Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Jag kan urskilja tre arketyper av advokater – varav två tyvärr har blivit allt vanligare”

Krönikor
Publicerad: 2015-01-26 09:31

KRÖNIKA – av Thomas Ahlstrand, vice chefsåklagare Internationella Åklagarkammaren Göteborg

 

 

Fråga en åklagare vad som gör en bra advokat, eller vilken slags advokat en åklagare önskar ha på andra sidan i rättssalen, och svaret blir aldrig att man önskar den tilltalade en dum eller dålig eller svag eller illa påläst advokat för att på så sätt bättre vinna målet. Tvärtom; dåligt skötta försvararuppdrag gör arbetet tyngre och besvärligare även för åklagaren.

Advokater är en viktig yrkeskår i samhället, central för rättssäkerheten och rättstryggheten, i vardagslag alltid omstridd, ofta högaktad, ibland föraktad, men väldigt lite ifrågasatt eller problematiserad, och nästan inte alls utforskad i vad avser attityder, förhållningssätt eller arbetsmetoder. Man kan fråga sig varför.

Kan det vara att advokaterna är så duktiga att deras beteende alltid är självklart rätt? Eller tillhör de en av dessa fåtal yrkesgrupper som är omhändertagna och priviligierade av effektiva skyddsvallar, i form av inflytande från olika nyckelpersoner och en mycket skicklig yrkesförening?

I det följande är det, av naturliga skäl, endast fråga om advokater som är försvarare i brottmål eller målsägandebiträden. Andra specialiseringar känner jag mindre väl till.

Jag har under många åklagarår mött mängder av advokater, många duktiga, en del enastående, några välkända, och några där det funnits utrymme för förbättringar. Det har skett förändringar.

Trots att kvinnorna som grupp nästan lämnat, eller utestängts från försvararuppdragen – varför? – är det ändå idag fler advokater som kämpar för överlevnad och försörjning på en krympande marknad. Förr var närvaro vid polisförhör, eller överklagade häktningar, för att nämna två exempel, inte särskilt vanligt. Men när uppdragen är få och man är många om dem måste rättssäkerheten få kosta. Det kan inte vara lätt att alltid få ihop det, och än svårare om man verkar i en miljö där sken är viktigt och där man skall låtsas vara på jämbördig fot med styrelseledamöter i de största börsbolagen eller personliga rådgivare till de rikaste entreprenörerna.

Jag tycker att jag kan urskilja tre arketyper, varav de två senare blivit vanligare med åren: de som för klientens sak, de som tror på klientens sak och på sin klient, och de som tycker som sin klient och blir som sin klient.

Den första typen kan vi kalla den traditionella. Målet är att inom rättegångsbalkens ramar åstadkomma en så bra utgång för klienten som tänkas kan. Det betyder att ibland koncentrerar sig försvararen på skuldfrågan, ibland på påföljdsfrågan; det kan till och med hända att försvararen rekommenderar ett erkännande, om bevisningen är övermäktig, för att kunna ge mer tyngd åt insatsen när det gäller val av straff.

Det är för den här sortens advokat främmande att manipulera den tilltalades berättelse. Polis och åklagare ses som yrkesfolk som har en uppgift att fullgöra. Många av de främsta, mest respekterade och mest framgångsrika, liksom de mest omtyckta brottmålsadvokaterna verkar inom den traditionen. Flera av dem är – eller, dessvärre, var – kvinnor. Här hittar man också de advokater som inte endast är försvarare utan även har privata klienter och är målsägandebiträden eller offentliga biträden. I den här gruppen återfinns de advokater man själv skulle välja om man fick behov av en försvarare; de verkar ha störst chans till framgång.

De andra två grupperna är specialiserade på försvar i brottmål. De är – uteslutande – män, varför vet jag inte, och de förekommer nog nästan enbart i de största städerna. Det handlar om ganska få, men högljudda personer, som drar till sig ett visst slag av klienter. De ser rättsprocessen som en match, en tävling, som det gäller att vinna, oavsett om det på lång sikt skulle gagna klienten eller inte.  

Eftersom de här advokaterna tror på sin sak, och ofta på sin klient, hamnar de i ett kognitivt besvärligt läge, eftersom klienternas sak, om åklagarna skött sitt jobb, ofta är ganska rutten. Denna diskrepans mellan fakta och övertygelse skapar stress, och reaktionerna är tydliga.

Försvararen blir personligt upprörd och indignerad om till exempel åklagaren ifrågasätter hans uppfattning. Tonen mot polis och åklagare, i och utanför rättssalen, är hårdare och tuffare, eftersom man ser dem som motståndare som skall övervinnas. Ett medel är att obstruera rättsprocessen. Klienten tillråds att bara acceptera förhör om försvararen är närvarande, och sedan gör sig försvararen onåbar för att i stället i talrika omhäktningsförhandlingar påtala att det inte hållits förhör.

Advokaten säger till sin klient att absolut inte besvara polisutredarens frågor, för att de tillsammans skall arbeta fram den version som skall lämnas till rätten när den dagen kommer. Försvararens arbete koncentreras mer på det formella och mindre på det materiella. Det kommer flera invändningar mot rättegången som sådan, och gärna sent i processen, helst så att målet måste tas om helt, men redan om rättegången skjuts upp är det en halv seger. Jävsinvändningar blir allt vanligare, liksom (i regel illa grundade) invändningar om att handläggningen strider mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter.

Påståenden om faktiska förhållanden i pläderingar och överklaganden är inte alltid korrekta. Det insinueras att bevisningen är manipulerad eller planterad. Det viktiga blir inte åtalet och hur underbyggt eller bevisat det är, det viktiga blir processuella frågor, påståenden om undanhållet bevismaterial, personliga angrepp på motparterna; till slut kan rättegångar haverera i fokusförskjutningar, och åtalet ogillas av ren trötthet.

Sedan har vi den tredje typen, mindre vanlig men tyvärr inte helt sällsynt. Attityden som präglat den andra typens advokat har hårdnat och glidit över i att man nu solidariserat sig med klienterna till den grad att man övertagit deras värderingar. Polis och åklagare är inte längre motståndare, de är fiender som skall besegras.

Advokater av den tredje typen är genuint upprörda över att en orättvis omvärld lägger sig i klienternas ageranden. De är ofta stolta över sina kontakter med de kriminella, de har plaketter från motorcykelgängen på kontoret, de går på festerna och låter sig fotograferas omgivna av fetlagda, tatuerade herrar i dekorerade skinnvästar. De drar sig inte heller för att springa ärenden åt sina klienter, för att försöka påverka vittnen eller för att bistå klienterna med allehanda affärs- och andra uppdrag. Väl att märka gäller detta inte alla klienter; jag har själv sett en sådan advokat, som råkat bli förordnad försvarare för en underordnad gangster i ett kriminellt gäng, lägga upp processen för att offra sin klient och låta denne bära allt ansvar, allt i syfte att hålla gängets chef utanför.

En del advokater hamnar så nära sina klienter att de blir delaktiga i deras brottslighet, frestelsen att känna stora pengar snabbt blir för stor, magin i att känna våldsmän och kunna kalla på dem vid behov blir för kittlande, eller man kan av andra skäl inte säga nej när erbjudandet kommer; en del advokater i samma situation blir rädda för klienterna, särskilt om rättsprocessen inte går som utlovats, de kämpar förtvivlat för klienterna med alla medel och dövar sin ångest med missbruk av olika slag; mat, sprit, tabletter, narkotika – som man ju kan få från klienterna.

Här har ju kåren ett allvarligt problem. Om beteende och attityder av den andra typen uppskattas och uppmuntras – och tendenser finns – ökar risken för att advokaterna åker dit och hamnar i den tredje gruppen. Och när de väl är där ska det mycket till för att de ska orka se sig själva med andras ögon och återvända till en smalare, men klokare väg.

 


Dela sidan:
Skriv ut:


Stefan Wahlberg
stefan.wahlberg@blendow.se
Kommentarer
Håll dig till ämnet i artikeln du kommenterar och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och för berörda personer i artikeln. Inlägg som vi bedömer som olämpliga kommer tas bort.