Stockholms Lokaltrafik går inom kort över till ett passersystem som lagrar information om påstigningsstation, datum och klockslag för alla resor som görs. Systemet anänder sig av RFID (Radio Frequency Identification), en teknik för att ”tagga” föremål och läsa av dem på avstånd.
”SL Access förenklar för både resenärer och SL och ger också värdefullt underlag för framtida trafikplanering”, skriver SL på sin hemsida. Liknande system är redan på plats i bland annat London, Hong Kong och Singapore.
Svenska företaget RFID Systems har levererat teknik till ett stort antal bevakningsbolag samt till Kriminalvården och till Försvarsmakten. Tekniken används bland annat för passerkontroller av olika slag, men också för att hålla reda på försändelser i stora logistiksystem.
Forskare tror att exemplet från Minority Report kan bli verklighet. Systemen kan hålla reda på var vi befinner oss och fatta beslut efter sammanhang. Ett enkelt exempel är öppna dörren när vi kommer nära hemmet. Mer sofistikerade system skulle kunna vara att dirigera trafikflödet. Med en RFID-sändare i bilen kan föraren få situationsanpassade instruktioner som vägvisning och varningar.
Ubiquitous computing, eller ubikomp – allestädes närvarande databehandling – har studerats sedan forskaren Mark Weiser myntade begreppet i slutet av 80-talet. Utvecklingen har väckt frågor om integritetsskyddet. Ett tänkbart scenario, menar man, är att vi riskerar utsättas för helt nya typer av spam och andra typer av störningar i vardagen. I Sverige har bland annat Lars Leijonborg uttalat att lagstiftning kan bli nödvändig för att skydda mot integritetsintrång genom RFID-teknik.
Markus Bylund, forskare vid SICS i Kista och en av initiativtagarna till forskningsprojektet Privacy in the Making, PRIMA, menar att det är fel väg att gå.
– Man kommer inte särskilt långt med rättighetsbegreppet. Det behövs mer, säger Markus Bylund.
Tillsammans med bland andra Peter Seipel, professor i rättsinformatik, och journalisten Anders R Olsson studerar Bylund hur vi påverkas av att datorerna flyttar ut från kontoren och hemmen och blir en del av vardagen.
Vad går er forskning ut på?
– Vad vi gör är att vi försöker skapa en förståelse för begreppet integritet så att det kan användas som ett designkriterium, vid utveckling av ny teknik, vid policyskapande och vid lagstiftning. Vi går från en situation där man betraktade datorn som en maskin på skrivbordet man gick till för att lösa problem, till en situation där vi har datorer överallt omkring oss.
I PRIMA ingår representanter från bland annat Swedish Institute of Computer Science, SICS, och Institutet för Rättsinformatik vid Stockholms Universitet. Projektet, som finansieras genom pengar från nordiska ministerrådet, startades efter att ett liknande forskningsprojekt, SAITS avslutades 2005.
Hur är det att forska tillsammans med jurister?
– SAITS Inre grupp som bestod av mig, Peter Seipel, Anders R Olsson och en mindre grupp forskare på SICS. Det här är ett av mina mest givande forskningssamarbeten, men det tog lång tid innan vi ens kunde föra ett fruktbart samtal. Hela första året pratade vi förbi varandra, säger Markus Bylund.
– Erfarenheten är i princip riktig, men enligt min mening formulerad med något för skarpa kanter. Kanske beror min syn på att jag sedan länge är van att arbeta i multidisciplinära sammanhang och räknar med att det innebär svårigheter, säger Peter Seipel.
Markus Bylund menar att integritetsfrågor handlar sällan om hemlig information, utan om vardagliga uppgifter som behandlas på sätt som vi inte är vana vid. Problemet kräver tekniska och regulatoriska lösningar, men vi kommer också att få vänja oss vid att tekniken, och med den uppgifter om oss, blir en del av vardagen.
– Jag kan inte gå över ett torg och begära att ingen ska titta på mig. Lika lite kan jag säga att jag inte har lust att betala skatt. Så funkar inte vårt samhälle, säger Markus Bylund.
Fredrik Svärd
Chefredaktör
Tidigare artiklar:
Del 1: Därför pratar vi om signalspaning
Del 2: Anne Ramberg: Europakonventionen räcker inte
Del 3: Vittnesmål som handelsvara
