Fredagskrönika – av William Eriksson, chefredaktör
Advokatsamfundets disciplinnämnd fyller en viktig funktion i organisationens tillsynsarbete.
Det är disciplinnämnden som prövar anmälningar mot advokater som kommer in från bland annat klienter, motparter, motpartsombud och myndighetsföreträdare.
Besluten har på senare år fått större uppmärksamhet – inte minst de genom vilka brottmålsadvokater har uteslutits.
Parallelt med detta har samfundet också stärkt sitt tillsynsarbete genom inrättande av en tillsynskommitté samt även höjt straffavgiftsnivåerna.
Dessutom har man gett disciplinnämnden en egen hemsida där man publicerar besluten i anonymiserad form. Allt i syfte att öka transparens och förståelse för nämndens arbete.
Så långt allt väl.
Men den som vill förstå hur disciplinnämnden resonerar när de väljer att straffa – eller att inte straffa – en advokat har det inte alltid så lätt.
Besluten är oerhört framtunga. De innehåller ibland flera sidor av argumentation från anmälare och advokat – men slutar inte sällan i en mycket kort ”bedömning” från disciplinnämndens sida.
Det förvånar mig att beslutens struktur inte har förändrats nämnvärt under de snart tio år som jag har arbetat på Dagens Juridik.
Under denna period har nämligen domstolarna i allmänhet och de högsta domstolarna i synnerhet verkligen utvecklat sitt sätt att skriva domar på.
Dessutom riktar advokater inte sällan kritik mot domstolar för bristande domskäl och bevisvärdering.
Är det då verkligen godtagbart att en anmälan kan lämnas utan åtgärd med motiveringen att det mot advokatens bestridande inte kan anses visat att hen brutit mot god advokatsed?
Jag tycker inte det.
På samma sätt har advokater som straffas av nämnden rätt att ta del av hur disciplinnämnden värderat de uppgifter som inkommit i ärendet.
Beslutens utformning väcker ofta starka känslor hos klienter som anmält sina ombud.
Den här veckan har jag haft kontakt med flera personer som varit kritiska till bristen på analys i besluten. De har kanske förlikat sig med bedömningen – men har svårt att förstå varför den blev som den blev.
Den långa processen – det tar ofta lång tid att få sitt ärende avgjort – slutar i ett ”jaha”.
Det är inte bra.
Jag är långt ifrån den förste att rikta kritik mot att besluten är framtunga. Redan 2014 skrev professor Lars Heuman en debattartikel i Dagens Juridik där han konstaterade att få motiveringar var principiellt utformade.
Sex år senare skrev juristen och docenten i filosofi, Marcus Agnafors, på samma debattsida att den som läser disciplinnämnden beslut inte kan undgå att notera att besluten ”alltför ofta förses med en tunn eller oklar motivering, utan större koppling till någon form av principiella resonemang”.
Disciplinnämnden är ingen domstol, men dess beslut måste upplevas som legitima för såväl anmälare som de anmälda advokaterna.
Man får utgå ifrån att disciplinnämnden fattar välgrundade beslut mot bakgrund av den information de har att tillgå. Men läsaren av besluten ska inte behöva gissa sig till varför.
