätta sina historier inför en polisinspektör och inför varandra. Detta strider mot alla regler om hur ett förhör skall hållas.

Förfarandet överträffades endast av att polisen, samma dag som Billy Butts dom vann laga kraft, raderade videoinspelningen av förhöret. Denna videoinspelning hade inte använts i domstolarna, men hade givetvis i efterhand varit ett starkt bevismedel som kunnat ge min klient resning för många år sedan. Det skall också påpekas att Justitieombudsmannen riktat stark kritik mot att bandet förstördes liksom mot det gemensamt hållna förhöret.

Billy Butt erkänner att det han gjorde var moraliskt förkastligt. Det vare sig var eller är dock brottsligt. Han skulle alltså aldrig ha blivit åtalad. Billy Butt dömdes emellertid för våldtäkt i flera fall. Domarna mot Billy Butt utgör mycket intressant (dock i högsta grad oroväckande) läsning och både tingsrättens och hovrättens dom är klassexempel på hur man inte skall döma i mål där ord står mot ord och annan bevisning saknas.

I Butts fall saknas stödbevisning och en reell bevisvärdering lyser med sin frånvaro. Därtill kommer att domarna i viss mån genomsyras av dels ett ålderdomligt synsätt på interaktionen mellan äldre framgångsrika män och yngre kvinnor, dels av rasistiska fördomar mot Billy Butt. Detta demonstreras tydligt och ordagrant i båda domarna. Tingsrätten anser att Butt’s särpräglade utseende kan ha spelat en roll i skuldfrågan och hovrätten tror inte att yngre kvinnor frivilligt skulle ha sex med en äldre man som Billy Butt.
 
Under mitt arbete med målet har ett nytt vittne framträtt och dessutom har ny objektiv bevisning åberopats. Det är min uppfattning att den nytillkomna bevisningen, sammantaget med den övriga nya bevisning som Billy Butt presenterat för Högsta domstolen i tidigare resningsansökningar, visar att han är felaktigt dömd. Det är också min ärliga uppfattning att Billy Butt hade fått resning om min resningsinlaga hade varit den första som givits in för hans räkning.

I alla hans tidigare resningsärenden har Riksåklagaren, och sannolikt även Högsta domstolens ledamöter, alltid låtit principen om en doms orubblighet väga tyngre än de bevis och argument som Billy Butt anfört till stöd för sina resningsansökningar. Men för mig är det självklart att en dom bara skall stå orubbad så länge inga nya omständigheter tyder på att den är felaktig. Annars ges orubblighetsprincipen företräde framför rättviseprincipen. I dag har jag bevisat att domen, som redan varit bräcklig från början, framstår som högst tvivelaktig. Därtill kommer att om tings- och hovrätt hade haft kännedom om alla de nya omständigheter som Billy Butt och jag har åberopat, så hade han frikänts från brott.

Därför har Högsta Domstolen, enligt mitt förmenande, inget annat val än att bevilja Billy Butts resningsansökan. Detta är det första steget som tas i min strävan att efter 16 år rätta till justitiemordet på Billy Butt.
 
Björn Hurtig - advokat
Bild: TV4

Kommentera artikeln

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt