– Det svenska integritetsskyddet är väldigt uttunnat. Jag anser att integritetsskyddet borde stärkas och kompletteras med en författningsdomstol, säger advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg.
– Integritetsskyddet har alltid varit en lågstatusrättighet i svensk rätt. Närmast per automatik har intresset för en fredad personlig sfär fått vika, framför allt för tryckfrihetsintresset, säger Mårten Schultz, docent och verksam vid Stockholm Centre for Commercial Law.
Integritetsskyddskommittén konstaterade i sitt betänkande att integriteten och yttrandefriheten är likvärdiga i Europakonventionen, och att Sverige skiljer sig från övriga Europa genom den detaljerade grundlagsregleringen av yttrandefriheten.
– Kommitténs förslag att stärka integriteten genom ett nytt grundlagsskydd och förbud mot olovlig fotografering, inskränker inte yttrandefriheten, men kan sägas utgöra åtgärder för att upprätthålla en bättre balans mellan de skyddsvärda områdena integritet och yttrandefrihet, säger Elisabet Reimers, kammarrättsråd och tidigare sekreterare i integritetsskyddskommittén.
Yttrandefriheten har ställts mot integritetsskyddet i ett antal domstolsavgöranden. Europadomstolen gav i ett uppmärksammat mål prinsessan Caroline av Monaco rätt efter en lång och till synes hopplös kamp mot paparazzin.
Efter att ha förlorat mot de fotografer som tagit närgångna bilder på henne och hennes make prins Ernst August von Hannover i en tysk författningsdomstol stämde Caroline Tyskland i Europadomstolen.
Europadomstolen ansåg inte bara att integritetsskyddet kränkts, utan också att rätten till privatliv i den aktuella situationen vägde tyngre än mediernas tryckfrihet. Tyskland förpliktades att utge 115 000 euro i skadestånd.
Svenska domstolar har gjort helt andra avvägningar i liknande situationer.
När Alexandra Pascalidou och Claes Cassel hotades till livet i Aftonbladet fann Högsta domstolen att meddelarfriheten medförde ansvarsfrihet. Varken journalisten eller de ungdomar som fabricerat bilderna kunde dömas. Målet föll mellan stolarna.
Utgången i Caroline-målet fick dåvarande justitiekansler Göran Lambertz att väcka frågan om inte ”kränkning av privatliv” borde införas som ett nytt tryck- och yttrandefrihetsbrott. Straffrättsprofessorn Madeleine Leijonhufvud föreslog på motsvarande sätt grundlagsändringar efter Aftonbladet-målet.
– Lagen har ändrats sedan dess, men det finns fortfarande en bristande förståelse för behovet av att skapa rättsliga möjligheter till avvägningar mellan tryckfrihetsintresset och intgritetsskyddet i svensk rätt. Sveriges skyldighet enligt Europakonventionen att tillhandahålla effektiva rättsmedel mot intrång i privatlivet kan i flera situationer ifrågasättas, säger Mårten Schultz.
”Europakonventionen är ett minimiskydd”
Anne Ramberg stannar inte vid att kräva att Sverige uppfyller Europakonventionens krav.
– Vi ska inte hålla tillgodo med europakonventionen. Europakonventionen är ett minimiskydd, säger Anne Ramberg, som vill se skärpt lagstiftning och som tidigare ställt sig positiv till att integriteten grundlagsskyddas.
Regeringsformen nämner att det allmänna ska ”värna” den enskildes privat- och familjeliv, men det finns ingen motsvarighet till grundlagsskyddet för yttrandefriheten. Att integriteten inte har samma status som yttrandefriheten märks inte bara i utformningen av grundlagarna.
Lagstiftaren bortser från integriteten
I proposition 1998/99:34 om skattebrottsenheternas tillgång till skatteregistret betonades vikten av att brottsbekämpande verksamhet hålls åtskild från annan myndighetsverksamhet. Att ge brottsbekämpande myndigheter tillgång till andra myndigheters informationssamlingar ansågs kunna skada allmänhetens tilltro till dessa myndigheters informationssamlingar.
– Den typen av principiella resonemang förekommer knappast i de lagstiftningsarbeten som görs idag, annat än från vissa remissinstanser. Argument av den typen framförs numera knappast alls av lagstiftaren och har alltså inte avhållit denne från att på senare år medge utbyte av information, t.ex. från socialtjänsten och sjukvården, till brottsbekämpande myndigheter på ett helt annat sätt än vad man tidigare ansåg sig kunna göra, säger Elisabet Reimers.
Trots detta omnämns integritetsskyddet rutinmässigt som en rättighet i den allmänna debatten, och inte bara av bloggare och journalister. Datainspektionen hänvisade nyligen till integritetsskyddet som ”den grundläggande rätten för privatliv och korrespondens”.
Citatet är en direkt referens till Europakonventionens artikel 8, som skyddar den enskildes rätt till ”respekt för privatliv och familjeliv, till hem och korrespondens”.
Till och med de som hävdar att den personliga integriteten bör ge vika – för yttrandefriheten, offentlighetsprincipen, rikets säkerhet – talar om integritetsskyddet som en realitet: Försvarsminister Sten Tolgfors bedyrade tidigare i år att behovet av en effektiv underrättelseverksamhet måste balanseras mot ett ”välfungerande integritetsskydd”.
Svårt, men inte omöjligt
Europadomstolen har vid flera tillfällen uttalat att privatlivet inte kan definieras uttömmande.
– Det är svårt att definiera innebörden av en rätt till en privat sfär, men det är lika svårt att definiera yttrandefrihet eller religionsfrihet. Det kan inte i sig vara ett avgörande hinder mot att införa ett grundlagsskydd, säger Mårten Schultz.
– Att i detalj försöka definiera och reglera alla typer av integritetsskränkningar går naturligtvis inte vare sig i grundlag eller i nån typ av generell integritetsskyddslag; däremot använde sig kommittén av metoden att lyfta fram moment i sådana inskränkningar som är särskilt känsliga från integritetsskyddssynpunkt, säger Elisabet Reimers.
– Det kan vara svårt att beskriva en elefant, men om man ser en så vet man att det är en elefant. Ungefär så kan man säga att kommitténs metod för att införa ett grundlagsskydd kan komma att fungera.
Fredrik Svärd
Chefredaktör
Bild: Yvonne Åsell / SvD / Scanpix
Läs också: Därför pratar vi om signalspaning
