REPLIK: ”Problembilden är större än ett exempel”

REPLIK – av Daniel Larson, kammaråklagare Ekobrottsmyndigheten.

I de övergripande frågorna delar jag i allt väsentligt de repliker som advokaterna Mia Edwall Insulander, Kristofer Stahre och Martin Persson lämnat beträffande mitt inlägg om tillsynen av advokater. I en rättsstat är det utomordentligt viktigt med en oberoende och välfungerande advokatkår. Det är särskilt viktigt i tider där rättsväsendet står inför stora utmaningar som sannolikt kommer leda till att fler och mer ingripande verktyg ges till brottsbekämpande myndigheter och skärpta straff. Men en offensiv kriminalpolitik kräver rättssäkerhetsgarantier och Sveriges advokater har en viktig roll som motvikt i den utveckling som vi nu ser.

För att nyansera diskussionen behöver man skilja på olika former av tillsyn. Det disciplinära beslutsfattandet är en del i en välfungerande tillsyn, andra delar av tillsynen kan handla om utbildning, förebyggande arbete och funktioner för att upptäcka missförhållanden i advokatverksamheterna. Jag menar att en flytt av det disciplinära beslutsfattandet från samfundet i själva verket kan bidra till att samfundet bibehåller sitt starka oberoende. Det skulle nämligen öka förtroendet för tillsynen och därmed möjliggöra en fortsatt stark självständighet hos samfundet utan alltför omfattande statlig inblandning. I ett system med ett externt beslutsfattande kan olika funktioner som garanterar samfundets oberoende inkorporeras. Samfundet skulle t.ex. kunna ha en disciplinkommitté som bereder ärendena och överlämnar dem till den externa beslutsnämnden. En extern prövning av ett offentligt organ skulle även kunna stärka rättssäkerheten för den advokat som är föremål för prövning. En advokat som t.ex. riktat kritik mot samfundet kan uppleva att hen inte får en rättvis prövning när ett organ inom samma samfund ska avgöra frågan. Upplevelsen av orättvisa är en annan replik på min artikel ett tydligt tecken på. Vidare skulle ett beslut av ett offentligt organ kunna överklagas enligt den förvaltningsrättsliga ordningen och därigenom ge advokaten rätt till en prövning i fler instanser än idag.

Det är helt riktigt att jag i min artikel som exempel refererande till ett specifikt ärende som ett slags avstamp för att synliggöra och exemplifiera bristerna i samfundets egentillsyn. Min hänvisning handlade mer om debatteknik och det begränsade format som en debattartikel utgör. Det finns emellertid underlag för påstående att en liten andel advokater allvarligt missköter sig, utan att bli föremål för samfundets tillsyn. Exempel på sådan misskötsamhet är vidarebefordran av meddelanden till och från häktade personer som belagts med restriktioner. Ett annat exempel är advokater som med sin kunskap bidrar till brottsupplägg eller som i övrigt fungerar som juridiska bollplank inom den grovt organiserade brottsligheten. Klientrelationen till personer inom kriminella grupperingar begränsar sig i dessa fall inte till de offentliga förordnandeuppdrag som är en naturlig följd av klientens vandel och kriminalitet. Man kan inte heller bortse från att det finns en risk att advokater – på samma sätt som tjänstemän – kan utsättas för otillbörlig påverkan, t.ex. då en i övrigt skötsam och professionell advokat tvingas utföra extratjänster åt grovt kriminella för att värna sin egen och närståendes säkerhet. Om jag skulle utsättas för hot eller någon annan form av otillbörlig påverkan finns en säkerhetsorganisation som omedelbart bistår med skydd och rådgivning. Har samfundet en liknande organisation som advokater kan vända sig till?

Man kan tycka att dessa exempel är angelägenheter som ska hanteras av myndigheter och så är det naturligtvis. Om det kommer till myndigheternas kännedom. Jag menar dock att samfundet har en avgörande roll i att förebygga, upptäcka dessa fenomen och se särskilt allvarligt på alla tecken att det förekommer. Den rollen menar jag att samfundet inte tar på tillräckligt stort allvar. Ärendet jag har refererat till är ett exempel på det.

Ytterst är detta en förtroendefråga för samfundet och alla advokater. Det är advokaterna som missköter sig som skadar förtroendet för advokatkåren, inte vi som pekar på att det finns problem. Det är ett avfärdande bemötandet i debatten som skadar förtroendet, inte att medge att det kan finnas problem och vara öppen för att vidta åtgärder för att lösa problemen.

Sammanfattningsvis anser jag att regeringen bör tillsätta en utredning som ser över tillsynen och sanktionssystemet för advokater, vilket inte har skett sedan 1990-talet. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess och det är ett helt andra förutsättningar och klimat nu inom rättsväsendet. I en sådan utredning skulle advokaternas viktiga oberoende kunna vägas mot intresset av att endast lämpliga personer innehar förtroendetiteln advokat. Det är mycket möjligt att tillsynen helt och hållet kan behållas inom samfundet, men att frågan utreds kan knappast samfundet ha rimliga skäl att opponera sig mot.