”Domstolarna måste använda befintliga resurserna på bästa sätt”
REPLIK – av Anders Lundberg professor emeritus vid Försvarshögskolan.
Först ett tack till Styrelsen för Sveriges Domareförbund och Martin Sunnqvist för er replik (2020-03-02) på min debattartikel (2020-02-26). Här följer några kommentarer.
Ja, Olaus Petris domarregler har väglett rättskipningen under århundraden, och några av reglerna står sig än. Men verkets religiösa ursprung är tydligt. En sekulär stat som den svenska kan inte ha etiska ämbetsnormer som förutsätter en religiös tro. Detta är nog den främsta anledningen till regeringens trevare om etiska normer för domarkåren. Idag kan sådana normer inte tänkas givna av Gud utan måste vara antagna av domarkåren. Själva utarbetandet av normerna bör dock ske i samverkan med icke-domare.
All offentlig ämbetsutövning måste styras av någon etik. I rättssystemet är etiken viktig för såväl åklagare som domare; andra ämbetsutövare ej att förglömma. Väl fungerande yrkesetiska normer kan inte trollas fram på beställning utan måste få mogna fram under lång tid i öppna debatter. Det finns gott om debattsajter, men det behövs åtminstone en som är helt inriktad på etik i offentlig verksamhet. En sådan sajt kan grundas och drivas av någon lämplig myndighet. Initiativ till en sådan sajt kan Domareförbundet mycket väl ta. Sajten bör ha en trådstruktur som främjar dialog, d.v.s. man måste tydligt kunna se vad som är svar på vad. Dagens Juridiks kommentarsfält hade på sin tid den sortens struktur.
Två domardygder som Martin Sunnqvist nämner är opartiskhet och oberoende. De kan förebygga att domaren tar hänsyn till vissa ovidkommande faktorer; sidohänsyn kan vi kalla sådana fenomen. Men de två nämnda dygderna hjälper inte mot alla typer av sidohänsyn, i synnerhet inte sådana som en domare kan råka ta utan att vara klart medveten om det. Här finns ett stort utrymme för innovationer i domaretiken. Mitt förslag om en norm att inte påstå något utan belägg kom till på förekommen anledning. Flera gånger har jag läst domar, där domskälen innehåller påståenden som domstolen omöjligen kunnat belägga. Ofta har fraser av typen ”det måste anses” fått ersätta belägg. Är sådant acceptabelt?
Inom domarkåren är uppfattningarna om det delade. Många gånger tar en part kontakt med domaren för att fråga om ett eller annat efter avkunnad dom. Det normala är då, menar Sunnqvist, att den parten får svar på sin fråga. Så borde det vara, och detta borde uttryckas tydligt i ämbetets etiska normer. Mitt intryck är emellertid att domarkåren är djupt splittrad på den punkten. Goda domare ställer upp med svar, till och med långt efter domens avkunnande. Andra säger att det är olämpligt att parter frågar, och de vägrar att svara. Några domare gör sig oanträffbara. Sunnqvist skrev att det inte är möjligt att ”lägga till domskäl” i efterhand.
Jag mötte detta egendomliga uttryck första gången i Krister Thelins bok ”Sverige som rättsstat”. Vad domskäl egentligen är, framgår inte tydligt av rättegångsbalken, men det borde vara ”de skäl som bestämt utgången”, som det står i förvaltningsprocesslagen. Det är precis dessa skäl som domstolen ska redovisa, inte skäl som tänks ut därefter. Vad Thelin menade, framgår dock av en situation han konstruerade, där domstolen valt att hemlighålla vissa av domskälen. Då måste de förbli hemliga, menar Thelin. På den punkten är det nödvändigt att domarkåren ändrar din etik. Är man inte nöjd med domskälen kan man ju överklaga, menar Sunnqvist.
Men hovrätterna är inte till för att korrigera felaktig handläggning av enkla mål. De är till för mål som är svårbedömda, och där det krävs mer erfarna domare än vad som kan finnas i varje tingsrätt. Felaktig handläggning, t.ex. brister i domskälen, måste kunna åtgärdas på enklare sätt än via besvär till högre instans. Många gånger beror handläggningsfel på stress och tidsbrist till följd av att domstolarna har fått för knappa resurser. Det är i ovist sparnit som regeringen har bäddat för sådant. Men domstolarna måste se till att använda befintliga resurser på bästa möjliga sätt.
Med effektivare processledning kan mycket tid vinnas. Jag följde en gång en process om ett enkelt taxeringsmål, där klaganden vann i kammarrätten, tio år efter taxeringsbeslutet. Målet hade kunnat klaras av på några månader med en ansvarsfull processledning i länsrätten. Också åklagarna bör ta på sig ett ansvar för att underlätta handläggningen och även att avstå från mål som är onödiga eller orsakar mer lidande än nytta. Två kända sådana mål är ”Dialysmålet” och ”Barnläkarmålet”. I båda dessa fall hade åklagarna åsidosatt elementära etiska normer. I de fallen borde åtal aldrig ha väckts.
