av Eric Bylander, professor i processrätt, jur. dr, Uppsala universitet
Fyra chefsdomare i underrätt har tagit till orda i debatten om Domstolsverkets (DV:s) förslag att utvidga kraven på prövningstillstånd i hovrätt till att omfatta de allra flesta brottmål (DJ 17/6).
Chefsdomarnas inlägg är på flera sätt bekymmersamt. Av den eftersinnande klokhet, sunda skepsis och omsorg om rättvisan som borde känneteckna varje domare syns påfallande lite i deras text. Kanske är den skriven i hast. I vart fall präglas budskapet av brådska. Det finns inget som behöver utredas mer, systemet är oklanderligt och dess utvidgning är närmast en given nästa anhalt på en ostoppbar resa, synes domarna mena. Klart för avgång!
Men vänta nu. Den välgrundade oro för försämrad rättssäkerhet som har uttryckts från såväl advokater som akademiker (i bl.a. DJ 29/5) avfärdar domarna tvärsäkert. Den korta kommentar som ägnas mitt inlägg (i DJ 5/6) tar fullkomligt miste.
Det är inte den föreslagna utvidgningens förenlighet med Europakonventionens krav jag ifrågasätter. (Med tanke på att konventionen stadgar minimikrav är sådan förenlighet för övrigt ingen kvalitetsstämpel, men det är en fråga för sig.) Jag ifrågasätter om frånvaron av verkliga motiveringar i beslut att neka prövningstillstånd är förenlig med Europakonventionens krav. Den frågan berör inte chefsdomarna med ett ord. Frågan berörs i DV:s promemoria men dess behandling är långt ifrån förtroendeingivande. (Till det får jag återkomma i en rättsvetenskaplig artikel.)
Underrättsdomarna uttrycker sitt stora förtroende för DV:s domarförfattade och presidentstödda promemoria. Att de domare som författat densamma har lång och relevant erfarenhet ifrågasätter jag inte. (En av dem råkar vara en av de fyra chefsdomarna, förvisso utan att det kommer till uttryck i deras inlägg.) Däremot ifrågasätter jag arbetsgruppens ensidiga sammansättning. Ingen åklagare, ingen advokat, ingen företrädare för målsägandeintressen och ingen rättsvetare har medverkat, inte heller någon representant för Justitiedepartementet.
Många delar min skepsis inför att genomföra ingripande processuella reformer på ett ensidigt berett underlag. Regeringskansliet har tidigare tagit den bekväma vägen att sända ut en DV-promemoria på remiss. Senast var det Några processrättsliga reformer i allmän domstol (utarbetad under ordförandeskap av en annan av de fyra chefsdomarna). Då invände bl.a. Riksdagens ombudsmän (JO) mot beredningsformen. Jag kan, även i det nu aktuella sammanhanget, instämma i och här avslutningsvis citera JO med en vädjan till Regeringskansliet att ta intryck:
”Lagförslagen innebär en klar utvidgning av vad som gäller idag. Enligt min mening bör förändringar av sådant slag på sedvanligt sätt föregås av en offentlig utredning och det lämpligen med expertmedverkan samt representanter för olika yrkeskategorier. På så sätt skulle beredningsunderlaget bli mer gediget och frågorna kunna belysas ur fler aspekter. Jag kan inte tillstyrka förslagen.”
