Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Åklagare dos Santos svepande påståenden är allvarliga”

Debatt
Publicerad: 2019-11-04 10:05

REPLIK – av Abraham Zeito, advokat/Hurtig & Partners,
Kristina Hultegård, doktorand i rättsvetenskap, Göteborgs universitet/tidigare offentligt biträde och Sebastian Wejedal, doktor/lektor i processrätt, Göteborgs universitet.

Knappt hade vi hunnit återhämta oss efter att ha läst åklagare Thomas Ahlstrands tendentiösa kritik av Sveriges domstolar när ytterligare en åklagare, Lisa dos Santos, valde att göra sin kollega sällskap genom att låta publicera ännu ett vinklat debattinlägg. Denna gång riktades emellertid udden av kritiken inte mot domstolarna, utan mot försvarsadvokaterna (mot vilka Ahlstrand i och för sig också har uttalat kritik tidigare). Att åklagare tar del i samhällsdebatten är förstås välkommet. När de undertecknar sina debattinlägg med tjänstetitel bör det emellertid krävas ett visst mått av saklighet. Tyvärr lyser detta med sin frånvaro. Båda författarna gör långtgående generaliseringar baserade på personliga erfarenheter, ”känslor” respektive ”andrahandsuppgifter”. Båda förförfattarna uppehåller sig kring ”gängkriminella” utan att närmare definiera vad som avses, vilket gör det omöjligt att förstå den påstådda problematikens omfattning. Båda artiklarna är alarmistiska till sin karaktär. Härigenom bidrar de sammantaget till att teckna en skev bild av den svenska straffprocessen bland allmänheten, vilket knappast är gynnsamt för det rättspolitiska samtalet.

Ahlstrands debattartikel har redan fått berättigad kritik, bland annat från framstående domare. Vi väljer därför att här endast replikera på fyra teman/tendenser i dos Santos artikel, som vi finner särskilt problematiska. Marknadsföringsfrågan har redan berörts av andra och lämnas därhän.

För det första: dos Santos beskrivningen av samhällets kostnader för offentliga försvarare är missvisande.I sin artikel förklarar dos Santos att kostnaderna för offentliga försvarare under 2018 uppgick till 1,5 miljarder, och att dessa kostnader har ökat de senaste 10 åren. Detta är korrekta uppgifter, som förmodligen inte förvånar någon med systemförståelse. Genom ett antal svepande påstående verkar dock dos Santos på något vis göra en koppling mellan dessa (ökade) kostnader och framväxten en ny ”försvararstil”, som romantiserar gängkriminalitet, bryter mot diverse regler och framförallt drivs av girighet.

Ersättningen till offentliga försvarare är reglerad i lag. Enligt rättegångsbalken har en försvarare rätt till ”skälig ersättning” av allmänna medel för sitt arbete. Vad som är skälig ersättning i det enskilda fallet bestäms av domstolen som prövar målet. De ”svindlande höga försvararnotor”, som enligt dos Santos utgör ”en riktig jackpot” för försvararna, har alltså – om de nu har betalats ut – betraktats som skäliga av domstol i varje enskilt fall. Till detta kommer att kostnadsbesluten granskas av JK. I den mån dos Santos gör gällande att ersättningarna är oskäliga är detta därmed inte bara en kritik mot advokaterna, utan också ett underkännande av domstolarnas förmåga att kontrollera skäligheten i yrkad ersättning, liksom av JK:s tillsyn över domstolarnas beslut i kostnadsfrågan.

Domstolens bedömning av vad som är skälig ersättning skall bestämmas med utgångspunkt i den tidsåtgång som anses rimlig med hänsyn till uppdragets art och omfattning och med tillämpning av en timkostnadsnorm. Att samhällets kostnader för försvarare ökar kan därmed förklaras av två faktorer i förening: (1) att antalet debiterade timmar (dvs. tidsåtgången) har ökat; samt (2) att advokaters timarvode (som staten reglerar genom den s.k. timkostnadsnormen) har ökat.

Vad först avser antalet debiterade timmar har brottmålens karaktär betydelse för den debiterade tiden, och den allmänna bilden är att dagens brottmål är både större och mer komplicerade än förr, vilket genererar fler timmar per mål. I detta avseende har också åklagarnas arbetssätt betydelse. Att åklagare väljer att åtala flera gärningsmän i samma rättegång medför exempelvis att försvararna måste läsa in sig på ett betydligt större förundersökningsmaterial och medverka under fler förhandlingsdagar. Och ju fler misstänkta som åklagare begär häktade (och ju längre tid dessa personer sitter frihetsberövade på grund av åklagarnas utredningstider) desto fler förhandlingar och därmed högre försvararkostnader.

Den största delen av kostnadsökningen beror dock på att måltillströmningen till domstolarna ökar. Med andra ord prövar domstolarna fler brottmål per år, vilketi sin tur har naturliga förklaringar: Vi blir allt fler människor i Sverige, vilket leder till fler brott. Förvisso har antalet brottmål ökat mer än vad som kan förklaras av befolkningsökningen, men även detta har logiska förklaringar, såsom ökad anmälningsbenägenhet hos enskilda, ökad effektivitet hos de brottsutredande myndigheterna (i bemärkelsen högre antal uppklarade ärenden hos polis/åklagare som går till åtal) samt förändringar i det straff- och processrättsliga regelverket. Att staten spenderar mer och mer pengar på försvarsadvokater måste alltså sammantaget förstås mot bakgrund av de samhällsutvecklingar som driver upp kostnaderna, och är inte nödvändigtvis av ondo. Alla satsningar på polis/åklagare som syftar till att ”lösa fler brott” kommer nämligen att generera just ökade kostnader inom hela systemet – både hos domstolarna och för försvarare – åtminstone om satsningarna är någorlunda lyckade. Den som vill ”satsa pengar” på de brottsbekämpande myndigheterna och förväntar sig att få någon valuta för sina pengar (i form av fler åtal) måste alltså vara beredd att också betala priset för advokater, såvida rättssäkerheten skall bibehållas någorlunda intakt. Detta är inte konstigare än att den som vill ha ”skärpta straff” – vilket tycks vara lösningen på de flesta problem numera – får acceptera att det kommer att kosta samhället mer pengar att ha fler människor i fängelse under en längre tid.

Tittar vi sedan på timkostnadsnormen är denna också reglerad. Med beaktande av bl.a. den allmänna löne- och prisnivån i samhället justeras kostnadsnormen uppåt varje år, och uppgår idag till 1 380 kronor. För allmänheten kan detta framstå som ett högt timarvode. Detta arvode utgör dock inte lön till advokaten – vilket är ett vanligt missförstånd – utan skall finansiera hela advokatverksamheten (dvs. även lokaler, IT-system, lön till assistenter, etc.). Naturligtvis finns det försvarsadvokater som tjänar mycket pengar, men undersökningar har visat att många humanjuridiskt verksamma advokater tjänar mindre än andra aktörer i rättskedjan, exempelvis åklagare. Den bild som dos Santos målar upp av överbetalda advokater (”en ytterst lönsam position”) är alltså inte representativ för försvarsadvokater i gemen.

Sammanfattningsvis sysselsätts försvarsadvokater i fler mål, som inte sällan tar längre tid i anspråk, vilket resulterar i fler debiterade timmar enligt ett timarvode som höjs varje år. Att den totala kostnaden för försvarsadvokater har ökat under det senaste decenniet beror med andra ord på att båda faktorerna i den ekvation som avgör totalkostnaden har ökat. Kostnadsökningarna beror alltså inte på någon ”kursändring” bland försvarsadvokaterna eller på framväxten av en ny klandervärd ”försvararstil”. Att advokatkåren på detta sätt misstänkliggörs, både till sin nytta och till sin etik, kommer det dock inte som en överraskning, givet den allt skarpare kriminalpolitiska svängning som idag sker brett över det politiska landskapet. Advokatsamfundet genom dess företrädare och dess enskilda medlemmar utgör idag en av få motröster till en växande likgiltighet inför rättsstatliga grundprinciper och ökande repressiva tendenser. Försvarsadvokatens uppdrag går på detta sätt på tvärs med tidens anda, vilket medför att dess medföljande kostnad för staten ter sig orimlig för den som inte är övertygad om försvarets plats i en rättsstat. I en tid där försvararuppdraget i allt större utsträckning tycks anstötligt torde det stå klart att det behövs som allra mest.

Att offentliga försvarare kostade samhället nästan 1,5 miljard under 2018 kan framstå som mycket. Denna siffra är dock intetsägande, om den inte sätts i proportion till övriga kostnader inom utgiftsområde 4 i statsbudgeten, som avser de totala kostnaderna för rättsväsendet. Detta utgiftsområde omfattade nästan 46 miljarder kronor under 2018, varav kostnaderna för de brottsutredande myndigheterna (Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten) tillsammans uppgick till ca 27,5 miljarder. Kostnaderna för endast Åklagarmyndigheten, där dos Santos arbetar, var ensamt högre än kostnaderna för offentliga försvarare (1 506 mkr jämfört med 1 487 mkr). I relation till övriga kostnader är alltså 1,5 miljarder inte anmärkningsvärt högt.

För det andra: dos Santos svepande påståenden om regelbrott är allvarliga. Ett annat tema som genomsyrar artikeln är att försvarsadvokater, för att tjäna pengar, bryter mot diverse regler. I denna del gör dos Santos bl.a. gällande att klienten oftast vet var ”gränserna går”, exempelvis att advokaten inte får ”läcka information i utredningar”. Med tanke på ”hur mycket pengar det finns att tjäna i mål som rör kriminella nätverk” har det dock, enligt dos Santos, ”blivit värt att vara lite extra till lags”. Möjligen är dos Santos här medvetet svepande när hon talar om att advokater är sina klienter ”lite extra till lags”, vilket bidrar till det genomgående misstänkliggörandet av försvararuppdragets klientlojalitet som präglar hela artikeln. Menar hon verkligen att advokater begår lagbrott å sina klienters vägnar finns det dock skarpa sanktioner – inte bara advokatetiska (som dos Santos tycks avfärda som alltför lindriga), utan också straffrättsliga. Med tanke på att dos Santos själv arbetar på just Åklagarmyndigheten vore det kanske mer passande att eventuella misstankar om brott hanteras på sedvanligt sätt – genom att dos Santos, eller någon annan åklagare, antingen anmäler agerandet till Advokatsamfundet eller själv initierar en förundersökning – än genom svepande anklagelser i media.

För det tredje: dos Santos tecknar en insinuant bild av det främmande. Ett ytterligare anmärkningsvärt drag i artikeln är de underliggande föreställningar om kulturella koder och normalitet som framträder genom dos Santos anekdotiska bevisföring. Med till antalet få och till innehållet vaga exempel på det icke-önskvärda lyfter exempelvis dos Santos den språkligt specifika glosan ”bror”, en ny och främmande retorik i rättssalen liksom en, skenbart, specifik macho-kultur. Det står, inte minst efter de senaste årens metoo-upprop, klart att advokatkåren, liksom åklagarväsendet och den juridiska professionen i stort, står inför ett viktigt arbete med att förändra könsnormer och att stärka den kollegiala respekten. Detta normkritiska arbete kan emellertid inte komma framåt när rättsväsendets aktörer, likt dos Santos artikel, bidrar till att reproducera stereotyper och föreställningar om en främmande maskulinitet och sammanblandar sådana karikatyrer med betydelsen av juristkårens jämställdhetsarbete.

För det fjärde: dos Santos ton är olycklig. Vad som avslutningsvis utmärker artikeln är dess nedsättande tonläge. Advokater ägnar sig åt ”tjafs” istället för juridik, vilket enligt dos Santos syftar till att ”behaga och behålla klienten och tillfredsställa gängpolarna på läktaren”. Hon stannar dock inte vid att misskreditera advokaterna, utan påstår även att brottsmisstänktas val av försvarare är mer baserat på ”jargong än juridisk skärpa”, dvs. att människor som är misstänkta för brott inte har förmåga att förstå sitt eget bästa. Ett sådant språkbruk är knappast ägnat att motverka – utan bidrar snarare till – det allt ”hårdare klimat” som dos Santos själv betecknar som osunt.

Avslutningsvis: En åklagare skall bara åtala någon om vederbörande kan förvänta sig en fällande dom. Både Ahlstrand och dos Santos förefaller missnöjda med att tilltalade personer ibland inte fälls, åtminstone när dessa tillhör ”gäng”. För detta lastar Ahlstrand domstolarna och dos Santos försvarsadvokaterna. En friande dom är dock ett resultat av att åklagaren inte har lyckats styrka sitt åtal. Istället för att rikta kritik mot alla andra aktörer i rättskedjan vore kanske lite självkritik på sin plats.

Gratis nyhetsbrev om rättsfall och juridik från Dagens Juridik – klicka här


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se