REPLIK: ”En icke-utsaga är också en utsaga”
REPLIK – av Thomas Ahlstrand, åklagare i Göteborg
I Dagens Juridik 12 april 2021 hävdar advokaterna Anton Strand och Lars Kruse att domstolarna inte i sitt dömande får beakta att den misstänkte eller tilltalade valt att tiga i förhör, och att frågan om varför det valet träffats inte ens får ställas. Den 23 april svarade Ralf G Larsson, f d hovrättspresident, och rättar till den felaktiga bild av rättsläget som de två advokaterna förmedlar. Det finns ingenting att tillägga där. Temat ansluter dessutom till en diskussion i Dagens Juridik tidigare i år mellan mig och Ulf Lundqvist.
Men advokaterna Kruse och Strand tar upp en annan sak som väl kan belysas utifrån erfarenheten. Varför är det frustrerande för poliser och åklagare när en misstänkt väljer att tiga?
Oftast är ju den tyste misstänkte eller tilltalade nämligen en taktisk fördel för åklagaren. Jag hade nyligen ett svårare mål om ett grovt narkotikabrott, där den tilltalade gärna ville framstå som en arbetande, ansvarstagande familjefar med radhus, fast arbete, fru och två barn. Och sedan sköt han sig rejält i foten genom att vägra besvara ytterligare frågor.
Svaret om varför åklagarna upplever det provocerande med tysta tilltalade är kanske inte det hårdhudade försvarare förväntar sig. Medan många högprofilerade försvarsadvokater befinner sig i en tävling det gäller att vinna deltar inte vare sig åklagare eller poliser.
Vi vill veta hur det förhåller sig i verkligheten.
Skulle vårt mål bara vara att ”vinna målet”, då är det bra och bekvämt med tysta förhörspersoner som vägrar besvara frågor och hänvisar till sin rätt.
För det är ju så, att misstankar alltid grundas på något. Ett spår, en situation, ett ertappande, ett utpekande. Om den misstänkte väljer att hålla tyst ”vinner” åklagaren; det blir utredningens version av vad som inträffat som blir den gällande.
Härav frustrationen. Jag har så många gånger mött svaret att ”advokaten säger att jag ska vara tyst i förhör och då är jag det” från misstänkta förhörspersoner som inte vet bättre. Och då blir jag tvungen att anhålla dem, tvungen att begära dem häktade, och domstolen blir tvingad att häkta dem. Man kan säga att det enda rådet att hålla tyst medfört för de misstänkta är att utredningen förlängs och att de garanterat blir frihetsberövade. Och jag tvingas att åtala dem för ett brott de väl i och för sig begått, men där det kan finnas gott om förmildrande omständigheter, delat ansvar, förklaringar, rentav nödsituationer – om utredningen bara fått reda på dem. Och om förklaringarna väl kommer fram i domstolen, är risken stor att det inte finns någon trovärdighet kvar. Allt i onödan.
Vi tycker helt enkelt synd om dem som ställt till det, och som istället för att reda upp situationen får sig förelagt att de har fördel av sin tystnad. Så gör de istället saken värre för sig.
Förhärdade gangsters får gärna hänvisa till sin rätt att tiga. Så mycket enklare för mig att få igenom en häktning, eller ett åtal. Men de andra, som far illa av en häktning, och för vilka ett åtal och än värre en dom för ett svårare brott än de i verkligheten begått är en allvarlig olycka; det är de jag gärna försöker övertala att öppna sig, att säga som det var; så kan vi undvika en häktning, ta bort restriktionerna, lägga åtalet på rätt nivå, kanske skriva av misstankarna. Men nej, säger stackarn mitt emot och tittar bedjande på sin advokat, jag åberopar min rätt att tiga.
En icke-utsaga är också en utsaga. Om advokaterna Kruses och Strands idealbild av hur det förhåller sig vore gällande rätt, blir den logiska konsekvensen att det till syvende og sisdt är ointressant vad den tilltalade än väljer att säga. Åklagaren skall bevisa sitt påstående bortom rimligt tvivel. Eventuella alternativa förklaringar skall motbevisas. Om domaren sedan inte skall ta vad den tilltalade säger, eller väljer att inte säga, med i sin bedömning, kan vi faktiskt sluta att förhöra de misstänkta. Varför skulle vi det? Åtalet är ju redan styrkt.
Det finns många klumpigheter i svensk rättsordning som borde kunna rättas till. Den fria bevisprövningen är inte en av dem. Tvärtom, det är den som räddar oss från de många felaktiga domar som förekommer i länder med andra system. Den fria bevisprövningen måste vi bevara. Och däri ingår, att domstolen skall beakta allt som förekommer i målet, även det den tilltalade väljer att säga. Eller väljer att inte säga.
